Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på den större hackspetten.

Naturen som barnkammare, del 2

Naturen som barnkammare, del 2, en naturkrönika i 9 bilder om en
nästan flygfärdig större hackspettunge i bohålet på tallmoarna
sydväst om Stora Spänneberget på Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i juni 2012.

OBS! Bilderna är klickbara.

Det var ett kolossalt oväsen på mon en bit bort och jag bestämdes att
ta reda på vad som var orsaken. Att det var hackspettar hördes väl
men var fanns bohålet, det kändes som en annan fråga.

Det fanns en närgräns på cirka 40 meter, innanför denna blev det
tyst, utanför denna satte tigglätena igång igen. Jag gömde mig bakom
en stor tallstam och kikade försiktigt fram, i bohålet visade sig då en
nästan flygfärdig större hackspettunge.

Ungen är hungrig och låter föräldrarna få veta detta med ljudliga
tiggläten. Redan utflugna syskon stämmer in i tiggarkören och
tallskogen fylls med härligt hackspettljud.

Plötsligt kommer honan med näbben full av proteiner och samtidigt
tystnar ungen och försvinner in i bohålet.

Hon tassar försiktigt ner emot det fortfarande tomma bohålet och jag
undrar när ungen ska titta ut.

Hon sätter in huvudet i bohålet precis som om hon undrar om någon
är hemma, naturligtvis är det så och sekunderna senare händer det
saker.

Under några korta ögonblick sker så matningen, detta tar verkligen
ingen tid för unga fåglar är mycket glupska.

Vá, går du redan, tycks ungen säga till sin mor, jag är fortfarande
hungrig, kom snart tillbaka är du snäll.

Ungen drar sig snabbt in i boet igen och mor hackspett tvättar av
näbben från kletiga insektsproteiner genom att gnugga den mot den
döda tallgrenen. Detta matningsförfarande upprepas sedan med cirka
tio minuters mellanrum och efter en stund lämnar jag området.