Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Östanå by.

Östanå by invid den gamla floden

Östanå by invid den gamla floden, en natur- och kulturkrönika i 11
bilder om den tätortsnära militära naturen och vintern som växlar
mellan plus och minus, vitt och grått.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av december 2012.

Den gamla Hemvärnsgården är numera borta, den var dock de sista
åren i ganska dåligt skick med ärr från såväl tidens tand som från
inbrott och vandalism. Den ”nya” och mycket fina hemvärnsgården
ligger dock bara några hundra meter i sydost, på östra sidan om
Tofterydsvägen.

Stenfundamenten från den gamla träbron över till Östanå by är
förvånansvärt välbevarade trots att många år har gått sedan
träkonstruktionen försvann. Här brukande vi unga grabbar stå, i mitten
och slutet av 60-talet, när vi fiskade eller när vi spanade efter änder,
strömstare eller kungsfiskare. Bara några tiotals meter uppströms
floden, åt norr, finns den ”nyare” bron av stål och oljegrus, även den
ett minne blott som färdväg.

På östra sidan av E4:an alldeles invid gamla Tofterydsvägen och mitt emot
Västra lägret i Skillingaryd finns rester av gammal, numera försvunnen,
bebyggelse som heter Östanå by. I folkmun kallades platsen även för
Brooklyn.

Östanå by är byggd i terrasser ner emot floden för vid högvatten nådde
floden ända hit. Byggnaderna och jordkällarna i byn stod därmed säkert.
Det var på den tiden när man förstod riskerna med att bo strandnära.

Genom att jorden bildar ett isolerande skikt håller en jordkällare alltid
en betydligt lägre temperatur än omgivande luft sommartid och är
frostfri på vintern. Innan kylskåpet var uppfunnet var jordkällare
mycket vanliga, som här i Östanå by, för att förvara livsmedel. Nu har
jordkällarna minskat i popularitet, men man kan som ni ser hitta dem
än idag som lite spöklika minnen från en svunnen tid.

Jordkällarna var till större del nedgrävda i marken och stommen var
därför vanligen av murade stenar eller tegel. Runt sekelskiftet 1900
började man använda huggen sten till jordkällare och från 1920-talet
och framåt uppträder även konstruktioner av gjuten betong.

Ingångsgaveln har vanligen en kraftig, tätslutande trädörr, ofta i
kombinationen en ytterdörr samt en innerdörr med ett lågt placerat,
mindre ventilationshål med insektsnät. I den bakre delen av källaren
finns en eller två takventiler eller skorstenar för att få luften att
cirkulera och undvika att mögel bildas i källaren. Här förvarade man
sina baslivsmedel som potatis, rotfrukter, grönsaker och trädfrukter
som äpplen och päron.

Den gamla tallen i Östanå by har en vril eller masurknöl på stammen,
med andra namn och i olika dialekter kallades knölarna också för tjuk,
knos eller kosa. Detta är en utväxt på trädet, där träfibrerna går åt
olika håll istället för att gå lodrätt. Denna defekt, som kallas masur,
beror troligen på ett genetiskt fel. Masurvirke är mycket eftertraktat,
eftersom det anses vackert och dessutom är mycket hårdare än
normalt.

Den gamla lönnen i Östanå by är ett vårdträd som fortfarande är friskt
och växer sig allt större. Vårdträdet var för övrigt i svensk folktro det
stora dominerande trädet invid släktens gård, som troddes bära
släktens lycka och välgång. Att skada trädet eller ens bryta löv av det
ansågs medföra säker olycka och sjukdom.

Hustomten och eller gårdens vättar sades också bo under vårdträdet,
och åt dem offrade man för att avvärja sjukdomar och olyckor från
människorna och boskapen. Det finns också en praktisk aspekt av
vårdträd då det som högsta punkt på gården kunde skydda
byggnaderna från blixtnedslag.

Vanliga vårdträdsarter är bildens lönn samt ek, kastanj, lind, ask och
alm. Flera släkter har tagit namn efter sin hemgårds vårdträd, till
exempel släkterna Almén, Linnaeus, Lindelius och Tiliander.

På gårdar som låg ”på skogen” i Sverige där rönnen utgör vårdträdet
har troligtvis så kallade ”skogsfinnar” bott. Rönnen var nämligen en
viktig symbol för de finnar som migrerade till Sverige under 1600-
talet, då Sverige och Finland var en gemensam stat. ”Helig rönnen är
på gården” heter det bland annat i Kalevala.

Lavar, ”Lichenes”, är organismer där svampar lever i symbios med
grönalger eller cyanobakterier. Svampens roll är att utgöra
stödjevävnad och skydd samt att suga upp vatten, medan algen eller
cyanobakterien genom fotosyntesen bidrar med energi.

Lavar omfattar cirka 13 500 arter i världen, varav drygt 2 000 arter
finns i Sverige. De kan överleva och växa under betingelser där inga
växter har påträffats. Växtformen kallas bål och saknar rot, stam och
blad. Huvuddelen av bålen utgörs vanligen av svampen, oftast en
sporsäckssvamp, i enstaka fall en basidiesvamp.

En grönalg och eller en cyanobakterie ingår också och samma svamp
kan bilda lav med antingen en grönalg eller en cyanobakterie men då
ser dessa två lavar ser helt olika ut. Beroende på bålens form talar man
om busklavar, som har ett busklikt utseende och fäster vid underlaget i
en punkt, bladlavar, som är bladlika och fäster i en punkt eller med
rotliknande bildningar, samt skorplavar, som är tryckta till underlaget
och saknar speciella fästorgan. Bilden visar exempel på alla dessa tre
lavformer.

Cyanobakterier eller blågrönbakterier, ”Cyanobacteria”, är en stor och
varierad grupp fotosyntetiserande bakterier som förekommer över hela
jorden, såväl på land som i vatten, dock är de flesta arterna
vattenlevande. De har tidigare ansetts vara alger, så kallade
blågrönalger och sitt namn har de fått på grund av de unika pigment,
fykobiliproteiner, som ger dem den blågröna färgen.

Cellerna hos cyanobakterierna är vanligtvis betydligt större än hos de
flesta andra bakterier, och varierar från 1 μm, mikrometer upp till
60 μm, mikrometer, i diameter, och de växer ofta trådformigt i knippen
eller som mattor på ytor. Många cyanobakterier bildar stora mängder
slem som kan binda samman cellerna till stora kolonier såsom
exempelvis sjön Hindsens sjöhjortron eller köttbullsalg.

Mikro är för övrigt miljondel, 0,000 001, det vill säga 10^-6 ,
prefixet betecknas med den grekiska bokstaven µ som utläses my.

Cyanobakterierna indelas vanligen efter utseendet i fem olika
huvudgrupper, enligt nedan:

1. Encelliga, till exempel släktena ”Gloeothece”, ”Gloeobacter” och
”Synechococcus”.

2. Kolonibildande encelliga, till exempel släktena ”Dermocarpa”,
”Xenococcus” och ”Myxosarcina”.

3. Flercelliga, trådformiga utan heterocyster, till exempel släktena
”Oscillatoria”, ”Spirulina”, ”Arthrospira” och ”Pseudanabaena”.

4. Flercelliga, trådformiga med heterocyster såsom sjöhjortron eller
köttbullsalg, till exempel släktena ”Anabaena”, ”Nostoc”, ”Calothrix”,
”Nodularia” och ”Cylindrospermum”.

5. Trådformiga, grenade, till exempel släktena ”Fischerella” och
”Stigonema”.

Heterocyster är för övrigt specialiserade kvävefixerande celler hos de
trådformiga cyanobakterierna.

Många cyanobakterier bildar gasblåsor i cellerna, vilket gör det
möjligt för dem att reglera sin flytförmåga. Cyanobakterier saknar helt
flageller men ett flertal arter kan glida fram på ett fast underlag.
Flageller är för övrigt extracellulära organeller som förekommer på
vissa eukaryota celler, där arvsmassan återfinns i en cellkärna
avgränsad av ett cellmembran som hos oss människor, och prokaryota
celler, som är små och enkla celler som saknar cellkärna, exempelvis
bakterier. Dessa flageller liknar en piska till formen och ger en
förmåga att kunna simma.

Cyanobakteriernas fotosyntes skiljer sig från övriga bakteriers genom
att syrgas bildas från vatten vid fixeringen av koldioxid på samma sätt
som hos växter. De saknar den bakteriella klorofyllen och har i stället
klorofyll a, som är den ena av växternas två klorofylltyper, den andra
heter klorofyll b.

Många cyanobakterier kan binda luftens kvävgas, N₂, till ammonium,
NH₄, och vanligen sker denna process, som redan nämnts, i
specialiserade celler i de trådformiga bakteriekedjorna, heterocysterna.
Heterocysterna saknar dock fotosystem II, det steg i fotosyntesen där
syrgas bildas. Detta innebär att den syrefria miljö som är nödvändig
för kvävebindningen kan upprätthållas i heterocysterna också i en i
övrigt syrehaltig omgivning.

Vissa trådformiga cyanobakterier kan bilda så kallade hormogoner,
det vill säga dottertrådar som knoppas av från moderkolonin och som
sedan kan växa vidare och bilda nya trådar. Andra cyanobakterier
bildar motståndskraftiga viloceller som kallas akineter, som gör det
möjligt för cyanobakterien att överleva under svåra
omvärldsbetingelser.

Förutom att många cyanobakterier bildar toxiner, bland annat
nervgifter, kan de också bilda geosmin, vilket ger vattnet som de växer
i en jordaktig doft.

Cyanobakterier är i allmänhet mer toleranta mot extrema
omvärldsfaktorer än vad vanliga alger är och är därför de vanligaste
fotosyntetiserande organismerna i extrema miljöer. Man har till och
med funnit växande cyanobakterier inuti stenar på Antarktis.

Några arter lever i symbios med bland annat levermossor eller
ormbunkar, och vissa utgör också den fotosyntetiserande symbionten i
lavar. En välkänd symbios är den som bildas mellan den
kvävebindande cyanobakteriearten ”Anabaena azollae” och arter i
ormbunksväxtsläktet mossbräken, ”Azolla”, som sedan länge används
vid risodling. Innan riset planteras tillåts nämligen risfälten bli
överväxta av mossbräken. När sedan risplantorna planteras och växer
upp dör mossbräkenplantorna, och det kväve som bundits i symbiosen
frigörs och kan tillgodogöras av riset. På detta sätt kan ris odlas utan
annan kvävegödning.

Ett annat välkänt fenomen är de blomningar av cyanobakterier som så
gott som årligen uppkommer främst i näringsrika insjöar, i Östersjön
och ibland också i öppna havet. Cyanobakterieblomningen kommer i
Östersjön på högsommaren när tidigare algblomningar förbrukat
vattnets kvävenäring. Detta ger då de kvävebindande cyanobakterierna
den konkurrensfördel som gör att de kan blomma. Den art som
vanligen blommar i Östersjön är katthårsalg, ”Nodularia spumigena”,
och denna bakterie bildar också ett levertoxin som heter hepatotoxin,
mikrocystiner. Dessa är cykliska peptider som är mycket skadliga för
människor, såväl som för andra land- och vattenlevande djur.

Mycket talar för att cyanobakterieliknande organismer spelade en
central roll i livets tidigare utvecklingsstadier. När vår planet fick
syrehaltig atmosfär var de troligen de vanligaste fotosyntetiserande
organismerna. Det var de som först började producera syre, vilket
möjliggjorde utvecklingen av mer effektiva syreberoende processer,
vilka i sin tur var en förutsättning för den fortsatt snabba utvecklingen
av komplicerade, flercelliga livsformer på jorden.

Bilden visar stora bestånd av grå tagellav, ”Bryoria capillaris”, i
grenverket på en gammal sälg i Östanå by.

Trots att de är något atypiska så är det i alla fall sälgtickor, ”Phellinus
conchatus”. De har i vanliga fall konsolformade fruktkroppar som
växer tätt taktegellagda. Ovansidan är vanligtvis mörkbrun och hårig
samt ofta bevuxen av mossor. Sälgtickan är vanlig i hela landet och
bilden visar några unga exemplar på en sälg i Östanå by.

Snurrkrös på en aspgren i Östanå by, på latin heter svampen ”Exidia
recisa”. Svampen fick sitt nu gällande namn av Elias Fries år 1822.
Enligt Catalogue of Life ingår snurrkrös i släktet ”Exidia” och i
familjen ”Auriculariaceae”, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten
istället släktet ”Exidia” och familjen ”Exidiaceae”. Arten är
reproducerande i Sverige och inga underarter finns listade samt
påträffas hela året tämligen allmänt i hela Sverige.

Snurrkrös är för övrigt en gelésvampsart i gruppen basidiesvampar
och bildar brunaktiga, segt geléartade, på ovansidan glatta,
10–12 millimeter vida fruktkroppar på döda kvistar av lövträd, precis
som min bild visar. Fruktkropparna sitter en och en eller gruppvis och
hänger ofta ned från kvistarna.

Detta får bli min avslutningsbild för denna gång, men vi hörs igen.