Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på backsippan.

Oxöron vid Lillemo

Oxöron vid Lillemo, Västra lägret på Skillingaryds skjutfält, en
naturkrönika i 9 bilder om de blåvioletta, välkända och efterlängtade
backsipporna.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, en vecka in i månaden maj
2013.

Glöm inte att besöka den lilla ljungheden alldeles söder om
fjärrvärmeverket i Skillingaryd, inte långt från den gamla lastbilen
som i månader stått och skräpat ner i naturen, det är nu nämligen dags
för backsipporna att blomma.

Efter vinterns och vårens kyla är backsipporna bara små ludna
knoppar, och med en sådan ”päls” så fryser, eller förfryser, de inte i
första taget.

Det så kallade mikroklimatet innanför denna kraftfulla behåring är
betydligt behagligare och varmare än det yttre makroklimatet.
Backsippeknoppen är följaktligen väl skyddad från snö och kyla.

En av bildens knoppar har vågat bryta igenom den skyddande
foderbladspälsen och därmed är den redo att möta världen.

Backsippa, ”Pulsatilla vulgaris”, är en art i familjen ranunkelväxter
och är mellan en 3–12 centimeter hög, flerårig ört med kraftig,
djupgående pålrot. Bladen är basala, de växer med andra ord ut från
basen, och tredubbelt parbladiga med smala småblad samt är vid
blomningen bara delvis utvecklade.

Backsippans hylle, kronblad, insektsskyltande blomma, är enkelt,
blåviolett och mer sällan vitt. Blommorna är upprätta och tämligen
öppna under blomningen medan blomstjälken har långa, vita,
utspärrade hår.

Backsippan blommar under våren och efter blomningen och under
fruktmognaden sträcker stjälken sig till uppemot 40 centimeters höjd.
Frukten är en nöt med långt, ludet utskott, som underlättar spridningen
med vinden.

Backsippan växer på torra, gräsklädda backar och hör hemma i Nord-
och Mellaneuropa samt finns i Syd- och Mellansverige mer eller
mindre sällsynt. Backsippan är fridlyst i Sverige och i de flesta
mellaneuropeiska länderna.

Backsippan, ”Pulsatilla vulgaris”, gynnas av bete, som dock inte får
vara alltför hårt, och den sägs vara speciellt känslig för fårbete. De
enskilda plantorna kan vara mycket långlivade och håller sig kvar
även när förhållandena under en tid varit ogynnsamma. Blomningen
avtar dock successivt och så småningom dör plantorna. För
frögroningen krävs luckor i tät vegetation, vilka många gånger skapas
genom betesdjurens tramp och störningar.

De viktigaste hoten mot backsippan är igenväxning med buskar och
träd eller med höga och täta gräs och örter, något som kan förorsakas
av upphört bete och gödsling. Visserligen kan arten öka något i en
tidig igenväxningsfas, men därefter minskar den först långsamt, senare
upphör blomningen och slutligen försvinner den helt.

Nyetablering genom frön försvåras av tät och hög vegetation utan
luckor och även om bete kan vara nödvändigt för att
backsippelokalerna skall hållas öppna, är alltför hårt bete som sagt
negativt. Till hoten hör även exploatering av växtlokalerna, till exempel
genom grustäkter eller breddning av vägar.

Backsippan är rödlistad som sårbar, VU.