Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Movadsbäckadråget.

Movadsbäckadråget eller översvämnings- och kärrmarkerna utmed
Movadsbäcken på norra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält.
En naturkrönika i 20 bilder från augusti månads första dag, anno 2010,
när sommaren har återgått till att vara en vanlig svensk sommar.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd.

Där Hedvägen och Spännebergsvägen möts, där öppnar sig ljungheden
där den kanske är som vackrast. Här ser man det öppna landskapet i skarp
kontrast mot det vackra skogslandskapet och bergen i fjärran.

Silversandbinas surr över sanden gör att man knappt vågar sätta ner
fötterna. De små vulkanliknande bildningar som bildas genom deras
grävande av bokamrarna formligen täcker Hedvägens norra sida, alltid
norra sida. Jag har sagt det förut men jag säger det igen, detta lilla
solitärbi är en av Vaggeryds kommuns små underverk och sevärdheter.

Ljungögontrösten blommar som vanligt rikligt mellan de
violettblommande ljungplantorna och dess vackra, små blommor är
verkligen, i sanning, en ögontröst.

Den lilla stenhumlan, ”Bombus lapidarius”, har bråda dagar och besöker
flitigt de små ljungblommorna i sin jakt på nektar.  Humlan är vanlig i
större delen av Europa och en av de vanligaste arterna på kulturmark i
södra Sverige. Den har ökat under senare tid och dragit sig norrut upp till
området kring Siljan och vid kusten ända upp till Umeå.

Boet inrättas ofta i övergivna fågelbo eller sorkbon under jord men den
kan också bygga bo under stenar, i murar, under eller i hus, i
isoleringsmaterial i väggar eller på vindar. Stenhumlan bildar relativt
stora samhällen med mellan 80–150 individer.

Favoritväxter är faktiskt vitklöver, harklöver, monke, olika fruktträd,
maskros, fibblor, olika ärtväxter, lejongapsväxter, tistlar och väddklint.
Det vill säga inte alls ljung som vår stenhumla tycks gilla, men den
resonerar väl som Cajsa Warg ”man tager vad man haver”.

Detta gjorde kanske Cajsa Warg, men det finns inte med i hennes
”Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber”. På några ställen står
det dock, ”Man tager, om man så hava kan”, vilket ju är en helt annan sak.
Kanske är det en felcitering, vars ”rimmade” form säkert bidragit till
uttryckets popularitet.

Ljungheden formligen myllrar av insekter så här i ljungens blomningstid
och humlorna är en av de mest framträdande artgrupperna. Att detta är
en annan art av humla, av de cirka 40 olika arter av humlor som finns i
Sverige, jämfört med humlan på den förra bilden, råder det inget tvivel
om.  Denna art har en vit bakkropp, en gul krage samt ett gult band som
Ni tyvärr inte ser på bilden, och då blir det en ljus jordhumla, ”Bombus
lucorum”. Denna vackra humla är en av våra vanligaste arter i skogs- och
ängsmarker, på ljunghedar och i trädgårdar.

De är verkligen flitiga och söker intensivt av de små ljungblommorna
med sin sugsnabel.

Ännu omogna tranbär, ”Vaccinium oxycoccos”, i närheten av
Movadsbäcken, vilka är ganska stora, vanligen över sex millimeter i
diameter, runda, röda, ofta med mörkare röda prickar och mycket sura.
De mognar sent och skall helst plockas efter det att de blivit frostnupna.
Tranbären kan användas bland annat till sylt och likör. Enligt Nyman, år
1868, användes de kokta med honung mot mask hos barn, och bären,
”Baccae Oxycocci”, upptogs också i farmakopén. Carl von Linné uppger
år 1749 att ”af bären betjena sig Guldsmeder, wid hwitkokningen af
silfwer”.

Artnamnet ”oxycoccos” kommer av grekiskans ”oxys” för sur och
”kokos” för bär, namnet syftar på bärens sura smak.

”Så kan man icke gerna likgiltigt betrakta denna lilla krypande buske, som
tager sin bostad bland Sphagnum-mossorna, på hvilkas sammetsdynor
den sträcker sina stjelkar, smyckande dem med sina täcka blad och
blommor. Och då bären äro mogna, dragas de genom sin tyngd ned på
mossan, och det ser nästan ut som om de alldeles skulle tillhöra
densamma.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C F Nyman, år
1868.

Notera också de små röda skålliknande sporhusen på korta skaft som
tillhör fransvitmossan, ”Sphagnum fimbriatum”, som är en typisk
vitmosseart i myrkanter och sumpskog. Dessutom ser man vackra
exemplar av den lilla myrbjörnmossan, ”Polytrichum strictum”, med de
gröna uppåtriktade bladen.

Inte tranbär, inte mjölon utan härliga lingon, ”Vaccinium vitis-idaea”.
Artnamnet ”vitis-idaea” betyder för övrigt ”vin från berget Ida” och det
svenska namnet lingon är faktiskt besläktat med namnet för ljung och
syftar troligtvis på växtplatsen, då lingon och ljung ofta återfinns
tillsammans.

Förr såldes bären på apoteket, under det latinska namnet ”Baccæ vitis
idæae”, som bland annat febernedsättande medel.

”Öfwer hela Riket samlas de til hwarjehanda bruk i hushållen. Syltade
Lingon är det allmännaste af Swenska syltsaker. De syltas dels i Socker,
men mäst i Honung, en del tycka bäst om dem syltade i brun
Sockersirap, som alt kommer under namn af Lingonmos, och nyttjas
dels som sylt, dels som Sallat til Stekar.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Denna blomställning är en typisk flock, växten tillhör sålunda de
flockblommiga växterna som på latin numera heter ”Apiaceae”, förr
”Umbelliferae”. Arten heter kärrsilja,”Peucedanum palustre”, och andra
välkända arter inom familjen är till exempel kryddväxten spiskummin,
”Cuminum cyminum”, som på engelska heter ”cumin”, den får dock inte
förväxlas med ”vår” kummin, ”Carum carvi”, vars engelska namn är
”caraway”. Spiskummin är för övrigt en av de kryddor som ingår i curry
och den används alltså ofta i indiska och mexikanska maträtter.

”Då dennas rot har i högsta grad brännande smak, anses den af bondfolk,
som tilltror sig ega ett större kunskapsmått, vara ingefära, hvarför den
ock af dem kallas finsk eller svensk ingefära. Men ack, hvilken stor
olikhet!”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning av
T. M. Fries år 1905.

Som vanligt och till min stora glädje sitter törnskatorna på plats i
slyskogen vid Movadsbäcken med Spännebergen i bakgrunden och de
har haft en lyckad häckning i år också. Törnskatan heter ”Lanius collurio”
på latin vilket betyder, ”slaktare”, ”rovfågel”.

Namnet törnskata nämns första gången år 1800 och är kanske av skånskt
ursprung. ”Törn-” syftar antingen på att arten gärna håller till i taggiga
snår eller på dess vana att spetsa bytet på någon vass tagg och ”skata”
hör ihop med ”skate” för ”topp” eller ”spets”, ett ord som väl numera är
utdött, och syftar troligen på att den ofta sitter i just toppen av en buske
eller ett träd. Arten har också kallats för ”hanvark” och bilden visar en
honfärgad sådan.

Beståndet av törnskator i Sverige har minskat sedan 1975 men under de
senaste 10 åren har beståndet hållit sig ganska stabilt. Antalet häckande
par uppskattas till ungefär 26 000-34 000 par. Törnskatan hör till en av
våra senast anländande flyttfåglar och den är bunden till öppna platser,
där den fångar insekter som humlor, gräshoppor och sländor, vilka är
aktiva vid solig väderlek. Detta innebär att en regnig säsong kan få en
katastrofal inverkan på näringstillgången och etablerade revir kan då
överges och häckningen uteblir. Bilden visar återigen en honfärgad
individ.

Som jag nämnde tidigare så har törnskatan specialiserat sig på flygande
insekter vilket gör att den är extremt känslig för solfattig och kall
väderlek. En hjälp i detta dilemma har dock törnskatan i sin vana och
förmåga att förse sig med ett förråd av bytesdjur, vilka, som sagt, spetsas
på taggar av olika slag.
I de fall då insekter tryter ger den sig också på avsevärt större byten
såsom ödlor, ormar, grodor, sorkar och småfåglar. I slutet av augusti och
under september flyttar törnskatan långt söderut och
övervintringsområderna är ända ner i södra Afrika.

Bilden visar törnskatehanen som sitter på mycket långt avstånd i kraftigt
värmedaller.

Plötsligt bullrar det till bakom mig och hundra meter bort tar en orrtupp
till vingarna, scenen var över på några sekunder så jag fick göra som de
gamla västernhjältarna med John Wayne i spetsen, jag fick ”skjuta från
höften”.

John Wayne hette egentligen Marion Michael Morrison men
ursprungligen föddes han som Marion Robert Morrison.

Det finns rikligt med spillning efter orre mellan ljungplantorna på
ljungheden. Orren räknades redan på medeltiden som den ekonomiskt
mest betydelsefulla av Sveriges skogshöns och avbildas på bildstenar och
runstenar från 700- och 800-talen. Fåglarna sköts med båge och pil, när
de satt i björkkronorna, eller fångades med snara eller håv under spelen, i
sistnämnda fall även levande för att hållas i fångenskap, bland annat för
att användas vid träning av duvhökar för jakt. Så sent som under
1700-talet omnämner Carl von Linné ”tamda orrar i husen”.

Orren räknades i folktron till ”dårfåglarna”, vilkas läte under vissa
förutsättningar kunde vålla till exempel stumhet, tvinsot (lungsot) eller
diarré.

En bild åt öster på ”Movadsbäckadråget”, det vill säga våtmarken kring
Movadsbäcken mellan norra delen av ljungheden och Spännebergen. Här
växer vissa år bland annat rikligt med dybläddra, ”Utricularia
intermedia”.

Täta mattor av det vackert gröna mjölonet växer överallt på ljungheden.
På latin är namnet ”Arctostáphylos úva-úrsi”, och arten tillhör familjen
ljungväxter. Det är en flerårig, nedliggande och mattbildande buske med
ständigt gröna, läderartade och äggrunda blad. De blekröda blommorna
sitter i skottspetsarna och ses under maj och juni. Frukten är en röd,
smaklös, bärlik, inuti mjölig och torr stenfrukt. Mjölon växer framför allt
på torr och sandig hedmark samt förekommer tämligen allmänt i hela
Sverige och har använts inom folkmedicinen mot bland annat blåskatarr.

Mitt ute på ljungheden bland meterhögt björksly står en vacker tegelröd
björksopp, ”Leccinum versipelle”, som är en svampart i släktet
strävsoppar. Arten är vanligt förekommande i större delen av Sverige och
trivs, som namnet antyder, i närheten av björk. Precis som den nära
släktingen björksoppen har den längs den i övrigt vita till ljusa foten små
fjäll eller tofsar som är mörka längst ut. Hatten är på ovansidan
tegelfärgad och svampköttet är vitt men grånar vid snitt eller tryck. Arten
är ofta angripen av fluglarver som ibland gräver ganska omfattande
gångsystem i dess fot och hatt, men unga, oangripna exemplar är fina
matsvampar, vilket även de lindrigt angripna kan bli efter att de dåliga
delarna skurits bort.

Strävsoppar som bildens tegelröda björksopp ingår i ett komplex med
flera närstående arter som kan likna varandra mycket. Som
matsvampplockare behöver man dock inte kunna skilja dem åt eftersom
alla strävsoppar är ätliga.

Bitvis färgas markskiktet på ljungheden rött av den lilla vackra
kochenilllaven, ”Cladónia coccífera”, som är en art i gruppen busklavar.
I lavens kanter finns de ofta rikligt utvecklade, lysande röda ”frukterna”,
som är en del av fruktkroppen. Kochenillaven växer på jord och
klipphällar och är allmän i hela Sverige.

Koschenill är ett starkt rött pigment som framställs ur torkade vingar av
sköldlöss. Sköldlushonorna tappar nämligen sina vingar efter att de parat
sig och dessa samlas ihop och torkas. Koschenill innehåller karminsyra
och den färg som erhålls vid färgning med koschenill kallas karmin.
Koschenill används bland annat för färgning av textilier enligt
traditionella metoder och karminsyra från koschenill används även som
tillsats i livsmedel och har då beteckningen E120.

Detta är en närbild på taggig bägarlav, ”Cladonia crispata”, med sina
bruna apotecier eller fruktkroppar. Det är en mångformig art och så här
ser den ut på en ljunghed där underlaget är sand. Om Ni tittar noga under
de bruna fruktkropparna eller apotecierna ser Ni tydligt den gröna
algkomponenten i laven eftersom det alldeles nyss kom en liten regnskur
som gjorde de grå svamphyferna lite mer genomskinliga. Lavar är ju en
dubbelorganism bestående av en svampdel och en algdel, där
svampdelen står för vatten- och mineralupptag samt stadga och algdelen
står för fotosyntesen där näringen bildas, dvs. sockret och stärkelsen.

Jag ber att få avsluta för denna gång med den graciösa siluetten av en
lärkfalk som ivrigt ”pyande”, det vill säga varnande, flög några varv över
mitt huvud på ett betryggande avstånd dock. Inte mindre än tre
lärkfalkar satt, ivrigt ”pyande” i kör, nästan trestämmigt, i den döda
granen vid O-platsen Stora Spänneberget en stund senare när jag så sakta
cyklade hemåt i den tidiga och soliga augustikvällen. Detta är livskvalitet!

Skrivet av Dan Damberg