Vår naturkrönikör Dan Damberg har träffat en Svart asbagge.

Mötet, del 14, Svart asbagge

Mötet, del 14, Svart asbagge, ”Silpha tristis”, en naturkrönika i 5 bilder
om en av naturens viktiga renhållningshjon.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i juli 2011.

Låt mig få inleda med ett kort förtydligande apropå blåbär och
tidningsartiklar då det tyvärr inte alltid blir rätt i kommunikationen
mellan intervjuad och intervjuare. Det som i artikeln i JP var skrivet
som ”rekordår av blåbär” var egentligen av mig sagt som ”blåbären
blommade rekordartat i maj och kunde ha lett till ett rekordår av bär
men så kom frosten”.

Nåväl, nog om detta och raskt över till svarta asbaggar…

En svart asbagge, ”Silpha tristis”, kommer plötsligt spatserande över
mina stenplattor med ”luktsiktet” inställt på en död björktrast som
legat i landet under min bonsaiklippta skogsalm. Vad som hänt med
trasten vet jag inte för den ser helt oskadad ut men i sommarvärmen
kan jag tänka mig att den har börjat lukta. Detta känner dock inte min
relativt okänsliga människonäsa ännu men för den svarta asbaggen är
lukten förmodligen mycket tydlig. De har ett så välutvecklat luktsinne
att de på flera hundra meters håll kan lokalisera döda djur.

När jag försiktigt petar på den svarta asbaggen för att få den att stanna
till ett ögonblick inför fotograferingen avger den omedelbart en
brunaktig, trögflytande samt illaluktande vätska som ett försvar. Hade
jag då varit en fågel, igelkott eller grävling skulle jag förmodligen
lämnat den ifred, vilket är meningen med denna försvarsmekanism.

Dödgrävare är ett släkte i skalbaggsfamiljen asbaggar och släktet
omfattar cirka 70 arter, varav 7 finns i Sverige. De är mellan
12–30 millimeter långa, antennerna är klubbformiga, och bakkroppen
sticker mer eller mindre ut bakom täckvingarna.

Vissa arter som bildens svarta asbagge och stor asbagge är helt svarta,
medan övriga arter är svarta med mer eller mindre utbredda röda eller
gula fläckar på täckvingarna.

För att kunna få en bättre och tydligare bild på den svarta asbaggens
kemiska försvar vände jag mycket försiktigt djuret på rygg och hela
tiden fortsatte den att producera det illaluktande sekretet. Lägg märke
till att bakkroppen går en liten bit utanför de hårda och skyddande
täckvingarna, på den snarlika släktingen stor asbagge,
”Necrodes litoralis”, går bakkroppen betydligt längre ut bakom
täckvingarna.

Dödgrävare uppvisar en för insekter mycket avancerad yngelvård.
Båda könen matar de tiggande larverna aktivt från mun till mun med
den smälta födan. De försvarar också kadavret som de lever av mot
såväl inkräktande artfränder som predatorer och parasiter, bland annat
kött- och spyflugor. Dödgrävarna håller sig också ofta med ett antal
foretiska kvalster, det vill säga, kvalster som liftar med och på
skalbaggarna, dessa kvalster äter sedan av de angripande flugornas ägg
och nykläckta larver.

Försiktigt vände jag den svarta asbaggen på rätt köl igen men medvetet
i en något annan vinkel i förhållande till den döda björktrasten och se
vad som omedelbart hände på nästa bild.

Vanligen konkurrerar flera individer av dödgrävare om det döda djuret,
men ett par går i regel segrande ur striden. Är kadavret dock tillräckligt
stort kan ytterligare en eller flera honor vara med att dela på det döda
djuret. De börjar då direkt bearbeta kadavret genom att bita av päls
eller fjädrar, tugga köttet och blanda det med både egen
matsmältningsvätska och avföring. Målet är att framställa en
fördigererad, försmält köttmassa med lämpligt mikrobiellt innehåll.

Den svarta asbaggen tog inte ett enda steg framåt i den felaktiga
riktningen utan gjorde en omedelbar korrigering, på stället, till rätt
riktning mot den döda björktrasten som fanns cirka fem meter bort.

Utan dessa skalbaggar, andra insekter, svampar och bakterier med flera
skulle ingen nedbrytning och förruttnelse ske utan allt dött, vare sig det
är djur, växter, svampar eller bakterier, skulle bli liggande i naturen i
ett allt tjockare lager och de ekologiska systemen skulle stanna. Vad
det skulle betyda för livet på jorden tar vi och diskuterar en annan
gång.

Samtidigt som dödgrävarna bearbetar kadavret gräver de ned det döda
djuret genom att successivt skyffla undan jorden under kadavret. Efter
parningen lägger honan en samling ägg i marken intill kadavret. De
nykläckta larverna lockas sedan i mörkret till en liten håla på toppen av
kadavermassan genom ett ljud som honan frambringar med
bakkroppen.

Efter några dagar lämnar eller stöts ofta dödgrävarhanen bort, annars
riskerar maten att inte räcka, eftersom både fullbildade skalbaggar och
larver äter av kadavermassan. Honan stannar kvar under större delen
av larvutvecklingen och försvarar avkomman mot inkräktare. Larverna
förpuppar sig sedan i jorden, där de övervintrar och kläcks påföljande
vår.