Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Nydala kloster.

Nydala kloster i tid och rum

Nydala kloster i tid och rum, en natur- och kulturkrönika i 33 bilder,
men också med besök i såväl Karlsnäs bokskog som i Gåeryds
naturreservat.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i medio september 2012.

 

Nydala är en församling i Växjö stift i Värnamo kommun, i
Jönköpings län i lanskapet Småland. Samhället har 201 invånare, år
2011. Nydala består av mossrik och glesbebyggd skogsbygd runt sjön
Rusken.

Fem hällkistor från stenåldern, rösen och stensättningar av
bronsålderstyp samt två domarringsgravfält från äldre järnåldern är
kända. Vid kyrkan finns bland annat ett par frilagda husgrunder från
Nydala kloster.

Den medeltida klosterkyrkan, började byggas strax efter klostrets
grundande år 1143, men invigdes först år 1266. Klosterkyrkan
byggdes om på 1790-talet till en sockenkyrka. Därvid revs långhuset
och södra tvärskeppets sidokapell. Ett trätorn i väster byggdes i början
av 1700-talet. Orgelläktaren har målningar av Pehr Hörberg och en
omfattande restaurering ägde rum under åren 1964 till 1967. Nordväst
om kyrkan ligger klostrets ännu bevarade portkapell, den så kallade
Bondkyrkan, en under 1960-talet återuppförd stenbyggnad med
smalare kor.

Bilden visar Gottschalk von Geijers grav som finns alldeles sydväst om
Nydala kyrka. Salomon Gottschalk von Geijer föddes den 8 maj 1821
i Helsingborg och dog den 3 maj 1904 på Nydala kloster. Han var en
svensk militär och godsägare samt blev underlöjtnant vid Skånska
dragonregementet 1838, löjtnant 1847, ryttmästare 1858 och erhöll
avsked från regementet 1872. Han blev kammarherre 1861 och
kabinettskammarherre 1865. Han var ledamot av Malmö
stadsfullmäktige mellan åren 1873–79 och blev ledamot av
Krigsvetenskapsakademien 1870.

Nydala cisterciensorden grundades år 1143 och klostret låg enligt
cistercienserna i ren ödebygd. Klosteranläggningen var ursprungligen
omgärdad av en mur. I murens sydöstra del låg portkapellet, även
kallat Bondkyrkan, som var öppen för allmänheten. Området ligger på
gränsen mellan de historiska folklanden Njudung och Finnveden.

Arkeologiska undersökningar som utfördes år 1943 visade att klostret
var byggt enligt vanligt cisterciensiskt utseende med en fyrkantig gård
omgiven av fyra längor där kyrkan bildade ena långsidan.
Klosterkyrkan var uppförd i gråsten och präglades av enkelhet utan
utsmyckningar och dekorationer.

Det drog dock ut på tiden med klostrets uppblomstring. Mer än ett
århundrade hade förflutit efter dess grundläggning, då biskop Henrik i
Linköping år 1258 uppmanade invånarna på Gotland och Öland att
med gåvor söka påskynda klostrets fullbordande och rädda det ur
hotande förfall. Han utlovade därför åt dem avlat.

Kort förut hade även biskop Vilhelm av Sabina utfärdat avlatsbrev till
klostrets förmån, ett exempel, som följdes av den påvliga legaten
kardinal Guido, som i samband med att han 1266 slutligen invigde
klostret befallde biskopen i Linköping att återkalla alla gods och
gårdar, som klostret hade fråntagits.

Kristian II hemsökte klostret på kyndelmässodagen år 1521 på sin
återresa till Danmark efter Stockholms blodbad. Kungen och hans
följe fick nattlogi och tackade för detta genom att dränka abboten
Arvid och ytterligare fem munkar samt tog med sig diverse
dyrbarheter från klostret.

Bilden visar den gamla brunnen vackert inramad med ett järnstaket.

Kvällen innan avrättningen lär Kristian II ha befallit munkarna citat;
”Fram med edert bästa vin och edra oxar, i late munkar, ty jag, eder
konung, är hungrig och vill giva eder den äran att uppäta vad som
finnes, om ej edra förrådshus äro lika botten lösa som edra pungar”,
slut citat.

Händelsen blev snabbt känd över större delar av Småland, och
förklarar varför småländska bönder själva reste sig mot den danska
kronan och deras fogdar. Smålänningarna befriade sig själva utan
inblandning av dalkarlar eller andra hjälptrupper.

I ett brev daterat i juni år 1523 från Sveriges rikes råd skildras denna
händelse. Abboten och några munkar bands med rep och kastades i
sjön Rusken. Abbot Arvid lyckades slita av repen och försökte
simmande rädda sig undan men överfölls med svärd och lansar och
hölls under vattnet tills han drunknade. I gamla källor påstås det också
att det i Munksjön norr om Nydala kyrka ligger sex munkar begravda,
som dels själv sökt döden och dels blivit ihjälstuckna av danskarna. I
sjön ska också kyrkklockor gömda som ”man har försökt upptaga men
förda upp till vattenbrynet hava de sjunkit ner i djupet igen”.

Cisterciensernas liturgi och helgonkult var konservativ, citat;
”Klosterbröderna i Nydala vunno snart berömmelse hos sina
överordnade för den samvetsgrannhet, varmed de iaktaga
ordningsreglerna, och sina jordiska bestyr skötte de med äkta
småländsk idoghet, så att svettdroppen från pannan flöt tillsammans
med bönotåren från ögat”.

Ett av löftena munkarna gav för att tas upp i cistercienserorden var att
leva sitt liv innanför klostrets murar. Ett annat löfte var att iaktta
kyskhet och lydnad samt att leva i fattigdom för att visa sin ödmjukhet
inför Gud. Klosterlivets övergripande regel löd ”Ora et labora”, bed
och arbeta.

Här levde bland andra Ernaldus, Arnulfus och Gunbertus, dessa namn
är de äldsta kända munknamnen i Nydala och dessa män tillhörde de
första som sändes från moderklostret Clairvaux. Nydala fick sitt namn,
som på latin heter Nova Vallis efter moderklostret i Frankrike som
heter Clairvaux, på latin Clara Vallis.

Bilden visar den gamla vackra allén bestående av bland annat askar,
hästkastanjer och almar.

Nydala kloster under 500 år blir ungefär såhär, 1143-Nydala kloster
grundas, 1164-Nydala grundar ett dotterkloster i Roma på Gotland,
1248-Klostret lider av fattigdom och får hjälp via gåvor och
donationer, 1266-Kyrkan stod färdig, 1390 till 1400-Många
människor donerar till klostret för att få tillbringa sin ålderdom där
som en slags pension, 1471-Klostret eldhärjas, 1504-Klostret fick
påvens stadfästelse för sina privilegier, 1521-Klostret hemsöks av
Kristian II som lät avrätta abboten, 1526-Den siste abboten Johannes
Martini verkade på klostret, 1529-I samband med Gustav Vasas
reformation gavs klostret bort som världslig förläning till Gottfrid
Suhre, 1568-Danska trupper skövlade och brände klosterbyggnaderna
under Nordiska sjuårskriget, 1600-talet Klosterkyrkan restaureras
under den karolinska tiden med praktfulla utsmyckningar och blir till
sockenkyrka.

Bilden visar den fjälliga tofsskivlingen, ”Pholiota squarrosa”, som är
en art i basidsvampordningen ”Agaricales”. Svampen, som är oätlig,
har segt kött som är kärvt i smaken. Lukten påminner om rättika.
Fjällig tofsskivling växer på lövträdsstubbar men också på basen av
levande träd som på bilden. Värdträd är bland andra alm, ask, ek och
lind men även fruktträd och barrträd kan angripas. Svampen påträffas
under augusti–november och är tämligen allmän i Syd- och
Mellansverige.

Vägen in i Karlsnäs bokskog kantas av dessa vackra stengärdsgårdar
lagda med blod, svett och tårar av traktens människor under
århundraden som gått. Till vänster på bilden utbreder sig den vackra
och väldiga sjön Rusken.

Fisket i Bolmån vid södra Bolmen förvärvade klostret tidigt, och
denna besittning stadfästes av konungar av både den Sverkerska och
Erikska ätten. Sveriges primas, ärkebiskop Absalon i Lund, utfärdade
mot slutet av 1100-talet en varning, att klostrets grannar icke skulle
göra ingrepp i klostrets tillhörigheter eller begå våldsamheter mot
munkarna; och kung Erik ”läspe och halte” fällde dom, varigenom åt
klostret, utan avseende på motpartens, invånarnas i Östbo, falska
edgång, tillförsäkrades besittning av några omtvistade skogar.

Den vackra bokskogen vid Karlsnäs är verkligen värd ett besök även
under hösten i svamptider.

Så åter till Nydala kloster som fick en betydlig del av biskopstionden i
förläning, och biskoparna i Linköping erhöll enligt gammal sed
delaktighet i de goda verk och gärningar, som i klostret övades.
Ottenby och Möckleby socknar på Öland anslogs av biskop Henrik år
1279 till klostret. Hertig Bengt befriade år 1289, såsom biskop,
klostrets gods från biskopens ensaksböter, och hans efterträdare Lars
utfärdade en förordning angående det tionde, som Östbo härad skulle
lämna till klostret. Abboten Germund avstod dock snart en del därav
mot befrielse från skyldigheten att underhålla biskopen och hans
talrika följe, då de under hela adventstiden brukade vistas i klostret för
att där förrätta sin andakt.

Påvarna Bonifatius IX och Julius II utfärdade år 1390 respektive år
1503 särskilda skyddsbrev åt Nydala kloster som stadfäste forna
privilegier. År 1318 gjorde hertigarna Erik och Valdemar i sitt
fängelse testamentariska dispositioner även till förmån för detta
kloster, och år 1384 förunnade kung Albrekt nydalamunkarna
frälsefrihet å vissa donerade gods.

Nydala kloster återinvigdes år 1524 men drogs slutligen in av Gustav
Vasa år 1529. I samband med indragningen förekom stridigheter med
lokalbefolkningen som inte vill acceptera att klosteregendomen skulle
få världsliga herrar. Vid indragningen ägde Nydala kloster över 250
gårdar, däribland nuvarande Ottenby kungsgård på Öland och stora,
väl sammanhållna, landområden nordväst, norr och nordöst om
Rusken, och var därmed det rikaste cistercienserklostret i Sverige och
den största jordägaren i Småland. Vid denna tid var det enda klostret
som ägde mer jord än Nydala birgittinerna i Vadstena. Skillnaden var
dock här betydande då Vadstenaklostret disponerade nära 1000 gårdar.

Bilden visar den röda och vackra men tyvärr mycket bittra
bokkremlan, ”Russula mairei”, vilket gör den oätlig. Växtplatsen är
Karlsnäs bokskog.

Idag återstår bara rester av några mindre medeltida byggnader och
ruinerna av den tidigare mindre församlingskyrkan, Bondkyrkan,
närmare bestämt det så kallade portkapellet. En bit av klostermuren
och delar av klosterkyrkan, som är inkorporerade i den nuvarande
sockenkyrkan återstår också. I den nuvarande sockenkyrkan ingår
nämligen högkoret, korkapellet och tvärskeppet från den gamla
klosterkyrkan emedan trätornet tillkom först 1704.

Bilden visar en svamp som heter gullpigg, ”Calocera cornea”, som är
en svampart som först beskrevs av August Johann Georg Karl Batsch
och fick sitt nu gällande namn av Elias Fries år 1827. Gullpigg ingår i
släktet ”Calocera” som i sin tur ingår i familjen ”Dacrymycetaceae”.
Här växer den på bokved i Karlsnäs bokskog.

Ur delar av de indragna lokala godsen bildades Nydala herrgård som
under 1500- och 1600-talet gick till och genom ett flertal adliga
släkter. Därtill bildades friherrskapet Lundholmen, av nära femtio
Nydalagårdar. Detta förlänades år 1569 till Nils Göransson
Gyllenstierna.

Den nuvarande monumentala herrgårdsbyggnaden i två våningar
uppfördes på 1790-talet och är ett av länets bästa exempel på
sengustaviansk arkitektur. Den ägs sedan 1946 av Värnamo kommun
och användes som skola under 1900-talet innan den lades ner år 1969
och år 1990 förvandlades herrgården till lägergård.

Bilden visar en fnösketicka som växer på bokved i Karlsnäs bokskog
och ur kombinationen bok och fnösketicka kan man utvinna det allra
bästa fnösket.

Karlsnäs bokskog har många intressanta svampar att ”bjuda på” dock
ej nödvändigtvis ätbara. Det senare gäller bildens gallkremla,
”Russula fellea”. Gallkremlan är en svampart som först beskrevs av
Elias Fries, och fick sitt nu gällande namn av samme man år 1838.
Gallkremla ingår i släktet kremlor, och familjen kremlor och riskor

Sötriskan, ”Lactarius subdulcis”, är en svampart som gärna växer i
bokskog som här i Karlsnäs bokskog. Svampen beskrevs först av
Christiaan Hendrik Persoon, och fick sitt nu gällande namn av Samuel
Frederick Gray år 1821.

Spåren efter vildsvinens framfart i Karlsnäs bokskog är inte svåra att
hitta, de går fram i undervegetationen som marberedare i jakt efter allt
som går att äta.

Vildsvin, ”Sus scrofa”, är ett partåigt hovdjur tillhörande samma art
som tamsvinet. Artens ursprungliga utbredningsområde sträckte sig
från västra Europa till Sydostasien. De är allätare men 90 % av deras
föda består av vegetabilier.

Det kraftfulla vildsvinet har länge tjänat som symbol inom många av
jordens mytologier. I indisk mytologi har guden Vishnu en inkarnation
av ett vildsvin som heter Varaha. Inom nordisk folktro fanns det ett
mycket folkilsket vildsvin som hette Gloson som hade rakbladsvass
borst och inom grekisk mytologi dräpte Ares Adonis när han var
förklädd till ett vildsvin.

När vildsvinen letar föda gräver de med trynet i marken och ”bökar”
upp jorden, som ni kunde se på förra bilden, och favoritfödan består
ofta av ek- och bokollon. Hos boken är honblommorna två inom ett
gemensamt hölje av fjäll, och även frukterna, som är tresidiga nötter,
sitter två tillsammans inom den vedhårda, piggbärande skål, som
bildas av detta hölje, se bilden. Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

Nötterna eller bokollonen har ett ätligt frö, som dock är något beskt
och förorsakar illamående om man äter en större mängd. De var
tidigare dock, liksom ekollon, värdefulla till svinfoder.

Bilden visar en svedkremla, ”Russula adusta”, som är en svampart
som först beskrevs av Christiaan Hendrik Persoon, och fick sitt nu
gällande namn av Elias Fries år 1838. Bilden är tagen i Karlsnäs
bokskog.

Bilden visar en ametistskivling, ”Laccaria amethystina”, som är en
svampart i familjen ”Tricholomataceae”. Den ansågs förr vara en bra
matsvamp, men har senare konstaterats innehålla arsenik så låt den stå
kvar i bokskogen. Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

Mandelriskan, ”Lactarius volemus”, är en svampart som först
beskrevs av Elias Fries, och fick sitt nu gällande namn av denne man
redan år 1838. Svampen är en mycket smakrik matsvamp som inte
lämnar någon oberörd. Den luktar karaktäristiskt som av skaldjur.
Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

Bilden visar en lökbroskskivling, ”Marásmius scorodónius”, som är en
liten svamp med vita och krusiga skivor samt med rödbrun och mot
basen brunsvart fot. Smaken är mild men svampen har en stark löklukt
vilket gör att den ibland används som just lökkrydda. Bilden är tagen i
Karlsnäs bokskog.

Den svarta trumpetsvampen, ”Craterellus cornucopioides”, passar till
all sorts matlagning och den är lätt att torka för långtidsförvaring. Skär
dock bort fotens nedre del då den ofta är ”träig” i konsistensen. Bilden
är tagen i Karlsnäs bokskog.

Den svarta trumpetsvampen, ”Craterellus cornucopioides”, växer ofta
i anslutning till bok, ek och hassel, men förekommer också i örtrik
barrskog, och är en utmärkt matsvamp. Bilden är tagen i Karlsnäs
bokskog.

Bilden visar två exemplar av svamparten strumpticka, ”Polyporus
leptocephalus”, som först beskrevs av Nikolaus Joseph von Jacquin
men fick sitt nu gällande namn av Elias Fries år 1821. Strumptickan
ingår i släktet ”Polyporus” som i sin tur ingår i familjen
”Polyporaceae”. Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

Bilden visar svamparten rak fingersvamp, ”Ramaria stricta”, som först
beskrevs av Christiaan Hendrik Persoon men fick sitt nu gällande
namn av Lucien Quélet år 1888. Enligt ”Catalogue of Life” ingår rak
fingersvamp i släktet ”Ramaria” som i sin tur ingår i familjen
”Gomphaceae”, men enligt ”Dyntaxa” är familjetillhörigheten istället
”Ramariaceae”. Ibland är alltså inte ens vetenskapen helt överens.
Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

”Catalogue of Life” är enligt uppgift det mest omfattande och
auktoritativa globala index av arter som för närvarande finns
tillgängligt. Det är en enda integrerad checklista över den taxonomiska
hierarkin för alla världens arter.

”Dyntaxa” är en taxonomisk databas över Sveriges organismer.
Målsättningen är att den skall innehålla taxonomisk information över
samtliga Sveriges arter, åtminstone de flercelliga, i dagsläget är den
dock emellertid inte komplett för samtliga grupper.

Denna vackra, och för den biologiska mångfalden så viktiga,
högstubbe, i detta fall en bok, är full av diverse vedlevande svampar,
mest fnösketickor men även en och annan eldticka vilket hör till
ovanligheterna på bokved. Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

Bilden visar en platticka, ”Ganoderma applanatum”, som har hårda,
platta hattar och en njurlik form. Dessa kan bli halvmeterstora trots att
de bara är 1-5 centimeter tjocka. På ovansidan finns en fårad, matt
skorpa med brungrå färg, men hatten är ofta helt täckt av rostbruna
sporer, som vackert kontrasterar med den vita, skarpa kanten.
Svampen finns både i sluten skog och utpräglat öppna miljöer, här
växer den på bokved i Karlsnäs bokskog.

Unga plattickor kan förväxlas med fnöskticka, vars porer också kan
mörkna vid tumning. Plattickan har dock helt andra sporer, och saknar
den mycelkärna som hos fnösktickan förr användes till att tillverka
fnösket. Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

Föränderlig tofsskivling, ”Kuehneromyces mutabilis”, förr ”Pholiota
mutabilis”, har en i väta gulbrun till mörkbrun hatt precis som på
bilden. När svampen är torr är hattens mitt dock ljusare. Den växer
allmänt gyttrad på stubbar av lövträd, främst björk och bok, över hela
Sverige från vår till höst. Här på bilden är substratet en bokstubbe

Den är ätlig och god, men bör endast plockas av erfarna
svampkännare. Risken för förväxling med den dödligt giftiga
gifthätting, ”Galerina marginata”, förr kallad dadelbrun hjälmskivling,
är mycket stor. Gifthättingen växer främst på barrved, men kan även
förekomma på lövträdsstubbar. Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

Bilden visar en grönriska, ”Lactarius blennius”, som är en art i
basidiesvampsordningen ”Russulales”. Den har en 4–8 centimeter
bred, mer eller mindre utbredd hatt, ofta med något intryckt mitt.
Hatten är grågrön till olivgrön, glänsande och klibbig i väta. Den har
ofta en svag zonering med bruna fläckar. Skivorna på hattens
undersida är täta och vita men grånar vid tumning. Foten, som blir
mellan 3–5 centimeter hög, är ljust grön.

Svampköttet är vitt och mjölksaften är också vit men grånar vid
intorkning. Smaken är skarp och svampen är oätlig. Arten är allmän i
bokskogarna i södra Sverige från augusti till oktober. Bilden är tagen i
Karlsnäs bokskog.

Taggsvampar är ett samlingsnamn på basidiesvampar där hymeniet
anläggs på utsidan av små taggar. Hymenium är för övrigt termen för
det sporbärande vävnadslagret i svampars fruktkroppar. Hos
sporsäcksvamparna består det av asci, sporsäckar, och parafyser,
sterila svamptrådar, men hos basidiesvampar består det av basidier
och parafyser, sterila svamptrådar.

Bland taggsvampssläktena kan nämnas de bleka taggsvamparna i
ordningen ”Cantharellales” med tre svenska marklevande arter, bland
annat bildens rödgula taggsvamp, ”Hydnum rufescens”, som är en god
matsvamp. Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

Det var inte lätt att hitta trattkantareller med hatt, de flesta stod bara
som gulbruna ”pinnar” upp från boklövsmattan. Jag förmodar att det
är vildsvinen som varit i farten, och förmodligen gillar de bara hatten
och inte den något trådiga foten. Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

Bilden visar den vackra brandriskan, ”Lactarius aurantiacus”, som är
en svampart som först beskrevs av Christiaan Hendrik Persoon men
som fick sitt nu gällande namn av Samuel Frederick Gray år 1821.
Bilden är tagen i Karlsnäs bokskog.

Bilden visar svampen bokdyna, ”Hypoxylon fragiforme”, på en
boklåga. Släktet ”Hypoxylon” är för övrigt ett släkte av svampar som
ingår i familjen kolkärnsvampar, ordningen kolkärnsvampar, klassen
”Sordariomycetes”, fylumet ”sporsäcksvampar” och riket svampar.

Bokdynan som art beskrevs först av Christiaan Hendrik Persoon men
fick sitt nu gällande namn av Jean Kickx år 1835. Bilden är tagen i
Karlsnäs bokskog.

Bilden visar förmodligen svamparten silverhätta, ”Mycena
polygramma” eller rynkhätta, ”Mycena galericulata”, på en bokstubbe
i Karlsnäs bokskog. Hättor är nämligen oftast mycket svårbestämda
svampar.

Flyttblock är större isolerade lösa block med ett ursprung i fast
berggrund långt från fyndplatsen. Det har transporterats och avlagrats
av inlandsisen eller i vissa fall av isberg, som kalvat loss från
inlandsisen. Fynd av skandinaviska bergartsblock i Mellaneuropa
bidrog under tidigt 1800-tal till uppfattningen att jorden utsatts för
katastrofartade översvämningar men i och med glacialteorins
genombrott i mitten av 1800-talet uppfattas nu flyttblocken som ett
resultat av inlandsisarnas transport.

Flyttblock är inom folktron ofta förknippade med övernaturliga väsen,
så som fallet är med Trollastenen norr om Trolle-Ljungby i Skåne.
Bland de största svenska flyttblocken kan nämnas Botsmarksstenen i
Västerbotten, Edmanstjärnsstenen i Hälsingland, Ulvsundastenen i
Södermanland och Ragnhildsstenen i Härjedalen. Detta skulle då
kanske vara Gåerydsstenen och om det bor några troll eller andra
väsen under detta flyttblock kan jag inte säga. Bilden är tagen i
Gåeryds naturreservat.

Bilden visar det i våra trakter ovanliga gräset långsvingel, ”Festuca
gigantea”. Det är ett flerårig glänsande gräs med mörkgröna blad, som
vid basen har de typiska bladöronen som omsluter strået, vilket syns
tydligt på min bild. I Sverige förekommer arten mindre allmänt eller
sällsynt i lundmiljöer norrut till Gästrikland. I min tidigare krönika i år
från Dalby söderskog i Skåne växte dock arten bitvis ganska rikligt.
Bilden är tagen i Gåeryds naturreservat.