Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på stritar.

Odjur

Odjur, en naturkrönika 5 bilder om hur skenet kan bedra och att allt
inte alltid är vad det synes vara vid en första anblick.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, hösten 2011.

Bilden visar en ganska misslyckad bild av den ovanliga aspgelélaven,
”Collema subnigrescens”, vilket gjorde att jag beslöt mig för att sortera
bort bilden till papperskorgen då jag plötsligt såg ett litet monster i
bakgrunden med vita grymma ögon, en vidöppen mun och med stora
likaledes vita huggtänder redo att hugga den som kommer för nära
inpå.

När jag kommer närmare ser jag att det lilla monstret även har
mustasch och en hjälm på huvudet med stora skydd för öronen som
kanske, om monstret är en ET, det vill säga, en extraterristrial, det vill
säga igen, en utomjording, även kan vara kommunikationsutrustning
till moderskeppet i omloppsbana runt jorden.  Ihop med aspgelélavens
apothecier, fruktkroppar, ser hela scenen ut som om den vore hämtad
ur en science fiction-film ur klass B.

Jag går så nära jag vågar och ser att monstret eller varelsen har
kraftfulla och håriga extremiteter, en vit tunga samt ett stort runt
förmodat andningshål på sin högra sida av huvudet i anslutning till den
förvridna munnen. Det är uppenbart att den sitter och äter av
aspgelélavens apothecier, eller möjligtvis tar prov på dessa för att
senare kunna skriva sin forskningsrapport om besöket på denna tredje
planet från den livgivande stjärnan där ytterligare sju planeter finns.
Själv ser den ut att komma från de centrala delarna av galaxen, den
galax som vi kallar Vintergatan vilket den för övrigt inte har en aning
om, och nu befinner den sig med andra ord långt hemifrån för vi är
verkligen långt från Vintergatans centrum där vi ligger långt ut en av
spiralarmarna. Avslutningsvis noterade jag att den hela tiden var totalt
tyst och orörlig.

Som ni naturligtvis redan förstått var monstret inget monster utan en
liten strit, ”Auchenorrhyncha”, som är en underordning i
insektsordningen halvvingar och är nära släkt med de mer välkända
cikadorna. Stritar finns över hela världen, utom i de allra kyligaste
trakterna. Några av de familjer som ingår underordningen förutom
cikadorna är lyktstritar, kilstritar, sporrstritar, bildens spottstritar,
puckelstritar och dvärgstritar.

Underordningen omfattar cirka 35 000 arter, varav 391 arter finns i
Sverige. De är mellan 2-110 millimeter långa inklusive vingar medan
de svenska arterna bara är mellan 2-28 millimeter långa. Stritar har
stickande-sugande mundelar, där sugsnabeln utgår från huvudets
bakkant och de två paren vingar hålls i vila taklagda. Stritar har ett
ljudalstrande organ, tymbal eller trumorgan, på första bakkroppsleden
vilket hos de flesta finns hos båda könen, hos cikador dock endast hos
hanen. Endast ljudet från större cikador kan dock uppfattas av
människan. Bilden har jag lånat av Joe Mabel, tack för det.

Det är kanske så här som vi mest ”ser” stritar, som spott som fastnat på
grässtrån och andra växter. Stritar tillhör halvvingarna, ”Hemiptera”,
som är en insektsordning, vars viktigaste kännetecken är ofullständig
förvandling, sugande och stickande mundelar i form av en ledad snabel
och oftast två par vingar som skiljer sig ganska mycket mellan
undergrupperna. Huvudet är också mycket olika format hos
undergrupperna och ungefär 85 000 kända arter räknas till denna
ordning.

Som andra halvvingar har spottstritarna ofullständig förvandling och
genomgår utvecklingsstadierna ägg, nymf och imago, det vill säga,
fullbildad. Både nymfer och fullbildade insekter lever på växtsaft som
de suger ut från växtdelar som stjälkar och skott.

Spottstritarnas nymfer skyddar sig mot fiender, uttorkning och häftiga
temperaturväxlingar genom att producera ett skyddande hölje av skum
omkring sig. Dessa skumklumpar, som i Sverige kan ses på
växtstjälkar under vår och sommar, kallas på olika håll i landet för
grodspott, ormspott eller gökspott. Även denna bild har jag lånat, nu av
Alan Vernon, tack till dig.