Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Almesäng och Fryebo.

På spåret mellan Almesäng och Fryebo

På spåret mellan Almesäng och Fryebo, en naturkrönika i 7 bilder
om floran och faunan utmed ett järnvägsspår.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i juni 2012.

OBS! Bilderna är klickbara.

Bilden är tagen söderut från järnvägsövergången upp till den vackra
byn Fryebo. Platsen utmed spårets östra sida var förr en pålitlig och
klassisk lokal för den lilla ormbunken låsbräken, eller som den heter
idag, månlåsbräken, ”Botrychium lunaria” men vid mitt besök kunde
jag inte återfinna den.

Dock växer fortfarande ett antal bestånd med backsippor utmed
spåret, precis som det gjort under många år. Vid mitt besök var dessa
naturligtvis överblommade.

En annan ståtlig blomma utmed banvallen, också tyvärr
överblommad, är ängshaverroten, ”Tragopogon pratensis”. Denna
vackert gula korgblommiga växt som är en tvåårig ört som kan bli
upp till åtta decimeter hög.

C. F Nyman uppger år 1867 att roten kan användas till mat och att
späda skott kan användas som sparris.

Den i detta fall gula getväpplingen, ”Anthyllis vulneraria”, draperar
vackert järnvägsvallen under långa sträckor. Arten är mångformig
och brukar därför delas upp i flera olika underarter och varieteter
som skiljs på tämligen subtila egenskaper.

De flesta har fått egna svenska namn, som liten getväppling, röd
getväppling, stor getväppling, lapsk getväppling och
strandgetväppling. Till dessa kommer ett flertal utländska och
otillräckligt studerade former som importerats med gräsfrön och som
påträffas tillfälligt på nysådda vägslänter och i liknande miljöer.

Även den vackert gula gulvialen, ”Lathyrus pratensis”, förstärker
effekten av gult utmed järnvägsvallen.

Gulvialen är vanlig i hela landet utom allra längst i norr, där den
förekommer mer sparsamt. Den växer på nästan alla typer av öppen
mark, som till exempel i ängar, backar och skogsbryn.

”Denna art är en bland våra allmännare Fjärilsblommor, och då den,
såsom vanligen händer, uppträder sällskapligt men ändå icke
utesluter andra växter, gör den med sin rika och länge varande
blomning en ganska god verkan bland andra ängsblommor och gräs…

…Genom sina gula blommor utmärker sig Ängsvialen strax från sina
samslägtingar. Den kallas derföre också Gulvial.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Spikvallmon, ”Papaver argemone”, med sina rödorange kronblad har
vanligen bara fyra till sex märkesstrålar, denna blomma har som ni
ser fem märkesstrålar, emedan de snarlika vallmoarterna kornvallmo
och rågvallmo har betydligt fler.

Spikvallmo är vanlig i Skåne och på Öland och Gotland, men den
förekommer också mer eller mindre sällsynt i andra delar av Syd-
och Mellansverige och som här vid rälsen mellan Almesäng och
Fryebo.

Den sista bilden för denna gång visar troligtvis larven av en allmän
bastardsvärmare, ”Zygaena filipendulae”, som förekommer tämligen
allmänt, men minskande, från Skåne till Hälsingland. Larven lever på
bland annat kärringtand, klöver, fibbla och groblad och förpuppning
sker i en gulaktig kokong.

I Sverige finns 7 arter bastardsvärmare fördelade på två släkten.
Samtliga utom fjällbastardsvärmaren är rödlistade i kategorin nära
hotad, NT. Nedgången för dess arter beror på att antalet blomrika
ängsmarker har minskat i Sverige.

Skrivet av Dan Damberg