Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt naturreservatet Stensjöstrand
i Halland.

Naturreservatet Stensjöstrand, del 2

Naturreservatet Stensjöstrand, del 2, mellan Ugglarp och Steninge, en
av västkustens pärlor, en natur- och kulturkrönika i 42 bilder om att
stenar och blommor kan tala till den som har tid och lust att lyssna.

Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd, midsommarhelgen 2011.

Välkomna åter till det vackra naturreservatet Stensjöstrand mellan
Ugglarp och Steninge i Halland för en avdelning två. Denna gång ska
vi göra en tur i de norra delarna vilket innebär att vi lämnar de södra
delarna av denna mycket speciella och vackra kuststräcka.

Landskapet känns ursprungligt eller till och med isländsk med det
tunna välbetade gräset mellan den uppstickande berggrunden.

Naturvårdarna i detta landskap heter islandshästar och ett tjugotal av
dessa vackra djur kom och mötte mig i en snabb tölt.

Tölt är en fyrtaktig gångart hos vissa hästraser, bland annat
islandshästen. Fotföljden är vänster bak, vänster fram, höger bak,
höger fram och tölt kan beskrivas som en springande skritt. Den är
snabb som trav och dessutom bekväm att rida i.

Islandshästen är en inhemsk isländsk hästras av ponnystorlek som är
känd för att ha upp till fem gångarter, däribland ovan nämnda tölt.
Islandshästen är en stark, härdig och arbetsvillig häst som har använts
som transportmedel på Island i över tusen år.

Islandshästen är ättling till de hästar som de första nybyggarna på
Island förde med sig från västra Norge och Brittiska öarna men
importen tycks ha upphört omkring år 1100, och sedan dess har rasen
levt isolerad på ön. Det råder fortfarande strikt importförbud, en
islandshäst som lämnat landet kan inte återvända. Under århundraden
var islänningarna starkt beroende av sina hästar, och hästarna
förekommer allmänt i isländska sagor och dikter och någonstans vid
horisonten i väster tycker jag mig förnimma, trots avståndet, Snorre
Sturlasson, Egill Skalla-Grímsson, Gissur Thorvaldsson och Islands
förste historieskrivare Saemundr Sigfússon.

De vackra islandshästarna passar verkligen in i den steniga miljö vid
Stensjöstrand men som skylten säger låt dem vara ifred och mata dem
inte.

Havet har under årmiljoner mejslat fram de underbaraste mönster och
figurer och i denna bild tycker jag mig se sagans drakar. Kanske var
det slika formationer som bland annat inspirerade Snorre till hans
isländska sagor och sägner. Personligen ser jag en vidunderlig drake
med ett jättegap med underbett upp till vänster på bilden.

Erosion kommer latinets ”erosio” för ”nötning” och av ”erodo” för
”gnaga av”, ”fräta sönder”, och är nötning och skulptering av
berggrund och jordtäcke genom rinnande vatten, vind, vågor eller
glaciäris.

Erosionen verkar tillsammans med andra exogena, nedbrytande,
processer. Motsatsen till exogen är endogen. Vittring, erosion,
transport och avlagring, sedimentation, bildar och utformar i
samverkan med tektoniska rörelser, bland annat kontinentalplattornas
rörelser, i jordskorpan jordytans stora och små terrängformer.
Erosionen har verkat i jordklotets olika naturmiljöer under hela den
geologiska historien och fortsätter med sitt arbete.

Sveriges kuster är endast utsatta för svag vågerosion i nutid till följd av
landhöjningen och motståndskraftig berggrund som här vid
Stensjöstrand av bland annat granit.

För många år sedan besökte vi hällristningsområdet i Tanum som är ett
område i Tanums kommun i Bohuslän där man funnit flera berghällar
med stora mängder hällristningar från bronsåldern. Dessa märkliga och
spännande bilder berättade underliga historier från en fjärran tid som
egentligen var alldeles nyss. Dessa, för mig, svårtolkade tecken
beskrev en värld som inte längre finns men dess människor, det är vi.
Denna bild på en häll vid Stensjöstrand visar en människa som på sitt
huvud bär något tungt, kanske ett ämbar med dricksvatten.

Egentligen är det bara en trut eller mås som på lite höjd har släppt sin
spillning.

Den lilla hamnen vid Stensjöstrand ligger väl skyddad för vind och
vågor. Vid mitt besök födosökte en fisktärna, ”Sterna hirundo”,
mycket framgångsrikt mellan båtarna.

Det växte rikligt med tuschlav, ”Lasallia pustulata”, på stenar och
block. Det är en lav som fått sitt trivialnamn av att den tidigare använts
vid framställning av just tusch men den har även använts för
växtfärgning och ger då en röd färg. Laven anses också ätbar.

Tuschlaven växer på klippor och stenblock, speciellt sådana där
spillning från fåglar eller damm gör förhållandena näringsrika. Den
kan bli upp till 20 centimeter i diameter och ett av de främsta
kännetecknen för arten är förekomsten av blåslika bildningar på bålens
ovansida.

Hos tuschlaven är det sällsynt att apothecier, fruktkroppar,
förekommer, däremot är isidier, utskott för asexuell förökning, ofta
närvarande.

I Sverige förekommer tuschlaven främst i de södra och mellersta
delarna av landet, laven har i norr mer sällsynt och lokal förekomst och
hittas där företrädesvis i låglänta och kustnära trakter.

En annan lav som växte sida vid sida med tuschlaven, vilket bilden
visar, var en art av påskrislavar, ”Stereocaulon”, vilket är ett släkte
busklavar med skorplik bål, varifrån det utgår upprätta, busklikt
förgrenade, korallika så kallade fyllokladier, vilket är fjälligt gryniga,
gråvita utväxter, så kallade pseudopodetier.

Till släktet förs bland annat arterna dvärgpåskrislav, luddig påskrislav,
klipp-påskrislav och påskrislav. Eftersom dessa lavar är svåra att
artbestämma avstår jag men kanske är det klipp-påskrislaven,
”Stereocáulon saxátile”.

Påskrislavarna har fått sitt namn av att man i vissa trakter i Sverige
dekorerade påskris med knippen av laven på samma sätt som man nu
använder hönsfjädrar.

Vackert som en installation av en konstnär i det sneda kvällsljuset,
klockljung, kråkbär och en gren från en honenbuske med, ännu gröna,
bär.

Utmed den lilla bäcken växte rikligt med fläder mellan klibbalarna,
och flädern stod i sin vackraste blomning.

Fläder, ”Sambucus nigra”, är en art i familjen kaprifolväxter. Det är en
oftast flerstammig och kan bli upp till en 7 meter hög buske, ibland till
och med vuxen som litet träd med bara en stam.

Fläder som på sydsvenska dialekter kallas hylle, har spelat en stor roll i
sydsvensk och dansk folktradition och växte vid danska boplatser
redan under stenåldern.

Inom folkmedicinen räknades den dels som sjukdomsalstrare, till
exempel nässelfeber, som i Skåne kallades för hyllebläst och menades
kunna bero på att man till exempel skadat en fläderbuske eller sovit
under den, dels som läkemedel.

Te av torkade fläderblommor ansågs svettdrivande och nyttigt vid
förkylning, blommorna innehåller bland annat eteriska oljor.
Fläderbärssaft verkar milt laxerande och frukterna innehåller flera
organiska syror och vitamin C. Unga grenars bark har också använts
utvärtes mot hudsjukdomar och invärtes som laxermedel. Barken är
dock inte ofarlig på grund av sitt innehåll av en giftig glykosid som
heter sambunigrin, se släktnamnet, men även bladen är giftiga.

I mer magiskt präglade kurer har de flesta delar av fläder använts i
hundratals sammanhang och knappast någon annan nordisk växt har
haft så mångsidigt bruk i folklig supranormal terapi, detta gäller även
djurs sjukdomar. Flädern har även använts för att hålla skadedjur,
mygg och ohyra på avstånd. Åtskilliga tabuföreställningar var knutna
till fläder och motiverades i Danmark och Skåne med att ”hyllemor”,
som bodde i flädern, kunde ta illa upp ifall man bröt mot sådana regler
som att inte be henne om ursäkt innan man högg eller beskar en
fläderbuske. Ett annat vanligt förbud rådde mot att pinka under en
fläder för då blev man sjuk. Fläder spelade vidare en roll i
spådomskonst liksom i kalenderregler.

Praktiskt användes fläderved till bland annat skomakarpligg och vid
snidandet av till exempel träskedar och stämplar. Barn brukade göra
”hyllebössor” genom att avlägsna märgen ur en fläderpinne, sätta en
flädermärgskula i rörets ena ände och hastigt driva in en plugg från
andra änden, varvid kulan for ut med en knall. Även till enkla flöjter,
till exempel vallpojkars flöjter, var det lättuppborrade fläderträet
fordom lämpligt.

Åter till geologins värld och till fenomenet vittring som kommer av
tyskans ”verwittern” det vill säga ”för-vittra”, i sin tur kommit av
”Wetter” för ”väder”, sålunda ”att utsättas för väder och vind”. Inom
geologin betyder det nedbrytning och sönderdelning av fast berg och
stenblock till en grusig, sandig eller lerig massa genom mekaniska,
kemiska och biologiska processer.

Det material som bildas vid mekanisk vittring kallas detritus och de
mineralkorn som frigjorts vid vittringen kallas detritiska mineral.
Vittring sker också i det lösa jordlagret, främst kemiskt och biologiskt,
varvid olika typer av jordmåner bildas. Vittringens omvandling av berg
till lösa jordarter och frigörelsen av växtnäringsämnen därur har skapat
och vidmakthåller livsförutsättningar för alla landväxter och därmed
för hela biosfären.

De i berget ingående mineralernas hårdhet avgör hur fort vittringen går
därav de olika mönstren i klippor och block.

Vid kemisk vittring är tillgången på vatten av stor vikt. Vissa
beståndsdelar i mineralpartiklarna går i lösning, medan andra bildar
fasta restprodukter. Omvandlingen av bergartens ursprungliga mineral
ger upphov till bland annat olika typer av lermineral, såsom kaolinit,
illit och smektit. Vittringens kemiska reaktioner innefattar
mineralkornens absorption av vattenmolekyler, så kallad hydratisering,
sönderdelning av vatten och reaktion med mineralens atomer, så kallad
hydrolys, reaktion mellan lösta syror i vattnet och mineral samt
tillskott, reduktion, eller förlust, oxidation, av elektroner hos vissa
atomer, speciellt av järn, i mineralstrukturerna. Växter till exempel
olika arter lavar, markdjur och mikroorganismer ökar vittringens
intensitet genom bildning av kolsyra och organiska syror.

Strandbrosklaven, ”Ramalina siliquosa”, växer rikligt på stenar och
block i området. Släktet brosklavar, ”Ramalina”, är busklavar som
omfattar cirka 150 arter över hela världen, varav 15 arter finns hos oss
i Norden. De är busklika med tillplattade grenar, precis som bilden
visar, och till sin konsistens broskartade. De växer upprätt eller
hängande på klippor eller trädstammar och är till färgen gröngrå.
Fruktkropparna är gulaktiga och till släktet hör bland annat brosklav,
fågeltoppsbrosklav och bildens strandbrosklav.

Bildens backtimjan, ”Thymus serpyllum”, är en art i familjen
kransblommiga växter. Det är en låg, ständigt grön halvbuske med
nedliggande och rotslående skott, vilka förvedas och växer vidare år
från år. Från deras bladverk växer 3–10 centimeter höga, bladbärande
och blommande sidoskott upp. Blommorna är rödvioletta, sällan vita,
och sitter samlade i huvudlika kransar i skottopparna.

På grund av sin rikedom på flyktiga, eteriska oljor har backtimjan
använts inom folkmedicinen som antiseptiskt medel. Växten var under
hednisk tid helgad åt Freja, och den har också kallats ”jungfru Marie
sänghalm”, ett namn som den dock delar med flera andra väldoftande
örter, bland annat gulmåra.

Bildens granspira, fordom skogsspira, ”Pedicularis sylvatica”, är en art
i familjen snyltrotsväxter. Det är en tvåårig, 8–25 centimeter hög ört
med ogrenad stjälk, dock utgår från stjälkbasen långa, nedliggande
sidogrenar. Bladen är strödda och parflikiga.

De läppformiga blommorna är röda eller någon gång vita och har
mycket lång, rak överläpp och utstående underläpp. Blomningen
inträffar i maj–juni och frukten är en mångfröig kapsel, och fröna, som
har ett oljerikt och för myror välsmakande vårtlikt bihang, sprids med
hjälp av just myror.

Arten, som hör hemma i Europa och Nordamerika, är kalkskyende och
växer på fuktig ängsmark och mager torvjord. I Sverige förekommer
den mindre allmänt eller sällsynt norrut till Dalarna. Den minskar
kraftigt och är utgången från många växtplatser framför allt i norr.

Bergsveckning är en term inom geologin som beskriver processer i
jordskorpan där bergartslager pressas samman och böjs.

Bergsveckning kan skapa veck med några millimeters våglängd till
storskaliga veckstrukturer som i bergskedjor med våglängder på flera
tiotals kilometer.

Vid bergsveckningen bestäms veckets geometri av de ingående lagrens
tjocklek och styvhet. Styva lager som omges av mjukare resulterar i
parallella veck med regelbunden vågbildning och i det närmaste
bibehållen lagertjocklek. Mjukare lager bildar mer utdragna och
tillplattade veck som kallas similära veck.

Veckningsprocessen är mycket långsam och kan pågå i många
miljoner år.

Tektonik är den gren av geologin som behandlar jordskorpans
regionala, storskaliga strukturer och de processer som skapat dem.
Exempel på storskaliga strukturer är bergskedjor och gravsänkor.
Tektonik ryms inom det vidare begreppet strukturgeologi, det vill säga
läran om och studiet av de strukturer som uppstått genom jordskorpans
deformation. Med plattektonik avses teorin om de inbördes rörelser
mellan de segment, plattor, i vilka jordskorpan och det översta lagret
av jordmanteln är uppdelade och de följder dessa rörelser får i form av
bland annat jordbävningar, vulkanism och bergskedjebildning.

Plattektonik, är en modell för hur litosfären, jordskorpan, och det
översta skiktet av jordmanteln, är uppdelad i segment, plattor, och hur
dessa rör sig inbördes. Plattorna vilar på astenosfären, en del av
manteln som är plastisk och delvis flytande. Dessa påverkar varandra
vid plattgränserna, varvid det uppstår jordbävningar och vulkanisk
aktivitet. Plattornas gränser kan därför följas utmed de
jordbävningsintensiva zoner på jordytan som utmärks av aktiv
bergskedje- och öbågebildning samt utmed de mittoceaniska ryggarna.

Den fasta jordytan är uppdelad i sju större och flera mindre plattor.

Tryck, värme, rörelse, tid, materialets innehåll och slump kan skapa de
mest fantastiska formationer.

Ser ni den lilla ihoprullade hunden på toppen av något oformligt, där
dess vänstra öga är dolt av dess vänstra öra och där dess yviga svans
täcker hela bakkroppen.

Bildens strandkvanne, ”Angelica archangelica litoralis”, är en av två
underarter av växtarten kvanne, den andra heter fjällkvanne, ”
Angelica archangelica archangelica”. Strandkvanne, som liknar
fjällkvanne, växer på exponerade havsstränder, på bilden dock väl
skyddad mellan två block.

Kvanne har sedan lång tid använts som medicinal- eller kryddväxt och
den omtalas redan i Olav Tryggvasons saga samt i den norska
Gulatingslagen från 1100- eller 1200-talet. Där omnämns
”kvannehagar” vilket visar att växten redan då odlades. Fjällkvanne
var förr också en viktig del i samernas kosthåll och Carl von Linné
skriver under sin lappländska resa att den användes både färsk eller
inlagd i renmjölk.

Kvanne kan användas som brännvinskrydda eller till te, unga stjälkar
och bladskaft kan kanderas och används i finare konfektyr. Enligt
D. J. Mabberleys bok ”The Plant-Book” från 1997 är det kvanne som
ger likörerna Chartreuse och Benedictine dess karaktäristiska smak.
Förr användes kvanne som grönsak, medan roten har använts i
medicinskt syfte. Strandkvanne anses för övrigt ha samma egenskaper
som fjällkvanne.

Ett mycket ståtligt, men tyvärr överblommat, exemplar av strandkål
mötte mig i stenskravlet närmast havet.

Späda skott av strandkål, ”Crambe maritima”, odlas i England och äts
som sparris och Carl von Linné anger från sin resa i Västergötland att
soldater som ätit strandkål blivit ”fjolliga”!?

Strandkål är numera fridlyst i flera län.

Naturen som trädgårdsmästare har här i en vittringsgrop i berget
planterat sylnarv, strandkämpar och gul fetknopp.

Som ett miljoner år gammalt utspottat tuggummi men tuggummibasen
är inte naturgummi från olika typer av gummiträd utan granit och
istället för bearbetande käkar och tänder är det enorma krafter i jordens
inre som format.

För inte alltför länge sedan låg dessa vackra stenformationer under
västerhavets salta vatten men tack vare eller på grund av landhöjningen
”kom de upp på land”.

Landhöjning, postglacial landhöjning, är jordskorpans höjning i främst
hos oss i Skandinavien och i Canada efter nedtryckningen under den
senaste istiden.

En vacker ängschampinjon, ”Agaricus campestris”, växer gärna bland
gräs på öppna marker, helst på hästbeten, precis som här, från
sommaren till hösten. Ängschampinjonen är både allmän och ätlig men
var försiktig för vita svampar är inget att leka med, här finns bland
annat den vita flugsvampen som är dödligt giftig.

Ängschampinjonen, precis som alla ätliga vita champinjoner, skall ha
rosa till mörka skivor och aldrig ring eller strumpa!

Jag vet inte vad ni ser men jag ser en jättelik sköldpadda, något
skäggig på sin högra ansiktshalva, samt med en gigantisk underkäke
och som tittar fram ur sitt skal åt höger på bilden, återigen naturen som
formgivare och skulptris apropå uttrycket ”Moder Jord”.

Att gå ensam bland de geologiska formationerna vid Stensjöstrand i en
vacker solnedgång är verkligen kontemplativt, tankar föds och rusar,
lugnet härskar och bruset från havet sveper in till mig som vacker
musik.

Landhöjningen mäts på ett eller annat sätt i förhållande till havsnivån.
För att studera landhöjningens förlopp från inlandsisens avsmältning
och framåt försöker man datera gamla strandlinjer och mäta deras höjd
över havet. På detta sätt har man funnit att landets höjning sedan
istiden uppgått till maximalt nära 300 meter, vid Ångermanlands kust.
Till detta kommer uppskattningsvis 500 m redan under den tid själva
isavsmältningen pågick, vilket totalt ger omkring 800 meter.

Den maximala landhöjningen i dag uppgår till nära 9 mm/år, i
Västerbottens kustland.

Enligt modern forskning går landhöjningen till så att jordskorpan höjs
samtidigt som utrymmet därunder fylls med tillströmmande massa från
den trögflytande jordmanteln. Detta har bekräftats av upprepade
tyngdkraftsmätningar av högsta noggrannhet tvärs över
landhöjningsområdet.

Tyngdkraften minskar med omkring 0,000 000 02 m/s² för varje
centimeter landhöjning, men det exakta beloppet beror på hur mycket
massa som tillströmmar. Vissa avvikelser i tyngdkraftsfältet kan
användas för att grovt uppskatta hur mycket landhöjning som återstår,
tills jämvikt uppnås i jordskorpan. Resultaten hittills är mycket osäkra
men pekar på ytterligare 50–100 meter där landhöjningen är som
störst.

Det som styr huvuddelen av landhöjningsprocessen är jordmantelns
viskositet, som är ett mått på hur trögflytande eller ”segt” materialet i
jordens inre är. Landhöjningsdata visar att den övre delen av manteln
är något mindre trögflytande än den undre.

Den första beräkningen av landhöjningens storlek gjordes av Anders
Celsius år 1743. Han ansåg dock, liksom de flesta av hans samtida, att
fenomenet var en vattenminskning snarare än en landhöjning. På
initiativ av Celsius började man hugga in märken i bergväggar längs
kusten för att kunna mäta fenomenet bättre. Med hjälp av dessa
mätningar kunde man efter lång tid visa att det inte var fråga om en
vattenminskning utan om en olikformig landhöjning. Genombrottet för
denna uppfattning, som först hade presenterats redan år 1765 av
Ephraim Runeberg, kom med en uppsats av Charles Lyell men inte
förrän år 1835.

En mängd olika hypoteser om orsaken till fenomenet landhöjning
framfördes under 1700- och 1800-talen. Upptäckten av istiden år 1837
ledde inte till någon snar lösning av problemet. År 1865 publicerade
Thomas Jamieson i Skottland en idé om att landhöjningen berodde på
avlastningen av den tunga inlandsisen. Denna idé mötte dock inget
gensvar, och det dröjde ända till år 1890 innan Gerard De Geer med
sina undersökningar av gamla strandlinjer kunde bekräfta Jamiesons
hypotes.

Med den vunna förståelsen för landhöjningens orsak och en ökad
mängd landhöjningsdata från såväl strandlinjer som mareografer, en
automatisk anordning som mäter variationer i havsvattenståndet, och
avvägningar blev man så småningom mogen att konstruera geofysiska
modeller av landhöjningsprocessen.

Amerikanen Norman Haskell lyckades år 1935 använda skandinaviska
landhöjningsdata för att göra den första beräkningen av viskositeten i
jordmanteln. Numera studeras landhöjningsprocessen även med hjälp
av tyngdkraftsmätningar och satellitobservationer.

I de få fall där dessa fantastiska naturformationer kan och bör flyttas av
olika orsaker såsom vägdragningar och byggnationer av annat slag
borde de få försköna städer och samhällen på bekostnad av många
gamla kungastatyer och annat från vår långa krigiska historia.

Nu lämnar jag naturreservatet Stensjöstrand och gör det med en vy från
norr mot söder med master från båtarna i den lilla hamnen till vänster i
fjärran.

Gör ett eget besök på platsen och hitta det jag inte hittade för det finns
näst intill oändliga mängder med ”hemligheter” kvar att upptäcka både
här och i vår fantastiska natur i övrigt.