Vår naturkrönikör Dan Damberg har återigen besökt Movadsbäckadråget.

Movadsbäckadråget, del 2

Movadsbäckadråget, del 2, en naturkrönika i 7 bilder om livet kring en
liten damm.
Text och foto, Dan Damberg, en sen sommardag i september 2010.

Den lilla branddammen alldeles invid vägen upp till Spännebergen ute
på ljungheden på Skillingaryds skjutfält anlades i samband med den
stora branden, torrsommaren 1975. Här har under årens lopp utvecklats
en spännande och rolig flora och fauna. Vattenflödet tillhör som
rubriken säger Movadsbäcken och dess våtmarker, eller
”Movadsbäckadråget”, som området heter på Skillingarydsdialekt. På
vattnets ytspänning ”simmar” mängder med skräddare fram bland
nedfallna höstlöv. Lägg märke till de korta vingarna, se texten nedan
under bild 2.

Ytspänning är något som förekommer vid gränsen mellan två olika
ämnen och oftast ser vi ytspänning, som här, vid en vattenyta.
Ytspänningen beror på att alla molekylerna, H2O, i vattnet vill hålla
ihop så mycket som möjligt. Andra ämnen kan också ha ytspänning,
men den är särskilt stor hos just vatten. Ytspänningen ser till att
gränsytan mellan vatten och luft, blir så liten som möjligt, till exempel
gör den vattendroppar runda, för då får de så liten gräns som möjligt
mot luften. Det är också tack vare ytspänningen som en del lätta djur,
som till exempel bildens skräddare, kan gå på vattenytan.

På bilden ser vi en skräddare i familjen ”Gérridae”, tillhörande
insektsunderordningen skinnbaggar. Den har en världsvid utbredning
och omfattar cirka 500 arter, varav 10 arter finns i Sverige. De är
långsträckta, svarta till mörkbruna, mellan 1,6 till 36 millimeter långa,
varav de svenska arterna är mellan 6,5 till 18 millimeterlånga. De är
väl anpassade för ett liv på vattenytan då kroppen och benen är klädda
med mycket små, vattenavstötande hår. Med de långa mellanbenen
simmar de snabbt, och med de långa bakbenen styr de. Höfterna sitter
brett isär, vilket fördelar kroppsvikten på en större yta. De lever av, på
vattnet, nedfallna småinsekter, som de griper med frambenen. Många
arter har såväl vinglösa som kort- och långvingade individer, se texten
ovan under bild 1. Skräddare förekommer i alla typer av stillastående
eller långsamt rinnande vatten och de övervintrar på land.

De så kallade havslöparna, i släktet ”Halobates”, lever på havsytan och
har påträffats hundratals mil från land.

Gäddnate, ”Potamogeton natans”, är en stor och grov vattenväxt med
grenig stjälk. Stjälken kan bli ett par meter lång och växten täcker stora
delar av den lilla dammen. Den är lätt att känna igen på sina stora,
elliptiska flytblad och avsaknaden av undervattensblad. Gäddnaten är
allmän i hela landet och växer i sjöar, åar och dammar, gärna på dyiga
bottnar i näringsrikt vatten. Den första fynduppgiften publicerades i
Rudbecks ”Hortus Botanicus” år 1685.

Artnamnet ”natans” kommer av latinets ”natare” för simma och
betyder flytande, namnet syftar med andra ord på flytbladen.

Även denna gång slår engelskan oss på fingrarna med det vackra och
poetiska namnet ”Broad-leaved Pondweed”.

Runt den lilla dammen växer en bård med knappsäv, ”Eleocharis
palustris”. Knappsäv är ett tämligen lågväxt, flerårigt halvgräs med
krypande jordstam. Stråna växer enstaka eller i små grupper från
jordstammen, de är ogrenade och bladlösa, men har reducerade blad i
form av bladslidor nedtill. Strået är mörkgrönt och ganska kraftigt
byggt. Det toppställda axet är äggformigt, en till två centimeter långt,
spetsigt och rikblommigt. Knappsäv är vanlig från Skåne till
Norrbotten, i fjällen dock sällsynt. Den växer i eller vid sötvatten eller
på fuktig jord, i diken, kärr, dammar.

Den första fynduppgiften i Sverige publicerades av Olof Rudbeck år
1702 och artnamnet ”palustris” kommer av latinets ”palus” för kärr
och betyder just ”växer i kärr”.

”Är allmän i kärr, gölar, gamla diken, wid åar, insjöar o. s. w. Ätes af
Geten och Hästen i brist af bättre, men skall efter KALMS berättelse
wara en angenäm föda för Swin; det lärer dock egenteligen wara färska
rötterne, ty sjelfwa wäxten har jag icke sett dem äta. Äfwen denna kan
nyttjas at deraf fläta mattor.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Bilden visar en art av flickslända som är en underordning i
insektsordningen trollsländor.

Flicksländorna är spensligt byggda, med en lång, smal bakkropp och
ett tvärställt, cylindriskt huvud. De har tydligt åtskilda fasettögon och
deras framvingar och bakvingar är mycket lika formade, med basen
avsmalnande till ett ”skaft”. Vingarna hålls under vila av de flesta arter
hopslagna över ryggen, hos några få delvis utbredda snett bakåt.
Färgen är oftast metallisk grön, blå eller brun. Vingarna har ofta ett
litet vingmärke i framkanten nära spetsen.

Flicksländor finns över hela världen, utom i de allra kallaste områdena,
det vill säga på alla kontinenter utom Antarktis.

Flykten är inte så snabb som hos de egentliga trollsländorna, och de
flesta arter jagar därför mer långsamt flygande insekter, eller väljer
sina byten bland stillasittande insekter. De föredrar att vistas i närheten
av kärr och mindre vattensamlingar samt bland vass och säv utmed
sjöar, dammar och vattendrag.

Larverna, som tillbringar hela sin utvecklingstid i vattnet, är smärtare
än de egentliga trollsländornas larver. Deras underläpp är ombildade
till ett tångformad, framsträckbart fångstorgan, en så kallad
fångstmask. Flicksländornas larver har också tre stora bladlika
trakégälar i spetsen av bakkroppen. Dessa stora yttre gälar fungerar
även nästan som simfenor, då larverna med slingrande rörelser
förflytta sig i vattnet.

Bilden visar förmodligen en art av sommarflicksländor,
”Coenagrionidae”, som ibland även kallas äkta flicksländor eller
dammflicksländor och som är en familj i underordningen flicksländor,
se inledningen, tillhörande ordningen trollsländor. Familjen är
uppdelad i ungefär 40 olika släkten och innehåller omkring 1 000
kända arter.

Näckrosmott, ”Elophila nymphaeata”, Linné 1758, är ett vanligt mott
nära vatten i hela landet från Skåne till Torne lappmark. Vingbredden
varierar mellan 22 till 33 millimeter och larven lever från september
till maj i en bladsäck på diverse vattenväxter som till exempel
näckrosor, igelknopp och nate (se bild 3, gäddnate). Förpuppningen
sker i en kokong under vattenytan.

Skrivet av Dan Damberg