Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Hässlehultshöjden.

Nedom Hässlehultshöjden

Nedom Hässlehultshöjden, eller i skuggan av ett berg och på gränsen
mot en hed, en natur- och kulturkrönika i 16 bilder från Skillingaryds
skjutfält från en sommar som inte längre finns.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av juli sommaren
2014.

Skillingaryds ABF gav år 1965 ut stencilsamlingen ”Ödetorp i
Tofteryds församling från början av 1800-talet” och i denna kan man
bland annat läsa om torpet Vasabroveken nedom Hässlehultshöjden på
Skillingaryds skjutfält.

I samband med detta inventeringsarbete sattes också upp ett antal
informationsskyltar i koppar vid platsen för de gamla, idag mestadels
helt försvunna torpen, skyltar som än idag står att finna i terrängen, på
bilden ser vi den gamla skylten som dock lutar betänkligt.

Texten på kopparskylten vid det gamla torpet Vasabroveken går med
svårhet att läsa men visst kan man med god vilja konstatera ordet
”Vasabroveken” och förkortningen ”A.B.F”.

Vi får föreställa oss ett öppnare landskap vid tiden för när torpet
Vasabroveken var bebott, och samtidigt minnas att många människor
bodde mer eller mindre i närheten, ety Skillingaryds skjutfält var ett
relativt tättbefolkat område tiden före militären tog över och
beräkningar ger vid handen att uppskattningsvis 800 personer bodde
inom gränserna för dagens skjutfält.

Idag tätnar skogen runt det gamla torpet Vasaroveken och markerna
växer igen men fortfarande viskar marken att här har människor haft
sina boningar.

Den rödbruna stensoppen eller ”Tallkallen”, ”Boletus pinophilus”, har
ett fantastiskt gott år detta år 2014. En mycket god matsvamp är det
dessutom.

Bildens rödbruna stensopp är en sopp med rödbrun, nästan kopparröd
färg och kraftig fot. Den växer oftast under tall, därav smeknamnet
”Tallkalle”, men den kan också påträffas under bok eller andra
lövträd.

Det blev inte mycket myggor i år heller men väl blinningar, och jag lät
den bita för att kunna få en hyfsad bild på denna plågoande.

Det jag kallar för blinning är egentligen en art som heter regnbroms,
som ingår i släktet bromsar och på latin heter ”Haematopota
pluvialis”.

Regnbromsar ingår i släktet ”Haematopota” och i insektsfamiljen
bromsar. I Sverige finns sex arter, varav bildens regnbroms
”Haematopota pluvialis” finns i hela landet.

Den är cirka 10 millimeter lång, slank och gråsvart och har gråbrunt
melerade vingar. Honan har en nästan ljudlös flykt och suger blod
främst på hovdjur och människor och den är särskilt besvärande före
åskväder på sommaren.

Men de har fina ögon.

Bildens smörblommesläkting strandranunkel, ”Ranunculus reptans”,
är en art i familjen ranunkelväxter. Det är en flerårig, mattbildande ört
med 10-30 centimeter långa, trådfina, krypande, rotslående stjälkar
och 1-3 millimeter breda, trådformiga blad. De 5-10 millimeter breda,
gula blommorna som blommar under juni-september sitter en och en
på kort skaft i bladvecken.

Strandranunkel växer cirkumpolärt som här på näringsfattiga, ofta
översvämmade grus- och sandstränder vid sjöar och vattendrag,
tämligen allmänt i hela Sverige, den saknas dock på Gotland.

Bildens brakved har ett namn som syftar till att växten lätt knäcks med
ett brakande ljud eller sprakar i eld. På latin heter den ”Frangula
alnus” och är en art i familjen brakvedsväxter.

Det är en cirka 2 meter hög buske eller någon gång ett litet träd med
fina, utspärrade grenar med gråaktig bark. Bladen är strödda, ovala,
helbräddade och kala samt har sju till nio par tydliga sidonerver.

Blommorna är grönvita, små och oansenliga, sitter i kvastar i
bladvecken och blommar i juni–augusti. Frukten är en stenfrukt, som
först är grön, sedan röd och slutligen svartviolett.

Arten hör hemma i Europa, Nordafrika och Nordasien och finns i
Sverige tämligen allmänt i de södra och mellersta delarna men sällsynt
i de norra.

Den växer som här vid Vasabroveken på fuktig, näringsfattig mark i
skog men också i strandsnår och alkärr.

Växten har haft en medicinsk användning och dess bark kan efter en
längre tids lagring användas som laxativ, så kallad frangulabark.
Veden har även använts till träkol för framställning av krut.

Den relativt nybrunna ljungheden på Skillingaryds skjutfält håller
raskt på att åter bli vackert grön av nya fräscha ljungskott, dock dröjer
det ett tag till innan den här delen av heden blommar violett under
augusti.

Den gamla kabeltrumman med tillhörande telestolpe som tillsammans
utgör en kanonlik målkuliss för skjutövningar tycker jag verkar
otrevligt vänd in emot Skillingaryds samhälle.

Kanonröret är en av favoritplatserna för de inom området kanske
häckande lärkfalkarna, ”Falco subbuteo”.

Bildens gullklöver, ”Trifolium aureum”, är en art i familjen ärtväxter
och är en ett- eller tvåårig ört med upprätta, 15-30 centimeter höga
stjälkar som har trefingrade blad.

De vackert guldgula, efter blomningen bruna blommorna sitter
samlade i stora, mångblommiga huvuden och blomningen inträffar i
juli-september.

Arten, som hör hemma i Europa och Mindre Asien, växer på torra,
gräsbevuxna marker och i Sverige är den mer eller mindre allmän
norrut till Dalarna men sällsynt och ofta tillfällig norr därom.

Bildens strimsporre, ”Linaria repens”, är en art i familjen
lejongapsväxter. Det är en flerårig, 30–50 centimeter hög ört med
krypande jordstam och något grenig stjälk.

Bladen är långsmala, och de vita till ljusvioletta, läppformiga, 10–15
millimeter långa, blommorna sitter i axlik, toppställd klase och
blommar under juli–augusti.

Arten hör hemma i Europa på kulturpåverkad sand- och grusmark,
bland annat på bangårdar, där den betraktas som en typisk växt.

I Sverige förekommer den mer eller mindre sällsynt norrut till
Västerbotten och arten kan lätt korsas med den nära släktingen
gulsporre, och hybriden är fertil.

Gråbo, ”Artemisia vulgaris”, är en storvuxen flerårig ört med djupt
flikiga blad och en stor grenig klase med massor av små blomkorgar.

Den liknar mest malört, ”Artemisia absinthium”, men den senare har
helt silvergrå blad, större blomkorgar med rent gula blommor och en
kraftigare, mättat aromatisk doft.

Gråbo har använts inom örtmedicinen mot flera olika åkommor, bland
annat mot frossa och den såldes på apoteken som ”Fibrillae radicis
Artemisiae”.

”Växten kallas vanligen Gråbo och är en bland våra allmännare; man
ser den vid nästan alla vägar jemte tistlar o. d., eller kring våra
odlingar och boningar på landet i sällskap med Nässlor och Målla.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Avslutningen för denna gång får bli en riktig närbild på arten
kanadabinka, ”Conyza canadensis”, en växt som ursprungligen hör
hemma i Nordamerika, men kom till Europa redan på 1700-talet.

Idag är arten ganska vanlig i Sydsverige och i delar av Mellansverige
och den växer vanligen på ruderatmark, i vägkanter och på banvallar,
men kan också påträffas i åkrar och på sanddyner. Den första
fynduppgiften publicerades år 1768.

”E. canadense L., som härstammar från Canada och Virginien och för
öfver 200 år sedan spriddes till Europa (der den nu mångenstädes är
liksom inhemsk), upptages vanligen i våra floror, ehuru den hos oss är
mycket obeständig. Den är ettårig och har små hvitgula blommor.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

På återseende!