Vår naturkrönikör Dan Damberg har träffat en nötskrika.
Mötet, del 11, nötskrikan
Mötet, del 11, nötskrikan, en naturkrönika i 9 bilder om ”att äta när
maten står på bordet för man vet aldrig när man får mat nästa gång”
eller att ”den late hellre bär ihjäl sig än går (flyger) två gånger”.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i januari 2011, den andra
vargavintern.
Ska man ha riktigt bra bilder på fåglar och djur ska man sitta i ett
gömsle eller, som jag gjorde när jag tog dessa bilder på nötskrikan, i en
bil. Att fotografera från en bil förtar naturligtvis naturupplevelsen och
därför är det något jag sällan, eller aldrig, gör.
Nötskrikan kallades förr för ”skogsskata” och heter på latin ”Garrulus
glandarius”, vilket betyder ”sladdrande, ätandes ollon”. Den är en art i
familjen kråkfåglar och är i storlek mellan 33 till 36 centimeter lång.
Fågeln är vackert brunbeige med svartstreckad hjässa, svart
mustaschstreck, svart stjärt och vit övergump. Vingarna är svartvita
med lillvingen och ytterfanen på större täckarna tunt bandade i mycket
vackert ljusblått och svart.
Nötskrikan häckar i skogar i Europa, Nordafrika och i stora delar av
Asien samt allmänt i hela Sverige utom längst upp i norr. Den är en
allätare men har på många ställen ekollon som stapelföda. Under
hösten gömmer den stora mängder ekollon, vilka återfinns med stor
precision under vintern. Under dåliga ekollonår utvandrar den
invasionsartat på hösten.
Nötskrikan har ett välkänt och föga vackert samt högljutt skränande
läte medan dess sång är melodisk med drillar och ofta härmar den
andra fåglars läten, som till exempel ormvråk, duvhök, domherre,
sädgås och tofsvipa.
Med sitt skräniga läte har nötskrikan spelat stor roll i folktron. I
Norrland trodde man att den bådade otur om man hörde den ropa när
man var ute till exempel på jakt. Kom nötskrikan fram till gården
under vintern kunde man vänta blidväder och den kallades därför i
Småland för ”blidkråka”. I Skåne kallades den ”regnkråka”, ety där
sades den alltid skrika före regn.
I delar av Norrland kallas nötskrikan för ”rågskrika” alternativt
”pärskira” vilket på rikssvenska skulle bli ”potatisskata”. På Gotland
kallas den ”aldskräika” alternativt ”aldskreika”, vilket kan härledas
från fornnordiska ”aldin” som betyder trädfrukt med den fornsvenska
särskilda uttolkningen ollon.
Nötskrikan var en av de arter som Carl von Linné ursprungligen
beskrev i sin ”Systema Naturae” från 1700-talet, första upplagan kom
för övrigt år 1735, och han placerade den då i gruppen med kråkfåglar
under namnet ”Corvus glandarius”.
Kring sekelskiftet förekom nötskrikan bara upp till mellersta
Värmland, centrala Dalarna och längs Norrlandskusten upp till södra
Norrbotten. På 1900-talet har arten därefter gradvis expanderat norr-
och västerut in i skogslandskapet och numera uppskattas den svenska
populationen till mellan 200 000 till 400 000 par.
”Ät när maten står på bordet för man vet aldrig när man får mat nästa
gång” och ”den late bär hellre ihjäl sig än går (flyger) två gånger”,
tycks vara något denna nötskrika har som levnadsregler.
De flesta nötskrikor är stannfåglar, men ungefär vart femte år brukar,
som redan sagts, nötskrikan lämna landet i stora mängder med
destination Danmark. Dessa massutvandringar sammanfaller enligt
studier med dåliga ek- och bokollonår.
Boet hos nötskrikan är vanligen beläget på några meters höjd intill
stammen på en gran. Både hanen och honan hjälps åt att bygga boet
som består av tunna kvistar, invändigt fodrat med rottrådar.
Avslutningsvis för denna gång, låt mig få citera ”Svensk uppslagsbok”
från 1955 och vad den säger om nötskrikan, citat;
”Nötskrikor, Garrulus, släkte av fam. kråkfåglar, har huvudets fjädrar
förlängda till en huva. Handtäckarna äro blå med svarta tvärband. N.
förekommer med ett 20-tal arter och underarter i Europa, Nordafrika
och Asien till Himalaya och Japan. Nötskrikan, G. glandarius, är
gråbrun till rödgrå, pannan vitaktig med svarta streck. Stjärt och
vingpennor svarta, handtäckare blå med svarta tvärband. Längd 34 cm.
Förekommer i hela Europa och bebor hela Sverige, talrikast i de s.
delarna. De äro livliga, högljudda fåglar, som hålla till i skogarna. De
äro allätare men föredraga nötter och ollon. Sitt bo bygga de i träd”,
slut citat.
Då kan jag ta bort myten om att nötskrikan skulle komma med blidväder för detta är första vintern jag haft besök av dessa varelser! Har haft tre stycken som kommit fram och rensat marken under fröautomaten från spill som de övriga fåglarna lämnat efter sig. Tyvärr så finns ju bara två¨av de tre kvar för den tredje hittades död på marken och har förmodligen flugit mot källardörrs fönstret.