Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på sidensvansar.

Mötet, del 18, Sidensvans

Mötet, del 18, Sidensvans, ”Bombycilla garrulus”, en naturkrönika i
14 bilder om en välkänd samt vacker höst- och vintergäst i våra trakter,
kanske ända bort från Finland eller Ryssland.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av oktober 2011.

Dansk Ornitologisk förening skriver följande om silkehalen, det vill
säga, sidensvansen;

”I flugten ligner silkehalen stæren, men er en smule mindre. Dens kald
lyder som en ringen af små sølvklokker. På engelsk kaldes den
Bohemian Waxwing, fordi den som en anden ”boheme” eller
”sigøjner” ikke har en fast trækrute, men flytter sig efter de
tilgængelige føderessourcer.”

Sidensvansen, ”Bombycilla garrulus”, är en fågel som tillhör
ordningen tättingar i familjen sidensvansar. Arten häckar i de
nordligaste delarna av Eurasien och nordvästra Nordamerika. Vintertid
kan den observeras i stora flockar längre söderut och i höstas mötte jag
några exemplar i ett strålande väder strax väster om det jättelika
Expertlagret i Skillingaryd.

Sidensvansen är välkänd för många eftersom den dyker upp i stora
flockar i södra Sverige under hösten och vintern. Dess hemvist är långt
upp i norr och de flesta sidensvansar vi ser i södra delen av landet
kommer från norra Finland och Ryssland. Sidensvansens
häckningsvanor var länge okända och först år 1856 lyckades
engelsmannen John Wolley finna ett bo i norra Finland.

Antalet sidensvansar varierar mycket mellan åren och ungefär vart
tionde år har populationen växt så mycket att det blir fråga om rena
”invasioner” av stora flockar i vårt land och långt ner i Mellan- och
Sydeuropa.

Sidensvansens vetenskapliga släktnamn ”Bombycilla”, härstammar
från latinets ”Bombyx”, som betyder ”silke” eller ”silkeslen”, och
”cilla”, vilket är nylatin för ”stjärt”. Detta är en direktöversättning av
svenskans sidensvans och refererar till fågelns silkeslena fjäderdräkt.
Dess artepitet, ”garrulus”, betyder ”pratsam” och refererar till dess
utseendemässiga likheter med nötskrikan, ”Glandularius garrulus”.

Sidensvansen har i äldre tider, framför allt i södra delarna av Sverige,
kallats för ”dumsnut”, vilket också tallbiten ”Pinicola enucleator”
gjort, detta tveksamma smeknamn på grund av sin oräddhet för
människor. Jag var som närmast bara cirka 10 meter från den lilla
flocken med sidensvansar.

Sidensvansen lever i monogama par och lägger vanligtvis 5-6 ägg som
är vitaktiga med mörkare, ljusbruna eller violetta fläckar och punkter.
Honan ruvar äggen i 14-15 dygn innan de kläcks och båda föräldrarna
tar sedan hand om ungarna som blir flygga efter ytterligare
14-15 dygn.

Vintertid påträffas ibland påkörda sidensvansar utefter vägar eller
dödade på grund av att de flugit ihjäl sig mot fönster och väggar. Detta
förklaras ibland med att fåglarna blivit berusade av jäst frukt men
studier indikerar att det istället kan bero på de höga koncentrationer av
salt som fåglarna får i sig från smältvatten ifrån saltade vintervägar
vilket påverkar fåglarnas flygförmåga.

Sidensvansen är insektsätare under häckningssäsongen men livnär sig
mest av bär och frukt, exempelvis rönnbär, hagtorn och äpplen, under
vinterhalvåret. Det har i många texter beskrivits hur sidensvansar blir
berusade av den alkohol som bildas i jästa bär och frukter, men detta är
som sagt omdiskuterat, se texten föregående bild.

Sidensvansen har uppenbarligen en exceptionellt stor lever som kan
utgöra 9,5 % av dess kroppsvikt vilket gör att den har en mycket god
och snabb förmåga att bryta ned alkohol, och nedbrytningstakten har
uppmätts till 900 mg/kg i timman.

Under kliniska experiment på sidensvansar har man aldrig uppmätt en
så pass hög koncentration av alkohol i blodet att det skulle kunna ha
påverkat deras beteende eller rörelseförmåga. Det finns dock studier av
sidensvansar som hittats döda i naturen vars alkoholhalt i blod och
lever var så pass höga, 730mg/kg respektive 989 mg/kg, att det kan ha
påverkat deras koordination. Detta kan i så fall förklara varför vissa
fåglar flyger på hus och väggar.

Sidensvansen är stor som en stare men upplevs större då den har en
kompakt kropp med tjock hals och stort huvud. Den är
18-21 centimeter lång, har ett vingspann på 32-36 centimeter och väger
cirka 60 gram.

Sidensvansen är rödgrå, med svart strupe, ett svart band genom
vartdera ögat och gul stjärtspets. Fjäderbeklädnaden, som är mjuk och
fin, bildar på huvudet en mycket lång tofs. Sidensvansen har en kort,
vid roten nedtryckt, näbb medan vingarna är långa och spetsiga.

Tarsens framsida hos sidensvansen har tydligt åtskilda sköldar och
vingarnas armpennor, ibland också stjärtpennorna, har lackröda
pergamentartade bihang. Fågeln har ett mycket karakteristiskt läte som
ofta hörs från överflygande flockar och som beskrivs som ett
plingande, ringande av silverklockor. Tars är en förkortning för
”Tarsometatarsus” vilket är mellanfotsbenet hos fåglar.

Sidensvansen häckar i barrskogsbältets nordligare delar i nordvästra
Nordamerika, Europa och Asien. Vintertid är den en så kallad
strykfågel, det vill säga en partiell flyttfågel, och drar då omkring i
stora nomadiska flockar. Mängden fåglar varierar beroende på
tillgången på föda, exempelvis rönnbär. Om bärtillgången är låg i
häckningsområdet, drar den med andra ord söderut.

Sidensvansen delas vanligtvis upp i tre underarter:

”Bombycilla garrulus pallidiceps”, som häckar i nordvästra
Nordamerika.

”Bombycilla garrulus garrulus”, ”vår” och bildernas sidensvans, som
häckar från i Fennoskandia till västra Sibirien. De övervintrar så långt
söderut som Centraleuropa och ibland ända ner till Sydeuropa.

”Bombycilla garrulus centralasiae”, häckar från centrala Sibirien till
Ochotska havet och övervintrar så långt söderut som Kina och Japan.

I Sverige häckar sidensvansen vanligtvis i Lapplands barrskogar.