Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Nydala kloster.

Nydala klostermiljö, Nova Vallis

Nydala klostermiljö, Nova Vallis, en kulturkrönika i 10 bilder från en
sydsvensk pärla vid sjön Ruskens norra strand där en gång
Cisterciensorden regerade.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av mars 2011.

Först och främst vill jag och min familj önska Er alla en riktigt glad
och god påskhelg full av vila och eftertanke samt härliga utflykter i vår
vackra natur.

Påskdagens datum är i år 2011, den 24 april, och det är det senaste
datumet för denna dag sedan 1971, då min statistik tog slut och för att
hitta en senare påskdag får vi gå fram till år 2038 då den infaller den
25 april.

Den kristna påsken firas, som väl alla vet, till minne av Jesu lidande,
död och uppståndelse vid den judiska påsken i Jerusalem. Veckan
innan påsk, den så kallade Stilla veckan, inleds med palmsöndagen,
Jesu intåg i Jerusalem, och innehåller skärtorsdagen, nattvardens
instiftelse, långfredagen, Jesu lidande och död, och påskdagen, Kristi
uppståndelse, följd av annandag påsk, de första mötena med den
uppståndne Jesus.

Ursprungligen firades påsken med vaka, vigilia, under påsknatten,
natten före påskdagen. Från cirka 200 efter Kristi födelse blev detta
också årets stora doptillfälle. För dopkandidaternas förberedelse var
från omkring år 400 efter Kristus en 40 dagars fastetid etablerad.
Under medeltiden försköts påskvakan i både öst och väst först till
påskaftonen, därefter till påskaftonens förmiddag och i reformatoriska
kyrkor bortföll den i regel helt.

Vigilian, vakan, på påsknatten återinfördes i romersk-katolska kyrkan
år 1955 och omfattar tändande av påskelden och påskljuset,
bibelläsningar samt eventuellt dop och mässa. Även reformatoriska
kyrkor har senare tagit upp liknande eller samma bruk. I ortodoxa
kyrkor firas vigilian, vakan, alltjämt på påskaftonens förmiddag, men
under påsknatten äger en högtidlig procession rum och Kristi
uppståndelse förkunnas, varefter liturgin firas. Utmärkande för denna
gudstjänst är det återkommande jubelropet, ”Kristus är uppstånden”,
med svaret ”Han är sannerligen uppstånden”.

Nydala kloster, på latin Nova Vallis, var ett munkkloster inom
cisterciensorden, beläget vid sjön Ruskens norra spets och som
grundades tillsammans med Alvastra kloster den 6 juni år 1143.
Namnet Nydala är en tydlig anspelning på cisterciensernas
moderkloster i franska Clairvaux, på latin ”Clara Vallis” eller ”Den
klara, ljusa dalen”. Klostret anlades, i enlighet med ordens regler,
mycket avsides på tidigare obrukad mark. Inga arkeologiska spår av
bosättningar från yngre järnåldern har hittats i området som ligger på
gränsen mellan de historiska folklanden Njudung och Finnveden. Som
kuriosa kan nämnas att år 1164, dryga 20 år efter grundandet av
klostret i Nydala, grundade munkar från Nydala även Roma kloster på
Gotland.

Det viktiga fisket i Bolmån vid södra Bolmen förvärvade klostret
tidigt, och denna besittning stadfästes av konungar av både den
Sverkerska och Erikska ätten. Sveriges primas, biskop, ärkebiskopen
Absalon i Lund, utfärdade mot slutet av 1100-talet en varning, att
klostrets grannar icke skulle göra ingrepp i klostrets tillhörigheter eller
begå våldsamheter mot munkarna. Det viktiga fisket i Bolmån vid
södra Bolmen förvärvade klostret tidigt, och denna besittning
stadfästes av konungar av både den Sverkerska och Erikska ätten.
Sveriges primas, biskop, ärkebiskopen Absalon i Lund, utfärdade mot
slutet av 1100-talet en varning till klostrets grannar att dessa icke
skulle göra ingrepp i klostrets tillhörigheter eller begå våldsamheter
mot cisterciensermunkarna. Även kung Erik läspe och halte, som
egentligen hette Erik Eriksson men även ibland oegentligt kallades för
Erik XI, (för att krångla till det ytterligare kan tilläggas att han själv
kallade sig för Erik III), fällde en dom i ett mål enligt dessa principer,
varigenom Nydala kloster tillförsäkrades besittning av några
omtvistade skogar, utan att det togs någon som helst hänsyn till
motparten, det vill säga invånarna i Östbo.

Det drog ut på tiden med klostrets uppblomstring och mer än ett
århundrade hade förflutit efter dess grundläggning, då biskop Henrik i
Linköping år 1258 uppmanade invånarna på Gotland och Öland att
med gåvor söka påskynda klostrets fullbordande och rädda det ur
hotande förfall. Han utlovade därför åt dem avlat, det vill säga,
efterskänkandet av botgöring för begångna synder, ej syndernas
förlåtelse. Kort förut hade även biskop Vilhelm av Sabina utfärdat
avlatsbrev till klostrets förmån, ett exempel, som följdes av den
påvliga legaten kardinal Guido, som i samband med att han år 1266
slutligen invigde klostret befallde biskopen i Linköping att återkalla
alla gods och gårdar, som klostret hade fråntagits.

Klostret fick dessutom en betydlig del av biskopstionden i förläning,
och biskoparna i Linköping erhöll enligt gammal sed delaktighet i de
goda verk och gärningar, som i klostret övades. Ottenby och Möckleby
socknar på Öland anslogs av biskop Henrik, år 1279, till klostret.
Hertig Bengt befriade år 1289, såsom varande biskop, klostrets gods
från biskopens ensaksböter, och hans efterträdare Lars utfärdade en
förordning angående det tionde, som östra och östbo härad skulle
lämna till klostret. Abboten Germund avstod dock snart en del därav
mot befrielse från skyldigheten att underhålla biskopen och hans
talrika följe, då de under hela adventstiden brukade vistas i klostret för
att där förrätta sin andakt.

Påvarna Bonifatius IX och Julius II utfärdade år 1390 respektive år
1503 särskilda skyddsbrev åt Nydala kloster som stadfäste forna
privilegier. Året 1318 gjorde hertigarna Erik och Valdemar i sitt
fängelse testamentariska dispositioner även till förmån för detta
kloster, och år 1384 förunnade kung Albrekt nydalamunkarna
frälsefrihet för vissa donerade gods.

Nydala kloster är unikt genom att det anlades fullständigt enligt
ordensstiftarens intention i ett område avskilt från bebyggda trakter.
Klostrets arkitektur har alltså franska förebilder där det rakt avslutade
koret med rundbågiga och runda fönster är karakteristiska inslag.
Anläggningen var ursprungligen omgiven av en mur. I murens
sydöstra del låg portkapellet, även kallat Bondkyrkan, som var öppen
för allmänheten.

Klostret våldgästades dock och plundrades av Kristian II på dennes
hemväg efter Stockholms blodbad år 1521. Efter att på
kyndelmässodagen slagit nattläger vid klostret och under natten rikligt
undfägnats av munkarna ska han enligt legenden morgonen därpå ha
låtit ta upp en vak i isen på Rusken och däri dränkt abboten och sex
eller tolv, här tvekar uppenbarligen utsagorna, klosterbröder.
Händelsen blev snabbt känd över större delar av Småland, och
förklarar varför småländska bönder själva reste sig mot den danska
kronan och deras fogdar. Smålänningarna befriade sig själva utan
inblandning av vare sig dalkarlar eller andra hjälptrupper.

Klostret återinvigdes år 1524 men drogs slutligen in av Gustav Vasa år
1529. I samband med indragningen förekom stridigheter med
lokalbefolkningen som inte ville acceptera att klosteregendomen skulle
få världsliga herrar. Vid indragningen ägde Nydala kloster över 250
gårdar, däribland nuvarande Ottenby kungsgård på Öland och stora,
väl sammanhållna, landområden nordväst, norr och nordöst om
Rusken, och var därmed det rikaste cistersienserklostret i Sverige och
den största jordägaren i Småland. Vid denna tid var det enda klostret
som ägde mer jord än Nydala birgittinerna i Vadstena kloster.
Skillnaden var dock betydande då Vadstenaklostret disponerade nära
1000 gårdar mot, som sagt, Nydalas 250 gårdar.

Under det Nordiska sjuårskriget brände danska trupper år 1568 ner
klosterbyggnaderna. Idag återstår bara rester av några mindre
medeltida byggnader och ruinerna av den tidigare mindre
församlingskyrkan, bondkyrkan, närmare bestämt det så kallade
portkapellet.

En bit av klostermuren och delar av klosterkyrkan, som är
inkorporerade i den nuvarande sockenkyrkan återstår också. I den
nuvarande sockenkyrkan ingår nämligen högkoret, korkapellet och
tvärskeppet från den gamla klosterkyrkan, trätornet tillkom först år
1704.

Ur delar av de indragna lokala godsen bildades bildens Nydala
herrgård som under 1500- och 1600-talet gick till och genom ett flertal
adliga släkter. Därav bildades friherrskapet Lundholmen, av nära
femtio så kallade Nydalagårdar. Detta friherreskap förlänades år 1569
till Nils Göransson Gyllenstierna.

Den nuvarande monumentala herrgårdsbyggnaden i två våningar
uppfördes på 1790-talet och är ett av länets bästa exempel på
sengustaviansk arkitektur. Den ägs sedan år 1946 av Värnamo
kommun samt användes som skola under 1900-talet innan den lades
ner år 1969, år 1990 förvandlades herrgården till en lägergård.

Avslutningsvis ska väl nämnas att den 6 juni 2008 återvände
cistercienserna till Sverige och Nydala efter 479 år. Den nya
grundningen skedde från abbediet Santa Croce in Gerusalemme i Rom,
i samarbete med Värnamo kommun. Don Simone Fioraso OCist, abbot
i Santa Croce övervarade tillsammans med en annan cisterciensabbot
från Vietnam invigningen.

Området närmast klostret innehåller en rad alldeles underbara
byggnader och miljöer och man känner verkligen starka historiska
vingslag när man besöker platsen.

Den gamla och ståtliga allén närmast klostret och den nuvarande
kyrkan är i sig en biologisk värld att botanisera i och kring, många är
de mossor och lavar som här kan upptäckas och med ögonen avnjutas.

En allé är, per definition, en enkelsidig, dubbelsidig eller fler-
dubbelsidig trädrad, som ofta finns i anslutning till en väg, vattendrag
eller gräns och ordet kommer från franskans ”aller”, som betyder ”att
gå”.

Denna form av landskapselement som vi ser idag är en struktur och idé
från Frankrike under barockens storhetstid på 1600-talet. Det är från
början tänkt att dessa linjeräta rader av träd skall binda samman de
olika beståndsdelar trädgårdarna och parkerna hade vid tiden i
Frankrike. De skulle ge ett pampigt och överväldigande intryck med
dess helhet. I Sverige och framför allt i Skåne kom detta att bli ett allt
vanligare fenomen från 1700-talet och framåt, då den svenska adeln
importerade denna idé. Alléer anlades först och främst i anslutning till
huvudgårdar och därefter till andra viktiga platser i och kring ägorna.
Senare under

1700-talet kommer också de svenska städernas infarter markeras med
dessa trädrader och under 1800-talets sista del i samband med skiftena
kommer även större bondgårdar och prästgårdar att få alléer längs sina
infarter. Under första hälften av 1800-talet anläggs en helt ny typ av
allé som kantar landsvägarna och dessa fanns främst i odlingsbygden
som vid tiden var en mycket öppen landskapstyp.

Karakteristiska mossor på träd i det gamla odlingslandskapet och, som
här i alléer, är den glänsande guldlocksmossan, ”Homalothecium
sericeum”, men även ekorrsvansmossan, ”Leucodon sciuroides”, och
dessa två mossor kan bilda stora fällar på stammarna.

Bildens guldlockmossa, ”Homalothecium sericeum”, är en mossa som
hör till de egentliga bladmossorna. Mossan har ett typiskt krypande
växtsätt och tätt sittande böjda sidogrenar som ger den ett något lockigt
utseende, särskilt vid torka. De upp till 4 millimeter långa bladen är
spetsiga och långsmala. Guldlockmossan växer på underlag som
stenar, klippor och, som på bilden, trädstammar, gärna kalkrika sådana,
exempelvis ask och alm.

Läran om mossorna heter bryologi och den nya bryologins fader
Johann Hedwig, född 8 december år 1730 i Kronstadt, Transsylvanien
och död den 1 februari år 1799 i Leipzig, var en tysk botaniker.
Hedwig blev år 1786 professor i medicin och 1789 ordinarie professor
i botanik i Leipzig. Han sysselsatte sig med kryptogamerna, särskilt
bladmossorna, och grundlade som sagt den nyare bryologin. Han
invaldes år 1790 som utländsk ledamot av Vetenskapsakademin i
Stockholm.

Olof Celsius, den äldre, föddes den 19 juli år 1670 och dog den 24 juni
år 1756, var botaniker, språkforskare, runforskare och präst, kallas
Sveriges första bryolog och grundare av den svenska bryologin.
Celsius var gift med Margareta Insulander och far till Olof Celsius den
yngre samt Magnus von Celse.

Olof Celsius, den äldre, var son till naturvetenskapsmannen och
språkforskaren Magnus Nicolai Celsius och Sara Edmundi Figrelia,
samt bror till astronomen Nils Celsius, som var Anders Celsius far.

Vid en första snabb blick tyckte jag utväxten på det gamla alléträdet
var en vril men ändrade mig snabbt då jag insåg att det var en riktigt
gammal eldticka, ”Phellinus igniarius”.

Kanske var dessa svampar ett viktigt redskap för 1140-talets
cisterciensermunkar då det gällde att hålla elden vid liv under långa
mörka höst- och vinternätter.

Vril eller masurknöl, även kallad ”tjuk”, ”knos” eller ”knose”, är en
utväxt på träd, i Sverige ofta på björkar men vrilar kan även uppträda
på andra träd. Utväxterna används ibland för att göra skålar, kåsor och
andra kärl av. Fibrerna i en stam går vanligtvis rakt upp och ner, men i
de träd där det finns vrilar går fibrerna åt olika håll. Denna defekt
uppstår troligen av ett genetiskt fel i fibrerna.

Avslutningsvis lite om den orden och de människor som format
platsen, Nova Vallis, med andra ord, Cisterciensorden och dess
cisterciensemunkar.

Cisterciensorden, kommer av franskans ”cistercien”, efter
moderklostret Cistercium, nuvarande Citeaux, nära Dijon i östra
Frankrike, består av munkar och nunnor som betraktar klostret
Citeaux, grundat år 1098, under ledning av Robert av Molesmes, som
sitt moderkloster. Den cisterciensiska rörelsen är en reform av den
benediktinska på grund av kritik av olika förfallstendenser i klostret i
Cluny. Därför ville man återupprätta enkelheten och den stränga
åtlydnaden av Benediktinregeln och helt frigöra sig från beroendet av
den världsliga makten liksom även av den lokale stiftsbiskopen.
Klostren skulle ligga i öde trakter, de skulle alla följa samma bruk och
samma tolkning av regeln som i Citeaux, det vill säga, nya kloster
skulle endast kunna grundas genom filiation, med andra ord genom
”utvandring”.

Utvandrade munkar förväntades leva hela sina liv i det nygrundade
klostret och Bernhard av Clairvaux hade ett så dominerande inflytande
att nästan alla kloster i Syd-, Nord- och Västeuropa kan härleda sitt
ursprung till Clairvaux. Moderklostret i Morimond dominerade dock i
Östra Europa och det finns även många kloster som härstammade
direkt från det ursprungliga klostret i Citeaux och de franska klostren i
La Ferté och Pontigny.

Enligt idealet skulle nya kloster främst grundas i obefolkade marker, så
att nya områden kultiverades. Till viss del var denna policy driven av
nödtvång, då den mesta brukbara odlingsmarken i Västra Europa redan
var upptagen. I Sverige verkar detta dock ha varit en undantagsprincip,
eftersom de flesta klostren grundades med hjälp av kungliga gåvor
finns i stället flertalet i bebyggda trakter eller nära större
kommunikationsleder. Ett svenskt kloster som dock anlades i enlighet
med orderns ursprungliga principer var just vårt Nydala kloster, där
mark bröts i jungfrulig bokskog.

De grundläggande principerna om orden finns nedlagda i den under
Stephan Harding, den tredje abboten av Citeaux, död år 1134,
utarbetade ”Charta caritatis”. Det tyngre manuella arbetet i klostret,
liksom på utgårdarna, utfördes av mestadels illitterata lekbröder, så
kallade, omvända, conversi, medan de egentliga, prästvigda, munkarna
upprätthöll den fullständiga korbönen. Flera av de cisterciensiska
abbotarna under 1100-talet var betydande teologer och andliga
författare, till exempel Bernhard av Clairvaux, Aelred av Rievaulx och
Isak av Stella.

Framgångarna lät dock vänta på sig, och orden skall enligt uppgift ha
varit nära att utslockna när Bernhard av Clairvaux och trettio andra
munkar anlände år 1112. Efter detta skedde en snabb utveckling och
inom ett par år hade flera ytterligare kloster grundats, där klostret
Clairvaux i Champagne under Bernhards ledning snabbt skulle bli det
viktigaste. Senare forskning har dock visat att Stephen Harding hade
en viktigare roll än en del av traditionen inom orden velat tillskriva
honom.

Bernhard av Clairvaux var inte bara en av samtidens största teologer
utan också en politiskt mycket inflytelserik man. Vid hans död år 1153
hade orden vuxit till hela 280 kloster, och klostret Clairvaux hade inte
mindre än 700 lekbröder och munkar.

Det första nunneklostret grundades år 1125 i Tart, beläget i stiftet
Langres i nordöstra Frankrike. Även fortsättningsvis skulle nunnorna
utgöra ett stort inslag i orden, inte minst genom klostret Port-Royal,
senare Port-Royal-des-Champs med en avknoppning i Port-Royal-de-
Paris, i Parisregionen, där logik, lingvistik och teologisk diskussion
kom att utvecklas.

Det kännetecknande för cisterciensorden var just dess stränga
observans av Benedikts regel, och framför allt återvändandet till
fysiskt arbete, bland annat jordbruksarbete. För att skapa tid för detta
gjorde man sig av med många överflödiga kyrkliga ceremonier och
ordens organisation var en medelväg mellan den helt centraliserade
som präglade Cluny, och den mer oberoende hos benediktinerna. Varje
kloster utgjorde en oberoende enhet, men var ändå underställd ett
generalkapitel som samlades årligen i Citeaux.

I början avstod cistercienserna från alla inkomster från gåvor, tionden
och arrenden då klostren skulle vara självförsörjande via bruk av skog
och mark, och utvecklade därför ett system för försäljning av boskap
och andra produkter. Denna verksamhet kunde inte skötas enbart av
munkarna, vars tid fortfarande till stor del upptogs av bön och religiösa
plikter, och därför ingick redan från början så kallade lekbröder som en
del av orden. Dessa bröder rekryterades från bönderna, och utgjorde en
separat del som levde sida vid sida med munkarna, och med sina egna
regler för bön och arbete.

De cisterciensiska klosterbyggnaderna, som ursprungligen präglades
av en stram och enkel skönhet, följer alla samma grundplan även om
dimensionerna kan variera, med klosterkyrkan som grundval och
övriga byggnader arrangerade runt en fyrkantig innergård.

Klosteranläggningarna innehöll ofta avancerade tekniska lösningar
som system för luftburen värme och kanaler för friskt vatten och
avlopp. Det har länge hävdats att klostren utgjorde en spridningspunkt
för nya tekniker i medeltidens Sverige. Även om denna bild nu börjat
bli mer omdiskuterad verkar det ändå sannolikt att vissa kunskaper
kommit in via klostren.

Även cistercienserna har dock genomgått perioder av förfall, inte minst
orsakade av de stora rikedomar som efter hand förvärvades genom
gåvor och brödernas egen flit, följda av nya reformer, till exempel den
som under 1600-talet utgick från klostret La Trappe och ledde till
uppkomsten av trappisterna. Genom franska revolutionen och dess
följdverkningar i olika länder under 1800-talet upphävdes alla
cistercienskloster utom de italienska, österrikisk-ungerska och
belgiska. Några har sedan återuppstått, och nygrundningar har skett,
såväl i Europa och Amerika som i olika länder i tredje världen.

Till Sverige kom, som redan nämnts, orden år 1143, då Alvastra
kloster grundades av munkar från Clairvaux, med stöd av den
sverkerska ätten, samtidigt som Nydala kloster grundades vid sjön
Rusken på gränsen mellan Finnveden och Njudung. Dessa två kloster
var de 40:e och 41:a dotterklostren till stamklostret i Clairvaux. Några
år senare kom det cistercienser till Lurön i sjön Vänern, men där fann
de sig inte tillrätta utan flyttade kort därefter till en plats i Kinna härad.
Slutligen, efter att en kvinna vid namn Sigrid donerat en förstklassig
egendom vid berget Billingens fot i Västergötland, grundlades
Varnhems kloster på platsen den 1 maj år 1150.

Alla av ordens kloster i Skandinavien med undantag av Herrevads
kloster, norr om Ljungbyhed i Skåne, har sitt ursprung i Clairvaux,
eller i lokala kloster som i sin tur grundats av munkar eller nunnor från
Clairvaux.

Under 1100-talet omvandlades stegvis de tidigare klostren till
cistercienskloster, och de var det dominerande inslaget fram till mitten
av 1200-talet, då tiggarordnarna började svara bättre mot de andliga
behoven. Under reformationen drogs samtliga klosteregendomar in till
kronan, och därmed försvann cistercienseorden helt från Sverige.

Ordens senare historia utgörs i stort sett av en kamp mot växande
inslag av lättade krav, större förlitan och på andra inkomstkällor än
eget arbete. Olika reformrörelser gav upphov till ett flertal sidorörelser,
där den kanske mest kända är trappistorden. Trappistorden är en
romersk-katolsk munk- och nunneorden, ursprungligen en gren av
cisterciensorden men senare räknad som en egen orden. Ordens
formella namn är sedan år 1892 ”Ordo Cisterciensis Strictioris
Observantiae”, förkortat O.C.S.O.

Trappistorden uppstod i cisterciensklostret La Trappe i Normandie år
1664 medan nunneorden grundades år 1689 och kallas trappistiner.
Den grundades av Armand Jean le Bouthillier de Rancé, efter att han
blivit abbot år 1663. Trappisterna fördrevs från Frankrike under
franska revolutionen och spred sig i olika länder och världsdelar. Till
ordensreglerna hör bland annat en ständig tystnad utom vid
gudstjänsterna. Trappistorden har blivit särskilt känd i nutiden genom
den amerikanske munken och författaren Thomas Merton. Orden finns
inte i norden, men väl i Tyskland, England och i andra länder.
Trappistorden har 150 kloster med cirka 3000 munkar och 2000
nunnor.

Thomas Merton, född den 31 januari 1915 och död den 10 december
1968, var en amerikansk trappistmunk och författare. Merton, som var
av brittiskt ursprung och tillbringade en relativt stormig ungdom i USA
innan han år 1941 inträdde i trappistklostret Gethsemani nära
Bardstown, Kentucky. Trots sin dragning till eremitlivet blev han en
ytterst produktiv författare och brevskrivare, och hans böcker har
utgivits i stora upplagor. Merton förenade en monastisk spiritualitet
med ett vaket öga för samtidens kulturella och sociala frågor. Han
utövade estetisk kritik och hade ett intresse för österländska religioner,
sufism och speciellt zen. Han skrev flera böcker om bön som
aktualiserade det monastiska livets värden i en sekulariserad
västerländskt miljö. Hans intresse för österländska religioner förde
honom på en resa i Ostasien där han omkom i Bangkok genom en
olyckshändelse.

Så tillbaka till cistercienserna och Nova Vallis en sista gång,
internationellt sett gick slutligen reformationen och den franska
revolutionen hårt åt cistercienserordens storlek men från slutet av
1800-talet skedde dock en viss tillväxt, och idag finns i hela världen
cirka 100 cistercienserkloster med totalt cirka 4700 munkar och
lekbröder, samt totalt cirka 100 nunnekloster med totalt cirka 3000
nunnor och leksystrar.

Skrivet av Dan Damberg