Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Rusarebo äng, utanför Värnamo.

Rusarebo äng, del 2

Rusarebo äng, del 2, en utflykt till ett botaniskt och zoologiskt paradis med
fågelsång och humlesurr, en naturkrönika i 15 bilder från en härlig
försommardag fastän det bara är månaden maj.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av maj 2011.

En glad midsommar till Er alla, från familjen Damberg-Blomén!

Rusarebo löväng ligger alldeles invid stranden på östsluttningen till
sjön Hindsen. Utsikten över sjön från de högsta partierna är 40 meter
över vattenytan samt är vidsträckt och vacker. Området avsattes som
naturreservat 1960, då uppröjning av de kraftigt igenvuxna markerna
påbörjades. Drygt 3 hektar sköts av naturskyddsföreningen genom
årlig slåtter och det är huvudsakligen gamla åkrar som slås, och den
forna ängsmarken har blivit lundartad med arter som tandrot,
trolldruva och blåsippa. På slåttermarken domineras den friska
växtligheten av midsommarblomster och smörbollar och på våren
prunkar gullviva, vätteros och Sankt Pers nycklar. Några askar hamlas
och andra trädslag i reservatet är ek, alm och lind. De gamla lövträden
är rika på skägglavar, lunglav, svart klotterlav, almlav och
blomskägglav.

Fågel- och djurlivet är också rikt med bland annat stenknäck,
hasselmus och småvessla. I den södra delen av naturreservatet har den
planterade granskogen avverkats och här ska istället bok och ek få
chans att breda ut sig.

Fram till början av 1900-talet var ängen den viktigaste delen av den
småländske bondens jordbruksmark. Fyra femtedelar eller mer av den
brukade arealen användes för ängsbruk.

Från ängen fick man hö och löv som var vinterfoder åt djuren. Av
fodret blev det så småningom gödsel som spreds på de små åkertegarna
där man odlade korn, råg och med tiden även havre och potatis. Ängen
odlades ibland upp och fick tjänstgöra som åker.

Genom brukningsmetoderna fick ängen en öppen och ljus miljö och
eftersom slåttern skedde först efter det att blommorna hade fröat, blev
blomsterprakten rik. Under 1900-talet har ängsbruket övergivits nästan
helt. Ängarna har, tyvärr, vuxit igen till skogar, blivit betesvallar eller
röjts upp till åkrar.

På Rusarebo äng finns de flesta av vårt lands ”ädla” lövträd såsom alm,
ask, lind och lönn. Utöver dessa typiska lövängsträd finns också flera
stora bestånd av bok. Boken var förr betydligt vanligare än den är idag
och sedan 1700-talet beräknas bokskogsarealen i Värnamotrakten ha
minskat med över 90 procent. Inom Rusarebo-området finns bokarna
främst i den södra delen.

Bland andra intressanta växter kan nämnas den blekskära vätterosen,
blåsippan, gullvivan, nattviolen, tandroten och trolldruvan. I
rasbranterna bor grävlingen och har man tur kan man få se den komma
lufsande bland bokarna. Under våren och försommaren sjunger
grönsångare, svarthätta, lövsångare, koltrast och trädgårdssångare.

Följer man stigen från parkeringsplatsen vid Tagels gård, kommer man
först in i en tät och vacker bokskog. I reservatets södra del finns också
”Kyrkan”, ett område med rasbranter och grottbildningar. Längre
norrut övergår bokskogen i öppna lyckor med rik blomsterprakt. De
egentliga lövängarna börjar vid den stuga som ägs av Våxtorps
hembygdsförening. Ängarna sträcker sig norrut till den plats där den
gamla gården låg. Här står för övrigt en mäktig, tidigare hamlad alm
med cirka 5,5 meters stamomkrets.

Äras den, eller snarare i detta fall, det, som äras bör. Inte konstigt att
Rusarebo äng har fått Jönköpings läns hembygdsförbunds hederspris i
april 1989.

Den klassiska vyn från Rusarebo äng ut över Hindsen mot norr är
kanske en av de vackraste vyerna i vårt närområde.

Det är inte speciellt många smörbollar, ”Trollius europaeus”, i år på
ängarna vid Rusarebo men de som finns är alltid lika vackra. De tillhör
samma familj som smörblommor och kabbleka, samt har samma gula
färg på blommorna. Släktnamnet ”Trollius” myntades redan år 1542
efter modell av växtens tyska namn ”Trollblume” och artnamnet
”europaeus” är en latinisering av ordet för Europa.

I Sverige är smörboll fridlyst i vissa län.

”I våra fjälltrakter frodas ymnigt denna synnerligen ståtliga växt samt
förlänar deras slätter och kullar genom sina gula, bjärt i ögonen
fallande blombollar ett högst tilltalande utseende. Ej sällan visar den
sig äfven vid stränder i skogsbygden.”

Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné år 1737, i svensk översättning
av T. M. Fries år 1905.

Sankt Pers nycklar, ”Orchis mascula”, är en art i familjen orkidéer.
Den är vanlig på Ölands och Gotlands ängar men också här på
Rusarebo äng. Växtens storlek och lysande blomställning gör den till
en karaktärsväxt för dessa ängar under juni månad samt är den orkidén
som blommar bland de allra första.

Som ett gott kännetecken på Sankt Pers nycklar kan framhållas den
uppåtriktade sporren, som syns tydligt på mina bilder, och de hela,
rundade knölrötterna. Sankt pers nycklar är antagligen den vanligaste
orkidén. Den förekommer som rosaviolett som är den vanligaste men
den förekommer även som helt vit som dock är ovanlig.

Alm, ”Ulmus glabra”, är ett stort träd som förekommer rikligt på
Rusarebo äng. Kronan är vid och huvudgrenarna är kraftiga och
uppåtsträvande med hängande eller utåtböjda spetsar. Alm skjuter inte
rotskott och barken är uppsprucken och brungrå. Grenarna självgallras
genom avstötning under eftersommaren, något som också förekommer
hos andra lövträd, som ek och asp.

Almar kan bli omkring 500 år gamla och de kan bli upp till 30 meter
höga med en stamomkrets på sex meter. Alm, liksom de övriga
almarterna, lundalm och vresalm, angrips ofta av almsjuka vilket ofta
dödar träden innan de når hög ålder.

Almsjuka eller vissnesjuka är en svampsjukdom på almar som i första
hand sprids av almsplintborrar i släktet ”Scolytus”, till exempel större
almsplintborre, ”Scolytus triarmatus” som är den vanligaste vektorn,
och i andra hand av överväxt från träd till träd via rotkontakt.
Almsjukesvampen växer i trädets näringsbanor, kärlsträngar, varvid
dessa täpps igen så almen vissnar. Almsjukan är utbredd över i stort
sett alla länder där almen har sitt utbredningsområde.

Skogsalmens frukter mognar snabbt och sprids redan i juni. Frukten är
en kal vingkantad nöt, precis som min bild visar, vingen är kluven i
spetsen och fröet ligger mitt i frukten. I Sverige förekommer två
underarter, bildens skogsalm, ”Ulmus glabra glabra”, och bergalm,
”Ulmus glabra montana”, den senare är mer lågväxt och har jämnt
avsmalnande blad med trubbigare tänder.

”Alm. w. wid byar i ängar: et ganska nyttigt träd både i trädgårdar och
til wirke: skepskölar, blankarder, hjul och pressar göres häraf: bladen
gifwa godt foder åt får och kor: späda nyss utspruckne kunna nyttjas
som spenat. Decokt af mellan-barken drickes med fördel mot utslag:
trädet wäxer frodigt, utan at widstående gräs deraf lider: blommar
wårtid tillika med Viola od.”.

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.

Bilden visar en tandrot, ”Cardamine bulbifera”, med tydliga
groddknoppar i bladvecken. Tandroten blommar i maj-juni och
blommorna sitter i regel få tillsammans i en kort klase. Kronbladen är
violetta och drygt en centimeter långa, arten sätter sällan frukt utan
förökar sig istället med groddknoppar. Tandrot förekommer sparsamt i
södra och mellersta Sverige och den växer på mullrika jordar, vanligen
i skuggiga lundar. Den första fynduppgiften publicerades år 1658 i
Rudbecks ”Catalogus plantarum”.

Artnamnet ”bulbifera” kommer av latinets ”bulbus” för lök och ”ferre”
för att bära, namnet betyder lökbärande och syftar på de löklika
groddknopparna som sitter i bladvecken. Det svenska namnet tandrot
syftar på den tandlikt knöliga jordstammen.

Groddknopp är en specialiserad spridningsenhet, så kallad diaspor, vid
könlös fortplantning hos fröväxter. Den kan vara uppemot
centimeterstor, till formen vanligen rundad och innehåller ett
stamstycke och små fjällika blad. Den har ofta upplagsnäring och
växer efter spridningen från moderväxten ut till en ny planta.
Groddknoppar kan bildas på olika ställen på växter, till exempel i
bladveck som hos tandrot, i blomställningar som hos lökar eller på
blad.

”För sin egendomligt bildade rotstock och sina knopplökar är denna
växt en bland de märkligaste i hela sin ordning, men några särdeles
egenskaper känner man icke hos den, om icke att ”roten” är skarp och
nyttig i rödsot (dysenteri). Smaken är något senapslik. Genom sina
stora, ljusa blommor blir den alltid en, om också i allmänhet temligen
sällsynt, lundarnes prydnad. Såsom uteslutande skuggväxt kan den
icke, utan att vissna, länge tåla solsken.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

På de gamla almarnas och askarnas bark på Rusarebo äng växer den
ovanliga almlaven, ”Gyalecta ulmi” som är rödlistad som NT eller på
svenska ”Nära hotad”.

Almlaven är en skorplav med tätt sittande, upp till 2 millimeter breda,
apothecier, fruktkroppar, som har en karaktäristiskt tegelröd disk med
vit, ojämn kant. Laven kan ibland täcka stora ytor på gamla lövträd och
färgar då barken gråvit till grågrön. Lavens alger utgörs av
orangefärgade ”Trentepohlia”-alger. Arten förekommer i södra och
mellersta Sverige med några enstaka förekomster upp till Åsele
Lappmark. Arten är i södra Sverige mest frekvent där hamlingsbruket
av ädellövträd varit mest utbrett, till exempel som här på Rusarebo
äng.

Almlaven är vanligast i Götalands skogsbygder och i Mälarlandskapet
och är mer sparsam i Skåne, utmed Västkusten och på Öland.
Almlaven påträffas i flera olika typer av ädellövträdsmiljöer,
framförallt växer den på stammarna av gamla hamlade askar och almar
i gamla lövängsliknande miljöer, precis som här på Rusarebo äng, men
arten påträffas också på olika ädellövträd i naturskogsliknande
ädellövskogar till exempel i lövskogsklädda branter samt ek och
bokskogar. Oftast finner man då laven på de grövsta och äldsta träden
och den förefaller vara ganska ljusgynnad och förekommer ofta i glesa
hagmarker och i lövängar.

Almlaven är för övrigt Smålands landskapslav.

Svart klotterlav, ”Opégrapha átra”, är en liten lav som likt almlaven
växer på gamla askar och almar på Rusarebo äng och visst kan man
tycka att de svarta fruktkropparna, apotecierna, ser ut som klotter.

Den svarta klotterlaven, ”Opégrapha átra”, har lyckats klottra ”LYUK”
längst ner på bildens askbark, undrar vad det betyder och på vilket
språk det är.

Naturen skapar sina egna figurer, monster och sagoväsen, denna gamla
ask bidrar verkligen till detta. Jag tittade in och hoppades att finna en
gammal skatt eller varför inte en sockerdricka.

Visst påminner sceneriet med det lilla huset i skogen om den välkända
sagan om Hans och Greta.

Hans och Greta är barn till en fattig skogshuggare och familjen svälter.
Deras elaka styvmor övertalar maken att överge barnen i skogen.
Barnen, som hört vad de planerat, samlar vita småstenar som de sedan
släpper längs vägen för att med hjälp av dessa hitta en väg hem igen.
Den elaka styvmodern övertalar än en gång skogshuggaren att lämna
barnen i skogen och denna gång har de bara brödsmulor med sig att
släppa längs vägen. Brödsmulorna äts upp av skogens djur och Hans
och Greta hittar inte hem.

Vilse i skogen hittar de ett hus gjort av bröd, i senare sagoversioner är
det ett pepparkakshus, med sockerfönster och de börjar äta av huset.
Den gamla damen som bor i huset bjuder in dem och ger dem en
festmåltid. Kvinnan är dock en häxa som byggt huset för att locka till
sig barn som hon kan göda och äta upp. Hon sätter Hans i en bur och
tvingar Greta att bli tjänare.

Medan hon förbereder att koka Hans, säger hon åt Greta att kliva in i
ugnen för att kontrollera att den är tillräckligt varm för att kunna baka,
hon går in i ugnen men sen går hon ut och då anar hon oråd och lurar
istället in häxan i ugnen och stänger luckan så att häxan blir fångad.

Barnen stjäl sedan juveler från häxans hus och beger sig hemåt, där de
återförenas med fadern, som nu blivit änkling och historien slutar
lyckligt.

Sagan om Hans och Greta är en tysk folksaga nedtecknad av bröderna
Grimm. På tyska heter sagan Hänsel und Gretel.

Engelbert Humperdinck har för övrigt skrivit sagooperan ”Hänsel und
Gretel”.

Jacob och Wilhelm Grimm, tillsammans kända som Bröderna Grimm,
var två tyska språkforskare som har gjort sig mest kända genom att
samla in och bearbeta folksagor. Som en biprodukt av sitt arbete med
att undersöka det tyska språket publicerade bröderna åtskilliga sagor
som tidigare bara förts vidare genom muntlig tradition. Den första
upplagan av deras sagosamling Kinder- und Hausmärchen kom ut år
1812 och i den sjunde och sista upplagan från år 1857 finns 211 sagor
samlade.

I själva verket är det lilla huset en skvaltkvarn som byggts av Sven i
Drömminge för många år sedan. Platsen ligger någon kilometer norr
om Rusarebo äng och här, alldeles bredvid, finns också ett litet vackert
torp också byggt av denne fantastiske man, Sven i Drömminge.

En skvaltkvarn är en mindre kvarn för malning av säd mellan
kvarnstenar, med horisontellt placerat vattenhjul som med en axel som
sammanbinds direkt med en horisontellt liggande kvarnsten. Skvaltor
användes i mindre skala för lokal mjölproduktion och var den
dominerande typen av kvarnar fram till tiden för den industriella
utvecklingen, då vattenkvarnar med vertikala hjul blev vanligare.
Skvaltkvarnar var byggda efter äldre förlagor, och rötterna går tillbaka
till babylonisk tid. Skvaltkvarnar var i bruk i Sverige från cirka
1200-talet in till början av 1900-talet.

Skrivet av Dan Damberg