Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Överraskningarnas hed och mångfaldens
fält, del 2

Överraskningarnas hed och mångfaldens fält, del 2, en naturkrönika i
27 bilder från den stora, vackra, och just då, vackert lila ljungheden på
Skillingaryds skjutfält.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av augusti 2011.

När jag ser denna bild tänker jag direkt på en av min ungdoms stora
”sing and songwriter” nämligen Elton John och hans oförglömliga
”Goodbye Yellow Brick Road” som huvudspåret på hans album med
samma namn utgivet 1973, det år jag började i årskurs 9 vid
Fågelforsskolan i Skillingaryd.

Yellow brick road i detta fall är en av de vackra och sandiga
småvägarna över ljungheden på Skillingaryds skjutfält just när ljungen
blommar som mest intensivt, ivrigt och varmt understödd av ett
fantastiskt solsken och en klar doft av ljunghonung.

Albumtitelns ”Yellow Brick Road” syftar på den väg som leder till
Smaragdstaden i filmklassikern ”Trollkarlen från Oz” med bland andra
Judy Garland.

Spännebergen i norr avgränsar ljunghedens utbredning åt detta håll och
i mitten av bilden ligger ”Movadsbäckadraget” där törnskatorna hade
en lyckad häckning även i år och där dybläddran blommade rikligt.

Ljungen, ”Calluna vulgaris”, är den enda arten i släktet ”Calluna” och
samtidigt en av de vanligaste och individrikaste arterna i Norden. Den
är vanlig i skogar, utom på de skuggigaste ställena, men växer allra
mest på öppen mark, särskilt mager jord, än på torr mark såsom hedar,
än i kärrens närhet, och i mängd anträffas den till och med på de kala
skären vid kusterna. I Sveriges landsbygder kallades den förut även
bland annat lyng, ling, rossling, hästljung, gröne, graun och moris.

Förr var ljungen förhärskande över stora områden i sydvästra Sverige.
Ljunghedarna bredde då ut sig från nordvästra Skåne till Bohuslän och
in i Småland och Västergötland där de kallades ”Svältor”. Numera
återstår endast några reservat och en del kustnära hedar. Genom sin
fördragsamhet med jordmånen och sin hårda, sega beskaffenhet i
förening med ytterst tät förgrening förmår denna växt att undantränga
övriga småbuskar, örter och gräs.

En stor del av ljunghedarna har i historisk tid uppkommit genom att
människorna avverkat skogen och släppt djur på bete. Här på
skjutfältet har skogen avverkats för framställning till träkol till forna
tiders järnframställning och därefter tog militären över. På ljungbackar
och hedar kan träd gro, i synnerhet tall och björk, och om
ljungbestånden nedtrampas av får eller annan boskap, och om marken
gödslas och beskuggas genom trädplantering, ger ljungen slutligen
vika och platsen återförs till en gräslätt, gräshed eller tallmo.

En ljungplanta liknar oftast ett miniatyrträd med ormlikt vriden,
nedböjd eller uppstigande stam. Ibland slår stammen rötter på flera
punkter och blir då mera busklik. Plantan växer ofta spaljéformigt
tryckt mot marken och veden är hård och tät. En ljungplanta kan bli
omkring 25 år gammal men man har iakttagit mer än 50-årig ljung. I
de täta bestånden på en hed uppstår därför luckor efter döende
individer men de fylls av snabbt växande fröplantor och på detta sätt
tar ljungen lätt även nya områden i besittning. Fröna är för övrigt
mycket små, fint gropiga och glänsande.

Bladen är mycket små och av barrlik form samt tätt tegellagda i fyra
rader. I blomman är 4-talet också rådande medan ståndarna är åtta. Hos
släktet ”Calluna” är blomfodret större än blomkronan och av kronans
rödvioletta färg och både foder och krona är djupt kluvna. Blommorna
är märkliga genom sin fasta och styva byggnad som dessutom sitter
kvar efter att blommorna torkat, nästan oförändrade till form och färg.
Ljungen kan därför anses som ett slags eternell.

Ljungens bark innehåller garvämnen och dess rötter är ett starkt
korgflätningsmaterial. Den har visat sig lämplig till färgning av brunt,
gult och rött och blommorna är genom sin talrika mängd en viktig
näringskälla för biet, som ur dessa bereder en mörkgul honung.
Dessutom är ljungen användbar som bränsle och på flygsandfält
nedgrävdes förr avskuren ljung i massor för att binda den lösa sanden
på ställen där olika sandbindande gräs och tallar sedan ska planteras.

Ljungen är Västergötlands landskapsblomma, och är en av Skottlands
nationalblommor, det är också en av Norges två nationalblommor, den
andra är för övrigt fjällbrud, ”Saxifraga cotyledon”.

Den vackra nässelfjärilen på bilden tar gärna för sig av ljungens
nektarrikedom.

Bristen på humlor och bildens flitiga bi går tillbaka åtminstone till
förra sekelskiftet då allt fler människor lämnade jordbrukarlivet och
sökte sig till städernas fabriker. Ängar och hagar slutade betas och
växte igen med sly och träd vilket gjorde att ängs- och hagmarksfloran
utarmades och i vissa fall till och med helt försvann och så också dessa
markers pollinerande insekter, det vill säga bland annat humlor och
bin. Detta scenario har sedan fortsatt under årtionden och spätts på
med övergödning och kvävenedfall som gynnat andra växter än den i
många fall konkurrenssvaga ängs- och hagmarksfloran som till
exempel stora kraftiga gräsarter. Lägg därtill besprutning med
pesticider och herbicider som ”slår blint” mot både nyttiga och
”onyttiga” insekter och blommor och lägg även därtill den planerade
planteringen av gran på god men olönsam åker- och ängsmark och vi
hamnar i ett tillstånd där de ovärderliga pollinerande insekternas
artantal och numerär minskar mer eller mindre dramatiskt.

Vad som skulle hända om alla dessa insekter försvann vill jag inte
tänka på för då försvinner på sikt även vi. Våra tappra biodlare är i
vissa regioner skillnaden mellan ”framgång och fiasko” och fler
människor borde uppmuntras till biodling.

För en hållbar utveckling och för uppfyllande av miljömålen för
biologisk mångfald i odlingslandskapet, visar nedanstående
sammanställning på följande nödvändiga åtgärder för att återställa de
vilda binas och humlornas livsvillkor.

Återskapande av naturliga biotoper som diken, åkerrenar och
åkerholmar. Varje jordbrukslandskap bör innehålla 25 % naturlig
vegetation.

Boplatser för vildbin bör bevaras och nyskapas genom blottläggning av
sydsluttningar, skyddande av död ved och anläggning av bobäddar.

Jordbruk som gynnar tillgången på blommande grödor bör uppmuntras
och en övergång till ekologisk odling utan gifter kan här också spela en
viktig roll. Olika växters blomning på varje brukningsenhet bör
planeras så att den täcker hela säsongen samt är årligen återkommande,
även skördetiden för vallar med blommande växter bör planeras utifrån
de vilda binas behov.

Bekämpningen av oönskad flora i odlingsfälten bör minskas och göras
mer mångfaldsgynnad.

Vissa viktiga blomväxter för humlor och vildbin bör få status av resurs
samt, i och med detta, skyddas och vårdas i landskapet, exempelvis
sälg, olika arter med viden, rönn, oxel, fågelbär, vildapel, rosor,
hagtorn, vildpäron, slån, olvon, fläder, brakved, getapel, måbär, vinbär
och krusbär.

Inhemsk fröodling av bipollinerade blomväxter bör stimuleras för att
passa de arter av humlor och bin som ingår i våra ekosystem.

Rapporter från olika delar av världen vittnar liktydigt om att antalet
insekter inklusive pollinerande vildbin i odlingslandskapet minskar,
man har till och med talat om en pollinationskris. När en sådan kris
inträffar kommer det inte bara att drabba den biologiska mångfalden
utan också skördarna. En tredjedel av det som människor på jorden
äter kommer från växter som pollineras av djur.

Bara inom EU odlas åtminstone 150 växtarter från 60 olika
växtfamiljer som är beroende av eller berikas av insektsbesök för sin
fröproduktion, till exempel bildens humla. För svenska förhållanden är
antalet odlade växtarter som pollineras av vilda bin dock lägre, men
allmänt gäller samma effekt. För att det skall finnas någon vildbiart
som är anpassad till växter av just det slag man odlar, krävs det att den
omgivande floran är varierad och stödjer ett stort antal olika
vildbiarter, varav någon är lämplig som pollinatör av den tänkta
grödan. Carl Fries skriver i sin uppsats ”Blommorna och bygden” från
tidigt 50-tal att det är bondens rika arbete som väsentligen har berett
rum för blommorna i landskapet.

Avslutningsvis, om jag får gissa årets status på humlor, bin och
getingar så kan den tidiga sommarvärmen i slutet av april i
kombination med de mycket kalla nätterna några veckor senare (jag
hade då fem minusgrader en morgon) ha satt sina negativa spår i 2011
års pollinatörers numerär, rätta mig om jag har fel!

Den lilla nejliksläktingen vitknavel, ”Scleranthus perennis”, blommade
intensivt på ljungheden denna sensommardag. Den är vanlig i södra
Sverige men förekommer sparsamt upp till Uppland. Den växer på
öppen, torr, gärna sandig mark, i backar och torra ängar, precis som
här.

”Hvitknavelns egendomligt blåaktigt gröna tuvor pryda icke illa barare
backar och bryta sig väl mot Hällknoppens rödaktiga och Fetknoppens
grönare tuvor, eller mot den sednares gula blommor.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

En nära släkting till de två föregående bildernas vitknavel växte
alldeles i närheten och heter grönknavel, ”Scleranthus annuus”. De
händer att de båda arterna korsar sig med varandra och bildar hybrider.
Grönknaveln är vanlig i södra och mellersta Sverige men den
förekommer sällsynt ända upp i fjälltrakterna. Den växer, som sin
släkting vitknaveln, på öppen, torr och sandig mark, som backar och
åkrar.

”Tandgräs wäxer allmänt i åkrar. Den ätes af Geten, Fåret och Hästen,
men ratas af Koen. I Upland kokas den med watten, och man låter den
warma ångan deraf stiga up i munnen för Tandwärk. När det hjelper,
kan man wara säker, at blott warma wattenångan gjort samma nytta.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

På ljungheden växer stora täta mattor med det lingonlika mjölonet,
”Arctostaphylos uva-ursi”, ett bär som innehåller garvämnen och som
användes vid garverier förr i tiden. Vid färgning ger den svart eller grå
färg och bladen, ”Folia Uvæ ursi”, användes inom farmakologin och
Hoffberg skriver år 1792 att mjölon ”är af stoppande kraft, lindrar
stenplåga och uringångarnes sår, då bladen pulweriserte intagas, eller
Thee derraf nyttjas”. Frukterna användes förr även som nödbrödsämne.

Artnamnet ”uva-ursi” kommer av latinets ”uva” för druva och ”ursus”
för björn, med andra ord björndruva.

Det svenska namnet mjölon syftar på det mjöliga fruktköttet och i
medeltida läkeböcker kallas växten för ”miolenagräs” eller ”myölena
gräs”.

”På Lapplands fjäll och ödemarker, liksom ock i hela Sverige, är denna
i utlandet mindre kända växt ytterst allmän på mycket torra, sterila och
sandiga lokaler. Dess röda bär, äfvensom hela växten, likna så
Vaccinium, att de knappt skulle af en i botaniken obevandrad kunna
skiljas från hvarandra (om ej därigenom att denna med sina grenar
kryper vidare omkring), utom genom bärens smak. Bären hos denna
hafva nämligen hela fruktköttet likt torrt mjöl, hvarför de ock aldrig
ätas. Bladen jämte de späda grenarne samlas i stor mängd af våra
norrlänningar och skickas till Stockholm, där de köpas af garfvare,
som använda dem i stället för sumak (Rhus).”

Ur ”Flora Lapponica av Carl von Linné”, år 1737, i svensk
översättning av T. M. Fries år 1905.

För odling av lingon kan man använda dels plantor som tas direkt i
skogen, dels sticklingar eller fröplantor uppdragna i plantskola.
Växtförädling av lingon pågår på Balsgård där fyra högavkastande
sorter, Sussi, Sanna, Ida och Linnea framställts. Förutom hög skörd
eftersträvas i förädlingen stora bär, god tillväxt, upprätt växtsätt samt
sjukdomsresistens. För en lyckad odling kräver lingon en sandblandad,
kalkfattig jord med pH 4–5. Arten gynnas av högt humusinnehåll och
torv kan med fördel blandas i jorden före plantering. Behovet av
näringstillförsel är litet. Lingon är ett friskt växtslag som kräver ringa
bekämpning samt är mycket härdig och kan odlas i hela landet.

Jag tror jag ska prova hemma i trädgården till nästa säsong.

Ett lårben efter en älg, förmodligen slaktavfall, utgör ett märkligt och
lite spännande inslag på ljungheden.

Lite människoanatomi i anslutning till älgens lårben, lårbenet hos oss,
”femur”, har upptill ett ledhuvud som med höftbenets ledpanna bildar
höftleden. Nedtill har lårbenet två ledhuvuden, som med skenbenet och
knäskålen bildar knäleden. Underbensskelettet utgörs av skenbenet”,
tibia”, och vadbenet, ”fibula”. Dessa bildar nedtill en gaffel som i
fotleden omsluter fotens språngben.

Till lårets främre muskler hör den kraftiga fyrhövdade lårmuskeln,
”musculus quadriceps”, vars främsta uppgift är att sträcka knät. Vissa
delar av muskeln böjer höften, medan sätesmusklerna sträcker höften.
Lårets bakre muskler sträcker också höften och böjer knät. På lårets
insida finns adduktormusklerna, som för samman benen.

Det fungerar väl ungefär likadant på en älg, ”kan já tro”. Bilden visar
ledhuvudet som med höftbenets ledpanna bildar älgens höftled.

Dessa härliga små insekter, i det här fallet en nässelfjäril. Insekter är en
klass inom leddjuren och räknas som den artrikaste djurgruppen bland
landdjuren. Det vetenskapliga namnet, ”Insecta”, kommer från latin
och betyder ”insnörd”. Vetenskapen som ägnar sig åt insekter kallas
för entomologi och en forskare som studerar insekter kallas för
entomolog.

Insekter har existerat i miljontals år och av jordens idag omkring
1,5 miljoner kända djurarter är cirka 1 miljon insekter. De flesta är
bevingade och tillhör underklassen ”Pterygota”, men det förekommer
också primitiva vinglösa insekter, underklassen ”Apterygota”.

Insekternas framgång på jorden beror till stora delar på deras förmåga
att anpassa sig, som tack vare deras mindre storlek, snabba
fortplantningsförmåga och uppbyggnad är mycket stor.

Common Field Grasshopper eller som den heter på svenska,
backgräshoppa, “Chorthippus brunneus”, är en art i insektsordningen
hopprätvingar och tillhör familjen markgräshoppor. Både hanen och
honan har vanligen en brunaktig färg, mörkare på ovansidan av
kroppen än på undersidan. Honan har en kroppslängd på 20 till
25 millimeter, medan hanen är mindre.

Backgräshoppan finns i Europa och delar av Asien och norra Afrika. I
Sverige är arten en av de vanligaste gräshopporna och finns över större
delen av landet, även om den i Norrland är mer sällsynt än i övriga
landet.

Backgräshoppans habitat är vanligen öppna, torra och gärna sandiga
områden och dess främsta föda är olika gräs. Som andra hopprätvingar
har den ofullständig förvandling och genomgår utvecklingsstadierna
ägg, nymf och imago, äggen läggs för övrigt i jorden.

Det råder delade meningar om exakt hur insekterna, här på bilden
representerad av en stenhumla, ”Bombus lapidarius”, är släkt med
kräftdjur och landlevande leddjur som mångfotingar, skorpioner och
spindlar. De äldsta kända insektsfossilen är omkring 400 miljoner år
gamla, från tidsperioden devon, men möjligen utvecklades de första
insekterna redan under silur för cirka 450 miljoner år sedan.
Flygförmågan utvecklades tidigt och gjorde insekterna framgångsrika
och under slutet av karbon för 360 miljoner år sedan och början av
perm för cirka 270 miljoner år sedan fanns storvuxna
trollsländeliknande former med vingspann på upp till 70 centimeter.
Att de blev så stora kan ha berott på högre syrekoncentration i jordens
atmosfär och på frånvaron av flygande ryggradsdjur. Tidsperioden
perm var för övrigt en storhetstid för insekter, men många grupper dog
ut under övergången till trias för mellan 251-200 miljoner år sedan.

Det är knappast möjligt att missa den lilla ljungögontrösten när den
blommar i tusental på och kring Skillingaryds skjutfälts fantastiska
ljunghed. Ljungögontrösten är annars sällsynt och dessutom svår att
upptäcka när den inte blommar. Den förekommer från Skåne till
Värmland men fanns tidigare upp till Jämtland. Den växer tillsammans
med ljung i öppna solbelysta lägen på torr, sandig och kalkfri mark, på
stigar, hedar och klippstränder. Arten är konkurrenssvag och har tyvärr
försvunnit från många kända växtplatser.

En av mina favoritblommor, den vackra strimsporren, ”Linaria
repens”, växer lite här och var på ljungheden.

”Linaria repens Willd. bladen 4-5 i krans, blågröna glatta, blommorna
hvitaktiga blåstrimmiga, med sporre knappt längre än foderbladen.
Funnen af Blytt på ballastplatser i Norrige samt vid Gefle 1842 och
43.”

Ur ”Handbok i Skandinaviens flora” av C. J. Hartman år 1843.

Två knoppar av soppar med smör som prefix, med dessa man gör med
enkla små trix den godaste, läckraste, härliga mix, av bröd, salt och
peppar och utan nå´n rix (nödrim) för till svampgifter säger vi nix.

Ursäkta den ”höga” litterära standarden.

Silversandbiet, ”Andrena argentata”, nära hotad, NT, är en utpräglad
sandmarksart som missgynnats av igenväxning av inlandsdynfält och
andra öppna sandmarker. Den missgynnas dessutom starkt av
igenläggning och återplantering av sandtäkter. Arten förekommer
mycket lokalt men ofta i aggregationer av ett stort antal bon. Den har
påträffats på många nya lokaler under senare tid i samband med riktade
eftersök men utbredningsområdets storlek överskrider gränsvärdet för
rödlistning och förekomstarean skattas till maximalt 200 km². Det
föreligger indikation på eller misstanke om populationsminskning och
minskningen avser förekomstarea och kvalitén på artens habitat.
Beroende på vilka av de skattade värdena som används varierar
bedömningen från Livskraftig, LC, till Nära hotad, NT, och baserat på
de troligaste värdena hamnar arten i kategorin Nära hotad, NT. De
skattade värdena för förekomstarea ligger dock under gränsvärdet för
Starkt hotad, EN, och detta i kombination med att utbredningsområdet
förmodligen är kraftigt fragmenterat och fortgående minskning
förmodligen förekommer gör att arten tyvärr väl uppfyller kriterierna
för kategorin Nära hotad, NT.

Steklarna, här på bilden representerad av en spenslig sandstekel,
”Ammophila sabulosa”, uppstod under trias för mellan
251-200 miljoner år sedan och bland dem utvecklades de första
samhällsbyggande insekterna under krita för mellan 146-100 miljoner
år sedan. De har fortsatt att utvecklas tillsammans med blomväxterna,
så kallad samevolution. Många nutida insekter har utvecklats under
tertiär och kvartär för 65 miljoner år sedan till nutid och man hittar
dem ofta välbevarade i bärnsten. Studiet av insektsfossil kallas
paleoentomologi.

Spenslig sandstekel, ”Ammophila sabulosa”, bygger bo i sanden och
förseglar ingångshålet ner till larvkammaren med stora stenar, allt detta
sker i tusental i norra delen av ljungheden tillsammans med tusentals
silversandbin en solig och varm augustilördag.

Spenslig sandstekel, ”Ammophila sabulosa”, bygger bo i sanden och
förseglar ingångshålet ner till larvkammaren med stora stenar. Den
vuxna sandstekeln lever på nektar och är inget rovdjur men det är dess
larv. När sandstekellarven kommer ut ur ägget ligger den sålunda mitt
på maten och kan börja äta direkt.

Spenslig sandstekel är en grävstekel och hör till samma grupp som bin,
myror och getingar. Den finns på många platser i Sverige och känns
igen på den mycket långa och smala bak-kroppen, som är röd och
svart. Det finns cirka 7500 steklar i Sverige och av dessa är cirka
155 så kallade grävsteklar varav spenslig sandstekeln är en av de
största. Honan lägger sina ägg på fjärilslarver, som hon gräver ner i
jorden och när äggen kläcks, lever sandstekelns larv på fjärilslarven.