Vår naturkrönikör Dan Damberg har träffat på en kopparödla.

Ögonpyrola och kopparödla

Ögonpyrola och kopparödla, en naturkrönika i 7 bilder från
Stödstorpsån alldeles i utkanten av Vaggeryd, allt medan den mindre
flugsnapparen, gransångaren och grönsångaren sjöng i härlig junikväll.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i den första juniveckan
2011.

I det dunkla ljuset under granarna invid Stödstorpsån i Vaggeryds
sydöstra delar hittade jag dessa fantastiskt vackra små ögonpyrolor
alltmedan den mindre flugsnapparen sjöng sin salivfulla sång bort i
öster. På grund av ljuset använde jag mig av blixt och ändå ett
”asa-tal” på 1000.

Ögonpyrola, ”Moneses uniflora”, är en flerårig ört med vintergröna
blad som sitter vid basen av stjälken. Stjälken är kort, upprätt och
bladlös. Bladen är motsatta eller sitter tre och tre i krans, men så tätt
samlade att de ser ut att sitta i en rosett, de är skaftade, matt ljusgröna
och nästan runda med sågad kant. Ögonpyrola blommar i juni-juli med
en ensam lutande vit blomma som sitter i stjälkens topp. Blomman är
väldoftande med utbredd och djupt femkluven krona medan
fruktkapseln är upprätt. Svenska namnet ögonpyrola kommer av att
den använts som medel mot ögonsjukdomar, vilket idag starkt avråds
ifrån, se bland annat texten till tredje bilden.

Ögonpyrola förekommer i hela landet och är ganska vanlig på
näringsrik, gärna något fuktig skogsmark, men den kan även växa i
vägskärningar och i vitmossa på myrar. Arten är ganska liten och kan
vara svår att upptäcka. Den första fynduppgiften publicerades av
Rudbeck i ”Catalogus plantarum” redan 1658.

Nu faller även gransångare och grönsångaren in i sången från den
mindre flugsnapparen vilket gör upplevelsen med den väna
ögonpyrolan än mer härlig.

Jag räknade till 19 blommande ögonpyrolor på platsen men det fanns
en hel del bladrosetter ytterligare.

”VON LINNÉ berättar at i Norrland och i Norrige brukar man at tugga
denna Örten, och lägga på rinnande så wäl som röda ögon…
…Intetdera har jag försökt, men råder at dermed warsamt umgås af den
grund, at jag sett nyss plockade Örten upwäcka blåsor på späd hud, och
samma ärfarenhet har Commerce-Rådet Sköldebrand haft.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Den enda bilden på ögonpyrolan utan blixt som blev hyfsat bra ger
dock en mer rättvisande bild av dess färger. Anledningen till mitt
besök vid Val- och Mellängen var den rara mindre flugsnapparen
vilken jag hoppades få en bra bild på men det var tyvärr inte möjligt,
dock lite fakta om fågeln…

Mindre flugsnappare, ”Ficedula parva”, är en liten fågel i familjen
flugsnappare och den häckar i Europa och västra Sibirien samt är en
flyttfågel som har sina vinterkvarter i Indien och Pakistan.

Den första konstaterade häckningen av mindre flugsnapparen i Sverige
var år 1944 i Småland och sedan dess förekommer den regelbundet
men sällsynt som häckfågel i södra hälften av landet och längs
Norrlandskusten, främst i Götaland och Svealand. Sverige utgör den
nordvästra gränsen för den mindre flugsnapparens utbredningsområde
och man uppskattar att det i början på 2000-talet fanns ungefär
450-1 000 par i Sverige och Svensk Fågelatlas uppskattar att det i
Sverige årligen häckar ungefär 500 par, men man understryker att
variationerna är stora.

Det svenska beståndet kategoriseras som nära hotad eller NT.

Den mindre flugsnapparen är talför och har många typer av läten på sin
repertoar och sången består av först korta, spretiga toner följda av
några mycket rytmiska, klara och fallande toner i en mjuk båge. En
gång i tiden fick jag som ung fältbiolog lära mig att den börjar som en
talgoxe och slutar som en lövsångare.

Inte mindre än tre kopparödlor visade sig för mig under mitt besök på
platsen, måhända är det ett gott kopparödleår.

Kopparödla, ”Anguis fragilis”, är en art i familjen kopparödlor och
eftersom den helt saknar yttre extremiteter och därför till utseendet
påminner om en orm kallas den ibland för kopparorm eller ormslå.

Utbredningsområdet sträcker sig över stora delar av Europa och delar
av sydvästra Asien och Kaukasus bort till Västsibirien. I söder går den
till Turkiet, samt i sydöst till nordvästra Iran.

I Europa saknas den dock på Irland, i södra Spanien och längst i norr
medan den i Sverige förekommer den i hela Götaland, Svealand och
längs norrlandskusten upp till Skellefteå.

Kopparödlan saknar helt yttre extremiteter och hela dess kropp är
metalliskt glänsande, på ovansidan brun- eller gråaktig, på undersidan
mörkt svartblå. Kroppen är långsträckt och rund, nästan
cylinderformig. Stjärten är längre än huvudet och bålen sammantagna
och hela kroppslängden kan uppgå till 50 centimeter.

Tänderna är bakåtriktade och långa, ögonen är väl utvecklade och arten
skiljer sig från ormar genom att den har ögonlock och blinkar som
andra ödlor. Kopparödlan är känd för att kunna bli mycket gammal.
Det påstås att den är den mest långlivade av alla ödlor och att den blir
omkring 30 år i vilt tillstånd och upp till 54 i fångenskap.

Notera särskilt det vackert röda ögat med den stora svarta och runda
pupillen.

Kopparödlan lever bland buskar, i mossa, bland nedfallna torra löv,
under stenar och på andra liknande platser. Ungdjur lever främst under
mossa och löv, medan de vuxna djuren rör sig mer öppet.

På senhösten borrar den ned sig i jorden och ligger där i dvala under
vintern. Den föder levande ungar som är omgivna av ägghinnor, som
de strax därefter spränger sönder.

Den äter framför allt sniglar och daggmaskar, dessutom kan den
ta insekter, tusenfotingar och spindeldjur. Ibland tar den också
gråsuggor och andra kräldjur då kannibalism förekommer.

Kopparödlan är, i likhet med alla andra grod- och kräldjur i Sverige,
fridlyst sedan år 2000. Den är liksom de två andra ödlearterna i
Sverige, skogs- och sandödla, helt ofarlig, men på grund av dess yttre
likhet med en orm är det många som tror att den är giftig, detta är dock
helt fel, kopparödlan har inget gift.

Kopparödlor, ”Anguidae”, är en kräldjursfamilj som är känd för sina
benlösa arter, vilket ger dem en ormlik framtoning. De flesta arterna
har dock faktiskt ben, även om några arter enbart har bakre
extremiteter. Familjen är rikast företrädd i Amerika, men det finns
även flera arter i den gamla världen.

Kopparödlor är köttätare eller insektsätare och bebor ett vitt fält av
olika habitat. De flesta arterna är marklevande, men de så kallade
trädalligatorerna klättrar i trän. Det finns såväl äggläggande som
vivipariska arter. Kopparödlor som lever i nordligare områden, likt vår
kopparödla, ligger i dvala om vintern.

Vivipari som kommer av latinets ”vivus” för ”levande”, och ”pario”
för ”att föda” är sexuell förökning där embryot utvecklas inne i
moderns kropp, precis som hos oss och andra däggdjur. Fortplantning
hos embryon som utvecklas i ägg kallas istället ovipari.

Skrivet av Dan Damberg