Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Österån.
Österån, mellan Elgebo och Åkers kyrkby, likt en norrländsk öringbäck
Österån, mellan Elgebo och Åkers kyrkby, likt en norrländsk öringbäck, en natur- och kulturkrönika i 13 bilder från vattnets väg genom tallmoarna i vår del av Småland.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juli 2013.
Det känns som om tiden har stått stilla när man ser den lilla grusvägen genom momarkerna nordväst om Åkers Kyrkby, sydväst om Skillingaryd i Vaggeryds kommun.
Man undrar om det kanske är Hedvig Rehn Petersdotter som man kommer att möta bakom nästa krök, för det är här, i dessa marker, invid Österån, som ligger alldeles till höger utanför bild, som hon tillbringade sin barndom på 1840-talet.
Blåbär, ”Vaccinium myrtillus”, är en art i familjen ljungväxter och är en 15–40 centimeter hög, rikt grenig och bladfällande vedartad växt, som ibland kallas ris och ibland dvärgbuske.
Rent botaniskt är blåbär ett dvärgträd med en huvudstam och grenar som bildar en bladkrona med grenar som är kantiga och blad som är äggrunda och sågtandade, gröna på båda sidor men något rödaktiga som unga.
Blommorna är fyr- eller femtaliga, grönvita eller rödaktiga och hängande samt sitter ensamma i bladvecken.
Blomningen sker i maj–juni och frukten, som är ett bär, är svart och vanligen överdragen av en ljusblå vaxhinna, därav namnet blåbär, ett namn som egentligen kanske borde vara svartbär.
De bär som saknar detta blåa överdrag, och följaktligen är helt svarta, kallades förr för skomakarbär och ansågs i folktron vara giftiga, eftersom korna eller räven skulle ha ”pissat på dem”.
Årets blåbärsskörd var väl inte rekordstor men som min bild visar fanns det lite bär ”här och var” där frosten och torkan inte satt stopp.
Nu under sommaren flyter Österån fram stilla och beskedligt men den ändrar ansikte under vårens och höstens högvatten och då är det helt andra krafter som råder.
Minns år 1840 då den vådliga händelsen med gossen David Andersson från Ljungberg Östergårds soldattorp inträffade, ”då gossen nedföll, mycket tragiskt, i åen och av det starka strömdraget, så häftigt bortförd blevo att ehuru personer var närvarande ingen räddning var möjlig”.
Detta hände vid övergången av en spång vid Elgebo tråddrageri några hundra meter bort, och ej vid den raserade bron på min bild.
Österån är full med relikter, såväl kulturella som botaniska, från den tid då den småskaliga vattenkraften dominerade Sverige.
Raserade gamla fördämningar finns på otaliga ställen utmed Österån och det är svårt att inte stanna upp en stund och minnas den tid som flytt.
Mer eller mindre konstgjorda öar som delar åfåran finns på ett flertal ställen utmed ån, allt för att fordom på bästa sätt utnyttja rörelseenergin i det strömmande vattnet, idag bara raserade monument av en tid som inte längre finns.
Även strandvegetationen minner, som sagt, om människors boningar, här växer nämligen stora bestånd med bland annat olika arter spiréor utmed åns stränder.
Jag tycker att scenariot påminner om de norrländska öringbäckar som jag vid ett antal tillfällen fått förmånen att fiska i och hade inte Österåns vatten varit så surt och på annat vis olämpligt så kanske man kunnat plantera in bäcköringen.
Vaggeryds kommunskriver i sin Översiktsplan från 2012 följande om bland annat Österån, citat;
”Den ekologiska statusen i Österån – Långasjön–Kogöl – är måttlig. Det som avgjort statusen är bland annat undersökningar av fiskbeståndet och att vattendraget är påverkat av rensning och omgrävning. Detta tillsammans med att dammar eller andra hinder hejdar vattenlevande växter och djur från att sprida sig, vilket drar ner statusen. Vattnen kalkas och det måste man fortsätta med. Om alla möjliga och rimliga åtgärder vidtas kan god ekologisk status förväntas uppnås 2021. Åtgärderna kan bestå i t.ex. att kommunen och länsstyrelsen åtgärdar fiskvandringshinder”.
På flera ställen utmed Österåns stränder växer bland annat bildens torpspirea, ”Spraea X rosalba”, vilket är en steril hybrid mellan vitspirea, ”Spiraea alba”, och häckspirea, ”Spiraea salicifolia”. På den vackra torpspirea blommorna kryper dessutom två exemplar av allmän blombock, ”Stenurella melanura”.
Den vackra stenen är hyperitdiabas som är en vanligen massiv basisk eruptiv bergart och strukturmässigt en mellanform mellan diabas och gabbro.
Hyperit består av en liknande sammansättning som dessa bergarter men med mineralet augit helt eller delvis utbytt mot svartgrön-svartbrun så kallad hypersten.
Bergarten består därmed av hypersten, järnoxidpigmenterad plagioklas, fältspat, olivin och augit. I mindre mängder kan även titanjärn och apatit ingå samt ibland också glimmer, ortoklas och kvarts.
Hyperitdiabasen uppträder ofta tillsammans med bergarten gnejs, som till exempel i en zon från nordvästra Värmland till Västergötland och västra Småland. Fyndigheter av hyperitdiabas finns bland annat i Sverige i ett område omfattande nordöstra Skåne, västra Blekinge och södra Småland.
Hyperitdiabas är svart eller mörkbrun till färgen och används som ornament- och monumentalsten, exempelvis som gravstenar, samt för andra bildhuggningsändamål. Fyndigheter av hyperitdiabas är sålunda särskilt attraktiva att bryta för just dessa ändamål.
Även stenar kan rosta, järnet oxiderar vid kontakt med luftens syre och bildar järnoxider som vi kallar rost. Detta är en kemisk reaktion mellan ett material och den omgivande miljön. Termen korrosion används vanligtvis om metaller och ett vanligt exempel är, som sagt, när järn rostar.
Inom geologin används termen om angrepp på berg genom kemiska processer och om frätangrepp på kristallkorn i flytande magma. Korrosion leder vanligen till skada men kan i vissa fall vara av godo, till exempel nedbrytning av metallskrot i naturen.
Avslutningsvis, visst har jag rätt när jag säger att Österån i trakterna av Åkers kyrkby är likt en norrländsk öringbäck och ”lyssnen i noga kanske ni även kan höra vaket från storöringen borta vid selet, och bruset från älven”.