Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på mossor.
Senhöst med vårtemperaturer
Senhöst med vårtemperaturer, en naturkrönika i 11 bilder om några av
våra vanliga mossor, den just för mossor så perfekta milda och fuktiga
hösten 2011.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 5 november 2011.
Under hösten har vi i södra och mellersta Sverige fått njuta av en stor
invasion med bändelkorsnäbbar, ”Loxia leucoptera”, som är en
fågelartart i fågelfamiljen finkar och liksom hos andra korsnäbbar är
hanen rödaktig och honan brungrön men på vingen finns två vita och
arttypiska vingband. Fågeln har för övrigt en ganska klen näbb
beroende på att den är specialist på att äta lärkkottefrön och
cembratallkottefrön. Den häckar normalt inte i Norden men uppträder
som sagt regelbundet i varierande antal i Sverige under vintern och i år
mycket rikligt. Av den anledningen har jag ett antal gånger under
hösten besökt det lilla lärkbeståndet kring Frälsningsarméns
Ungdomsgård i Fåglabäck dock utan resultat men vid ett annat tillfälle
fick jag se en mindre flock med bändelkorsnäbbar som höll till i
närheten av Herrestad i Värnamo kommun tidigare under hösten.
När man besöker det vackra naturområdet Fåglabäck så finns där en
mängd annan och spännande biologisk mångfald bland annat i form av
bildens sandraggmossa, ”Racomitrium canescens”, som ingår i släktet
bladmossor där flertalet arter bildar täta mattor på kalkfattigt underlag
på marken eller på stenar. Bladen, som har en kraftig mittnerv, är ofta
utdragna i en vit hårudd vilket syns på bilden.
Övriga bilder i denna krönika är för övrigt tagna kring Ungdomsgården
i Fåglabäck.
Björnmossan, ”Polytrichum commune”, som är en art i gruppen
bladmossor bildar så här vackra bladmönster. Mossan är en mörkgrön,
mycket storvuxen mossa, som kan bli drygt 50 centimeter hög och
växer i stora, kuddformiga tuvor. Sporhuset är mycket stort, fyrkantigt
och täckt av en mössa.
De ganska stora bladen är syllika och har en borstlik spets samt sågade
kanter, vilket syns bäst i förstoring. Arten föredrar näringsfattig
sumpskog och är allmän i hela Sverige, och dess totala utbredning
omfattar tempererade och kalla trakter både på norra och på södra
halvklotet.
Den lilla grusbjörnmossan, ”Pogonatum umigerum”, med sina
sporkapslar som fortfarande har ”mössan” på.
Husmossan eller våningsmossan, ”Hylocomium splendens”, bildar
utbredda mattor i gran- och lövskog. Varje år bildas ett nytt
fjädergrenat skott ovanför fjolårets därav namnet på arten. Den växer i
hela Sverige och är en av skogens vanligaste mossor. Husmossan är en
av de arter som förr användes som tätning mellan stockarna i
husväggar.
Väggmossan, ”Pleurozium schreberi”, är också en allmän och
mattbildandemossa i skogsmark i hela Sverige. Den kan också
påträffas på ängar, på hedar och i myrkanter och anses vara Sveriges
vanligaste marklevande mossa. Den har rödaktig, oregelbundet
pargrenig, 5–10 centimeter lång med nedliggande eller uppstigande
stam samt med trubbigt äggrunda, kupiga och gulaktigt gröna blad med
kort dubbelnerv. Väggmossa är också en av de arter som förr användes
som tätning mellan stockarna i husväggar.
Kvastmossan, ”Dicranum scoparium”, är mycket vanlig i hela Sverige
och arten är den vanligaste bland släktet kvastmossor och växer i såväl
skogsmark som hedmark. De lansettlika bladen överst är ofta ensidigt
böjda och därför gammaldags kvastlika vilket är typiskt för
kvastmossorna.
Kammossa, ”Ptilium crista-castrensis”, är en vackert ljusgrön och
regelbundet fjädergrenad bladmossa. Den blir knappt 10 centimeter
hög och växer i granskog där det är ganska mörkt, fuktigt och
näringsfattigt. I Sverige finns den i alla landsdelar utom på Gotland
den är dessutom Medelpads landskapsmossa.
Granvitmossan, ”Sphagnum girgensohnii”, bildar lösa, ofta vidsträckta
gröna mattor i fuktig granskog. Den kan dock i ljusexponerade lägen
bli brunaktig men aldrig röd, vilket skiljer den från närstående arter
vitmossor. Arten, som hör hemma i Europa, Asien och Nordamerika,
är allmän i hela Sverige.
De mer eller mindre multnade vitmossorna, torv, har ekonomisk
betydelse bland annat som bränsle. Vitmossor används också vid
odling av epifytiska orkidéer.
Cypressfläta eller bergklomossa, ”Hypnum cupressiforme” är en
vittspridd mossa som finns på alla kontinenter utom Antarktis, dock
huvudsakligen i Europa, Asien och Nordamerika, där den är vanligt
förekommande. Mossan är dioik, med andra ord, tvåkönad, och växer
på de flesta underlag utom vid kärr. Ofta återfinns den vid trädbaser
samt på stenar och stubbar, men även klippor och murar är vanliga
växtplatser.
Enbär används vid produktion av gin och genever och vid bryggning
av det finska Sahtiölet. Enbär användes även för att krydda öl innan
humlet kom i generellt bruk. Bären och barren är lätt giftiga och kan
irritera hud med mera.
Många av de tidigaste förhistorska folken bodde i eller i närheten av
enskogar som tillhandahöll mat, ved och trä för skydd och verktyg.
Många arter, som kinesisk en från Ostasien används i stor utsträckning
inom trädgårdsarkitektur och hortikultur. Den är också ett populärt
bonsaiträd och en symbol för långt liv.
Vissa enar är mottagliga för rostsjukdomen ”Gymnosporangium”, det
vill säga hagtornsrost, ”Gymnosporangium clavariiforme”, och kan
därmed vara ett problem vid odling av äpplen, då äppleträdet är den
andra växelvis utnyttjade värden för denna sjukdom.
En novemberblommande björnloka, ”Heracleum sphondylium”, som
vanligtvis blommar från juni till augusti med gulgröna eller vita
blommor som sitter i tämligen platta flockar som blir två till tre
decimeter breda. Denna sena blomning var till stor förtjusning för
diverse tvåvingar mest i formen av för mig okända arter av myggor.
Det finns cirka 33 000 arter av myggor i världen och av de cirka
2250 myggarter som finns i Sverige är endast ett trettiotal blodsugare.
Myggor anses ofta vara skadedjur då de sprider sjukdomar men hos oss
i Sverige finns dock endast några kända sådana sjukdomar till exempel
ockelbosjukan.
Ockelbosjukan ger feber, utslag, artrit med andra ord ledinflammation
och kronisk artrit samt onormal hudkänslighet såsom att det kittlas,
bränns eller kliar. Sjukdomen läker av sig själv men upp till 20 % av
patienterna har ledbesvär även i flera år efteråt. För att vara säker på att
det är ockelbosjuka man lider av görs ett blodprov för att se om man
bär på orsaken till problemet, det vill säga alfaviruset som sprids av
blodsugande myggor.
Linné berättar från sin skånska resa år 1749 att björnloka använts som
botemedel mot rödsot. Retzius skriver år 1806 dock att det ”I Skånska
Resan berättas at den på trackten wid Ystad allmänt nyttjas mot
Rödsot, men sättet eller hwad deraf nyttjas nämnes icke, icke heller är
det annorstädes bekant. Osäkert medel är det utan twifwel”.
”Bland våra vanligare Umbellater är Björnflokan en af de ansenligaste.
Också gör den sig strax bemärkt bland Kragblommor, Färgklint, gräs
och andra ängsväxter, mot hvilka den vackert bryter sig med sin resliga
stjelk, sina ljusgröna, stora och prydliga blad och sina rika
blomflockar.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman år
1867.