Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Movadsbäcken vid det gamla bostället
Vasabroveken på Skillingaryds skjutfält

Movadsbäcken vid det gamla bostället Vasabroveken på
Skillingaryds skjutfält, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder om
biologisk mångfald och tider som flytt.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av juli anno 2014.

Här ser man en bild på Movadsbäcken och dess
översvämningsmarker eller vekar, denna bäck i vilken man
uppenbarligen lade vasar av ris och grenar för att få enkla broar för
att ta sig över till den andra sidan av bäcken, därav namnet
Vasabroveken.

Det är som ni kan se mycket vatten i Movadsbäcken denna sommar
2014.

Vi befinner oss på Hässlehultshöjdens nordvästra sluttning där
fordom den gamla backstugan Vasabroveken låg.

Inte mycket finns kvar bortsett från Föreningen Munkaleden skylt
om backstugan och naturligtvis floran i landskapet som fortfarande
minner om denna tid.

Vasabroveken är enligt Tofteryds kyrkobokföring omnämnd först
omkring år 1840 då stugan beboddes av smeden Johannes
Magnusson-Sander och dennes hustru Cajsa Svensdotter samt
fosterdottern Johanna.

Därutöver är, periodvis ett antal drängar samt så kallade ”inhyses”
personer skrivna på Vasabroveken under 1840-talet.

År 1849 kom från Torup i Halland hammarsmeden Johan Thursie
och dennes hustru Inga Catharina Wennerström samt deras fem barn
till Vasabroveken. Ytterligare två barn föddes där, sonen Adam år
1850, som endast levde en timma och fick nöddop av änkan Anna
Stina Grönberg i närvaro av modern Cajsa samt dottern Eva
Charlotta, som föddes år 1851 och dog endast fem år gammal, år
1856, i kikhosta.

Husförhörslängderna kan inte tolkas på annat sätt än att familjerna
Sander och Thursie samtidigt bebott Vasabroveken under 1850-talet.

Familjen Sander avflyttar till Öveken under Farstorp år 1863 och
familjen Thursie avflyttar till Götaströms bruk år 1864.

Huruvida backstugan vid detta tillfälle brunnit ner är oklart, men
enligt kommunala protokoll tillerkändes smeden Thursie, citat;
”understöd för den brandskada han lidit genom att icke hafva sin
egendom brandförsäkrad”.

Efter år 1864 fanns ingen kyrkobokförd på Vasabroveken.

Namnet Vasabroveken kan härledas på två sätt, dels till att lägga en
bro över den intilliggande Movadsbäcken då risknippen, så kallade
vasar, lades ut i bäcken för att underlätta övergången, dels ”veke” en
vanlig benämning på lågt liggande mark eller äng som tidvis
översvämmandes av intilliggande vattendrag i det här fallet
Movadsbäcken.

Bilden visar arten skogsvicker, äldre namn fågelvicker, ”Vicia
sylvatica, som är en art i familjen ärtväxter. De mellan 12-18
millimeter långa ärtblommorna som blommar under juli och augusti
är vita med violetta strimmor och sitter vanligtvis i 10- till 20-
blommiga klasar.

Skogsvicker hör hemma i Europa och Asien på näringsrik mark i
skogar, bryn och rasbranter, i Sverige norrut till Åsele lappmark, på
vissa håll tämligen allmänt, på andra sällsynt.

Det är första gången jag ser denna art på Skillingaryds skjutfält.

Tegelröd björksopp, idag tegelsopp, ”Leccinum versipelle”, är en
svampart i släktet strävsoppar. Arten är vanligt förekommande i
större delen av Sverige och trivs, som namnet antyder, i närheten av
björk.

Precis som björksoppen har den längs den i övrigt ljusa foten små
”tofsar” som är mörka längst ut och hatten är på ovansidan
tegelfärgad.

Svampköttet är vitt men grånar vid snitt eller tryck. Arten är ofta
angripen av fluglarver som ibland gräver ganska omfattande
gångsystem i dess fot och hatt, men unga, ej larvangripna exemplar,
är fina matsvampar.

Strävsoppar som bildens tegelröda björksopp är ett komplex med
flera närstående arter som kan likna varandra mycket men som
matsvampplockare behöver man inte kunna skilja dem åt eftersom
alla strävsoppar är ätliga.

En vacker skogsnätfjäril har tagit ”nattkvist” på en art som heter
knapptåg. Fjärilen hade nog redan ”somnat” då den var helt stilla
även när jag försiktigt petade på den med ett grässtrå.

Den vackra humlebaggen, ”Trichius fasciatus”, har fått sällskap i
åkerväddens blomma av två skalbaggar av arten tegelbock,
”Anastrangalia sanguinolenta”, på vilka man endast ser bakkroppens
tegelröda täckvingar.

Dessa är honor och har som sagt klarröda täckvingar medan hanarna
har gulbrunaktiga täckvingar.

Tegelbocken är en skalbagge i familjen långhorningar och lever i
barrskog och det vetenskapliga namnet ”sanguinolenta” betyder
”blodfull” på latin, vilket sålunda syftar på honans röda täckvingar.

Humlebaggen är en insekt tillhörande skalbaggsfamiljen
bladhorningar där kroppen är behårad. Arten ses ofta på blommor
såsom åkervädd, älgört, vildros, tistlar och flockblommiga växter där
den äter pollen emedan den som larv lever den i murket trä, ofta
björk.

På hemvägen ”tittade jag in till Fort Meiier” längre söderut och
konstaterade att stenskvättorna hade lyckats med sin häckning vilket
bildens juvenila stenskvätta får vara ett bevis på.

Strax utanför Fort Meiier växer det några enstaka exemplar av
den vackert blå arten blåeld, ”Echium vulgare”.

Blåeld är en tvåårig, strävhårig ört tillhörande familjen
”Boraginaceae” på svenska ”strävbladiga växter” och kan bli upp till
en meter hög.

Blommorna är röda i knopp, men blir när de slagit ut vackert
himmelsblå, sällsynt förekommer även vita blommor. Kronan är
snett trattlik och femflikad med olikstora flikar, utsidan av kronan är
hårig.

”Blåelden är verkligen en bland de vackraste och utmärktaste af
våra Sträfbladsväxter. Ehuru endast tvåårig, har den en ganska stark
rot, hvilken bär en vacker bladrosett, utur hvilken den enkla eller
greniga stjelken med sina långa och prydliga, blå blomspira reser sig.
Då, såsom icke sällan händer, örten uppträder sällskapligt, ger den en
särdeles glad anblick under blomningen, då den kan kläda hela
sträckor med sina klarblåa blommor, liksom då den, reslig och rak,
står stånd tätt vid stånd, en stolt hedersvakt kring åkertegarne.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Sist men verkligen inte minst en vackert röd skogsklöver i den
nedåtgående solens mättade och gulröda sken denna julikväll år 2014
när myggen inte var svåra men väl ”blinningarna”, ikväll mest arten
regnbroms, ”Haematopota pluvialis”, som är en tvåvingeart som
först beskrevs av Carl von Linné år 1758.

På återseende!