Vår naturkrönikör Dan Damberg har träffat på en ormvråk.

Ormvråken på taket

Ormvråken på taket, en naturkrönika i 8 bilder om en vanlig rovfågel
med ett konstigt namn.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, den 4 januari 2011.

Precis när jag kommer fram till infarten till Skillingaryds dämme lättar
ormvråken från tallarna alldeles väster om den första dammen och jag
hinner med nöd och näppe bli klar att fotografera. Avståndet är tyvärr
ganska långt, mer än 150 meter, och bilderna blir därefter. Vråken
flyger raskt rakt österut mot det lilla fågeltornet och jag försöker att
hänga med i rörelsen med teleobjektivet på fri hand.

Ormvråken heter ”Buteo buteo” på latin och ”Buteo” betyder just vråk,
vilket översatt då lite lustigt betyder ”vråk vråk”. Kanske sinade
fantasin för ett ögonblick för den store Linné när han skulle ge den sitt
namn efter sin binära nomenklatur, fast egentligen var det Gaspard
Bauhin som började med binomial nomenklatur i biologin vilket först
långt senare upptogs av Carl von Linné i hans berömda sexualsystem.
Det var dock Linné som gjorde systemet använt, genom att hans arbete
med att namnge och ordna växter var så omfattande. Gaspard Bauhin,
eller Caspar Bauhin, var en schweizisk botaniker och fysiolog. Han
föddes den 17 januari 1560 i Basel i Schweiz och dog den 5 december
1624, med andra ord 83 år före Linnés födelse år 1707 och inte mindre
än 134 år före Linnés stora redovisning av den 10 upplagan av
”Systema naturae per regna tria naturae, secundum classes, ordines,
genera, species cum caracteribus, differentiis, synonymis, locis”,
vanligen förkortat, Systema naturae, från år 1758, vilken idag anses
vara den tidigaste giltiga källan för vetenskapliga beteckningar på
biologiska arter inom djurriket.

Ormvråken flyger rakt mot tornet och jag förstår omedelbart att den
vill ta en plats där. Fågeln är en ordinärt färgad ormvråk och får väl
betraktas som typisk för sin art men många andra färgvariationer finns
där den ibland nästan helvita Börringetypen är den mest avvikande.

Ormvråken som är en av våra vanligaste rovfåglar och har en
kroppsstorlek på cirka 55 centimeter och upp till 128 centimeter
mellan vingspetsarna. Den ses ofta kretsa runt i cirklar upp på himlen
eller så sitter den ofta öppet på en stolpe vid vägkanten och spanar. I
flykten har den breda runda vingar med tydliga ljusa fält i ”handflatan”
men ormvråken varierar kraftigt i teckningen från väldigt ljusa, nästan
vita, så kallade Börringevråkar, till nästan helmörka individer men alla
ormvråkar brukar ha ett arttypiskt, mer eller mindre tydligt, ljust
bröstband. Den är ibland till förväxling lik bivråken men denne har
ljusare, grått huvud och klenare näbb. Även fjällvråken liknar
ormvråken men denne ryttlar oftare än övriga vråkar och har en vit
övergump, detta är dock mycket förenklat uttryckt och kan vara
betydligt knepigare i fält.

Vråken bromsar hastigt upp bara någon meter från tornet och med stor
skicklighet intar den landningsläge under ackompanjemang av min
kameras snabba klickande under dess seriebildstagning.

Ormvråken finns och häckar tämligen allmänt i södra och mellersta
Sverige men mer sparsamt i Norrland. Den lever av gnagare, ormar,
grodor samt maskar och lätet är ett utdraget jamande till förväxling lik
nötskrikan och många gånger har jag blivit lurad att tro ormvråk men
fått ändra mig till nötskrika eller tvärt om. Ormvråken föredrar ett
varierande landskap med skog och dungar för sitt bobygge, vilket är ett
stort risbo ofta i mitten av något större träd, samt öppna, lågt bevuxna,
marker för födosöket. Namnet ormvråk användes första gången år
1786 men är säkerligen äldre och redan år 1611 nämns den i form av
ormkråka. ”Orm-” syftar på artens överdrivna rykte som ormjägare
medan ordet ”vråk” kommer av det germanska ordet ”wrekan” som
betyder förfölja. Arten har även kallats för kvidfågeln, musvråk och
vanlig vråk, vilket är mer relevanta namn enligt mig.

Jag blir en aning snopen då jag först är helt övertygad om att den ska
sätta sig på träräcket men istället väljer det snöiga taket.

Liksom alla andra rovfåglar fick ormvråken klä skott för ett stort och
missriktat rovdjurshat under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, och
minskade då i antal för att sedan åter öka under 1930- och 1940-talen.
Jämfört med 1940-talet är det dock troligt att ormvråken har ett mindre
bestånd i dagens läge.

Ormvråken är, som jag redan sagt, förmodligen vår vanligaste rovfågel
dock i konkurrens med sparvhöken och uppskattningsvis häckar cirka
35 000 par i Sverige.
Varje par har två eller flera bon att växla mellan inom reviret och ett
vråkbo kan vara i bruk under lång tid. Man har noterat att bon har
använts regelbundet under mer än 30 års tid.
Boet byggs av både hanen och honan och består av rätt grova grenar
och kvistar, i bobalen finns finare ris och toppskott av barr- och ibland
lövträd.  Före ruvningens början kretsar makarna jamande över skogen
och ibland gör hannen lekfulla anfall mot honan, som då kan vända sig
på rygg och avvärja skenattackerna med de uppåtsträckta klorna.
Flyguppvisningarna avslutas ibland med att de störtdyker ner skogen.

Väl uppe på det snöiga taket sitter den väldigt obekvämt och den
trampar hela tiden med sina vackert gulorange ben för att inte kasa ner.

Ormvråkens ägg, som är ett till sex i antalet, är grönvita med starkt
varierande fläckighet i brunt och gråblått. De läggs under senare hälften
av april eller längre norrut så sent som i maj och ruvas av båda fåglarna
i 38 dygn. Ruvningen börjar redan med första ägget, äggen läggs med
två dygns mellanrum och ungarna är sedan flygga efter cirka 40 dagar.

Födan utgörs av mindre djur som vråken dödar på marken, det vill säga
smågnagare, grodor, ödlor och ormar men också skalbaggar,
gräshoppor och daggmaskar. Precis som hos många andra rovfåglar
kan den svagaste ungen dödas, om det råder brist på föda, för att
fungera som föda åt de starkare ungarna. Bortflyttningen sker i augusti
till oktober mot sydväst till västra Europa men enstaka exemplar kan
övervintra i södra och mellersta Sverige, återflyttningen sker i mars.
Jag har varit med om dagar vid Skanör och Falsterbo i oktober när
tusentals vråkar, i stora, så kallade, ”skruvar” lämnar Sverige medan
hundratals fågelskådare med sina tubkikare observerar, artbestämmer,
för ibland kommer det en och annan raritet såsom större- och mindre
skrikörn, stäppörn, pilgrimsfalk med mera med i vråksträcket samt
räknar antalet vråkar. Detta ska egentligen upplevas för det är
”häftigt”!

Efter att ormvråken skaffat sig en någorlunda säker sittplats i snön på
taket vänder den sig om mot mig där jag står cirka 150 meter bort och
visar med all önskvärd tydlighet att den ser mig. Med sin överlägsna
synskärpa kan den säkert till och med läsa vilket märke jag har på
kameran, allt medan den vackert gula näbben lyser i det mörka
ansiktet.

Ormvråken har ett stort utbredningsområde i Palearktis som är en av de
åtta djurgeografiska regioner som jorden delas upp i och omfattar
Europa, Asien norr om Himalaya, norra Afrika, och de norra och
centrala delarna av Arabiska halvön och som sträcker sig från
Azorerna i väst till Japan i öst. Merparten av världspopulationen är
flyttfåglar med vinterkvarter i främst sydöstra och norra Afrika,
Främre Orienten, Indien och Sydostasien.

De flesta av Europas ormvråkar tillhör underartsgruppen ”Buteo”, se
bildtext 7, och är stannfåglar, liksom de som häckar i Japan och tillhör
underartsgruppen ”Japonica”.

Inte sitter ormvråken bekvämt och lika småklumpig som den ser ut i
den mer än decimeterdjupa snön lika gracil ser den ut när den flyger.
Jag förstår människans längtan efter att kunna flyga som fåglarna
samtidigt minns jag Ikarosmyten.

Ikaros var en tragisk hjälte i den grekiska mytologin och son till
uppfinnaren Daidalos.

Myten säger oss att Ikaros fängslades tillsammans med sin far som
fallit i onåd hos konung Minos på Kreta. För att kunna fly från
fängelset tillverkade då Daidalos vingar av vax och fjädrar åt dem båda
och de rymmer flygande över havet. Daidalos varnar dock sin son från
att flyga för nära solen eftersom det skulle smälta vaxet i vingarna.
Ikaros lyssnar inte på sin far och flyger för nära solen som smälter
vaxet och han mister sina vingar och störtar i Egeiska havet.

Tillbaka till ormvråken, man delar alltså upp ormvråken i ett tiotal
underarter där man utkristalliserat fyra underartsgrupper, ”Buteo”,
”Vulpinus”, ”Menetriesi” och ”Japonica”. Förkortningen ”B. b.” nedan
betyder helt enkelt ”Buteo buteo” medan tredjenamnet är nyss nämnda
grupptillhörighet.

Buteo-gruppen;

B. b. buteo, inklusive B. p. pojana, häckar i stora delar av Europa och
på Madeira.
B. b. insularum, är stannfågel på Kanarieöarna.
B. b. arrigonii, är stannfågel på Korsika och Sardinien.
B. b. rothschildi, är stannfågel på Azorerna.
B. b. bannermani, är stannfågel på Kap Verde.

Vulpinus-gruppen;

B. b. vulpinus, inklusive B. b. socotrae, häckar från nordligaste
Skandinavien och Europeiska Ryssland österut till Jenisejfloden samt
söderut till norra Kaukasus, Tien Shan och Altaj. Dessa ormvråkar
övervintrar i Afrika.

Menetriesi-gruppen;

B. b. menetriesi, häckar på södra Krimhalvön, i Kaukasus, Turkiet och
norra Iran.

Japonica-gruppen, avslutningsvis;

B. b. japonicus, häckar från Jenisejfloden och Bajkalsjön österut till
Ochotska havet, Amurland, Sachalin, Manchuriet, Japan och
Kurilerna.
B. b. refectus, häckar i Qinghai i västra Kina.
B. b. oshiroi, häckar på Izuöarna och Boninöarna.
B. b. toyoshimai, häckar på Daito-öarna som tidigare hette Borodino-
öarna och är tre öar som ligger öster om Okinawa i Stilla havet.

Ormvråken sitter kvar en stund och jag bestämmer mig för att få se den
när den lämnar taket. Sekunder blir till minuter och plötsligt får jag se
en flygande korp i ögonvrån vilket betyder någon sekunds
ouppmärksamhet gentemot ormvråken och då jag åter tittar på taket är
detta tomt. Ormvråken är borta som uppslukad av jorden eller snarare
av luften, diset och träden i fjärran.

Ormvråken är, som sagt, en opportunist och anpassar sig väl till en
varierad diet. Den jagar främst genom att spana ifrån en utsiktsplats
och sedan snabbt slå sitt byte, men det förekommer också att den,
liksom fiskgjusen och tornfalken, ryttlar. Den uppsöker också as,
speciellt vintertid vilket en kollega till mig sett nyligen då det låg ett
kadaver i diket utmed gamla E4: an mellan Skillingaryd och Klevshult
med inte mindre än tre ormvråkar på. Ormvråk påträffas året runt i
sydligaste och västra delen av landet men flertalet flyttar, som sagt,
dock till Västeuropa under september och oktober, men en del
nordsvenska fåglar flyttar till Västafrika eller, som några, tropikerna
och dessa återvänder i mars och april.

På engelska heter ormvråken common buzzard, på tyska heter den
mäusebussard medan den på franska heter buse variable, vilket
översatt från vänster till höger blir ungefär vanlig vråk, musvråk och
variabel vråk vilka alla tre på ett bättre sätt beskriver karaktärer hos
”Buteo buteo”. På danska och norska heter ormvråk musvåge
respektive musvåg, vilket översatt till svenska blir musvråk.

Skrivet av Dan Damberg