Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skåne.
Skåne om våren, del 2, Krankesjön vid Almentornet
Skåne om våren, del 2, Krankesjön vid Almentornet, en naturkrönika i
24 bilder bland steglitser och gulplister.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd och Daniel Damberg, Lund,
i mitten av maj 2013.
Det är ett stycke att promenera från parkeringen till Almentornet men
vad gör det när vägen går genom de vackraste och biologiskt rikaste
miljöer man kan tänka sig i Sverige alltmedan steglitserna sjunger i
den skira bokskogsgrönskan.
När vi lämnade Skillingaryd ett antal timmar tidigare var häggen
knappt i knopp, här vid Krankesjön i Skåne blommande den för fullt.
En svag doft av lök spred sig över markerna när vi vandrade mot
tornet, förklaringen var bildens löktrav som blommade för fullt.
Löktrav, ”Alliaria petiolata”, är en tvåårig ört som kan bli omkring en
meter hög och blommar i maj-juni med vita blommor precis som
bilden visar.
Löktrav var förr officinell och salufördes som ”Alliariæ herba” och
den användes bland annat mot andtäppa och som urindrivande medel.
Enligt Retzius år 1806 har den också använts som grönsak och han
skriver att man ”nyttjar den på en del ställen i Grönkål om wåren, och
äfwen på såser, fast mera förr än nu”.
Harsyra, ”Oxalis acetosella”, är en flerårig ört med krypande jordstam.
Den bildar ofta stora mattor där den trivs och är lätt att känna igen på
sina klöverlika blad och vackra blommor.
Hela växten innehåller oxalsyra och genom kokning och kristallisering
gjordes förr harsyresalt, ”Sal Acetosellæ”, som användes som kylande
medel.
Gulplister, ”Lamiastrum galeobdolon”, är en flerårig ört med
krypande, rotslående utlöpare och uppstigande blomskott som bilden
visar. Delfrukterna har oljerika bihang och sprids med myror.
Gulplister är vanlig i lövskogar i Skåne, främst under bok precis som
här men förekommer även sällsynt i en del andra syd- och
mellansvenska landskap.
”Denna Hälleberga backe är »tämmelig hög, täckt klädd och beprydd
med de härligaste lövträn av bok, ek, avenbok, lind, björk och hassel».
Linné fortsätter: »Galeobdolon…en ört..som jag tillförene icke råkat i
Sverige, växte på östra sidan av Hälleberga backe, emillan de tätaste
och skuggerikaste trän.»
De orden tecknades ner år 1749, en dag i den tidiga sommaren.
Tvåhundratretton år har gått fram över denna punkt på marken, när vi
själva tränger oss från vägen in genom brynet av ek och avenbok. Det
är i öster, emillan de tätaste och skuggerikaste trän. Det första vi ser
därinne i lövskymningen är Galeobdolons spiror med de
hjälmformade blekgula blommorna.”
Ur ”Den svenska södern” av Carl Fries år 1963.
Boken kan bli upp till 400 år gammal och de högsta kända träden i
Sverige fanns på Maltesholms gods i Skåne och var upp till 44 meter
höga. Grövsta stammen som uppmätts hade en bok i Hagelsrum,
Målilla i Småland, vars omkrets var hela 8,10 meter i brösthöjd.
Vad denna flerstammiga bokjätte har för mått vet jag inte men stor är
den, om det råder det ingen tvekan.
Även lärkens, ”Larix decidua”, blad eller barr om ni så vill har slagit
ut efter den långa vintern. Lärk är för övrigt ett stort, snabbväxande
barrträd som kan bli upp till 30 meter högt.
Kronan är ganska gles och från början är den kägelformig men den
blir med tiden platt med utbredda grenar, de nedersta ofta hängande.
Getrams, ”Polygonatum odoratum”, är en flerårig, grågrön ört med
krypande jordstam. Stjälkarna är upprätta, bågformigt böjda, kantiga
och kan bli upp till en halv meter höga men är oftast lägre.
Bladen är breda och sitter strödda längs stjälken. Getrams blommar i
maj-juni och blommorna är grönvita, tubformade och hänger oftast
ensamma eller ibland två eller tre tillsammans.
Jordstammen användes förr inom medicinen som uppmjukande medel
och torkad kunde jordstammen även användas som nödbrödsämne.
Druvfläder, ”Sambucus racemosa”, är en stor buske eller litet träd med
parflikiga blad, gulvita blommor och röda frukter. Hela växten är
giftig.
Druvfläder är en i relativt sen tid införd art som nu är förvildad från
Skåne till Ångermanland. Den växer ofta, som här, i skogsbryn eller
snår.
Det är härligt att se dessa fina informationstavlor som berättar om
platsen och dess biologi samt historia.
Stanna upp, ta Er tid att läsa och naturupplevelsen blir så mycket
bättre. Det är verkligen värt tiden.
Almentornet är ganska nybyggt och vyn ut över Krankesjön är
magnifik, enkelbeckasinen spelar, göken ropar, tofsviporna spelar och
rörsångaren sjöng.
Plötsligt satt den bara där, steglitsen behagade visa upp sig samt sjöng
några strofer alldeles bredvid oss.
Röd glada, ”Milvus milvus”, är en rovfågel tillhörande familjen
hökartade rovfåglar. Den trivs i omväxlande, gärna kuperat, landskap
med såväl skog, öppen mark och närhet till sjöar och bygger gärna sitt
bo i skogsbryn.
Ett ihåligt och kraftfullt trummande hördes i fjärran, i rytm och melodi
som en större hackspett men i styrka som om en förstärkare fanns till
hands, vilket det också fanns i formen av en ihålig stam med kraftfull
resonanseffekt. Säg den hona som inte hör detta.
De båda gravänderna häckade alldeles utanför Almentornet, honan
med den lilla näbbknölen till vänster och ”hennes man den stora
knölen” till höger.
Flertalet fisktärnor flög hela tiden förbi utanför tornet, de är verkliga
flygvirtuoser. På latin heter fisktärnan ”Sterna hirundo”, vilket
betyder, ”tärna och svala”. Skiljs från den nära släktingen silvertärnan
på bland annat svart näbbspets. Hos sittande silvertärna ser man att
stjärtfjädrarna är längre än vingspetsarna medan det hos sittande
fisktärna är så att vingspetsarna är lika långa som stjärtfjädrarna.
Skrattmåsarna har verkligen mer eller mindre försvunnit från oss
sedan kulmen i slutet på 1980-talet. De saknas enligt mitt tycke och
våra fågelsjöar har bland annat blivit mycket tystare.
Visste Ni att tofsvipans latinska namn ”Vanellus vanellus” betyder,
”sädesvanna”. Det syftar på ljudet som tofsvipan orsakar när den
flyger och ändrar riktning, vilket uppenbarligen påminner om det ljud
som uppstår då man skakar om en sädesvanna för att rensa säden.
Vanna av medellågtyskans ”wanne” för ”tråg”, ”kar”, kommer
troligen av latinets ”vannus” för ”sädesvanna”. Förr ett vanligt
sädesrensningsredskap som främst förekom i mälarlandskapen och i
Finland. Det var en avlång ask i svepteknik med handtag i ändarna och
ena långsidan böjd utåt. Man kastade sädeskornen upp i luften med
vannan, varvid lättare partiklar blåste undan och endast kornen blev
kvar i kärlet. Vannan betraktas som ett exempel på nymodigheter
införda under medeltiden av Hansans köpmän.
På den ena sidan av den lilla ön alldeles utanför Almentornet häckade
ett grågåspar medan det på den andra sidan …
… av den lilla ön häckade ett knölsvanspar. Hoppas att grannsämjan
håller i sig under hela säsongen.
Bilden är usel men den föreställer likväl den gökhane som underhöll
oss nästan hela tiden vid vårt besök vid Almen tornet.
Gök, ”Cuculus canorus”, är en art i fågelfamiljen gökar. Den blir
mellan 32–34 centimeter lång och är askgrå på huvud, bröst och rygg
och vit med mörk tvärbandning på undersidan. Den långa stjärten och
snabba flykten bidrar till att fågeln påminner om en sparvhök.
En liten andel honor är roströda med mörk tvärbandning på ovansidan
och benämns röd fas. Hanen gal under våren och försommaren sitt
karakteristiska, vanligen tvåstaviga ”ko´-ko” för att locka till sig
honor.
Arten är häckningsparasit och honan lägger ett ägg i varje bo av någon
småfågel som har ägg med samma utseende som hennes egna, ofta
samma art som hon själv uppfostrades av. Hon kan under en säsong
lägga upp till 25 ägg i olika bon, och hon börjar lägga ägg redan under
flyttningen norrut.
Vid varje tillfälle avlägsnar hon ett av värdfågelns ägg för att
värdparet inte skall märka något. Gökägget utvecklas snabbt, på cirka
12 dygn, och kläcks oftast före värdfågelns ägg.
Gökungen kastar ut de andra äggen eller ungarna, för att ensam få all
mat som fosterföräldrarna kommer till boet med. Som vuxen livnär
den sig av insekter, spindlar och daggmaskar, och till skillnad från de
flesta andra fåglar äter den även håriga fjärilslarver.
Gökungen har till att börja med samma fjäderätare, det vill säga små
insekter som finns i alla fåglars fjäderdräkt, som fosterföräldrarna, och
man kan genom att fånga unga gökar på hösten räkna ut vilka som
varit deras värdarter. När göken parar sig och kommer i kontakt med
en äldre gök får den gökarnas specifika fjäderätare.
Gök förekommer i hela Sverige och övriga Europa, delar av
Nordafrika och större delen av Asien. De i Europa häckande gökarna
övervintrar i Afrika söder om ekvatorn.
Göken är på grund av sitt läte och sina vanor en av folktrons mest
omhuldade fåglar med en rikare sägenflora än någon annan, särskilt
upphovssägner. Till årets första gökrop har knutits såväl sjukdomar,
göken räknades som ”dårfågel”, som sjukdomsbot, rulla sig i gräset
medan göken gal profylax mot ryggont, och många spådomar till
exempel ”Norrgök är sorgegök” och så vidare.
”Gal göken på bar kvist stundar god skörd”, eller motsatsen, är en
vanlig tyda. En föreställning med rötter i antiken hos Aristoteles är att
göken förvandlas till hök efter sommarens slut. Vida spridd är tron att
gökens tunga blöder om man härmar dess läte. Det ansågs även på
olika sätt vådligt att döda en gök.
Ett grågåssträck om sjuttiofyra individer stäcker förbi Almentornet
och vem kan då låta bli att ta ett antal bilder, kanske var Nils
Holgersson med på sin Mårten gåskarl.
Nils Holgersson är titelpersonen i Selma Lagerlöfs ”Nils Holgerssons
underbara resa genom Sverige” från åren 1906–07. Nils Holgersson är
en pojkslyngel som förvandlas till pyssling och med en flock vildgäss,
ledda av förargåsen Akka, reser han genom Sverige.
Under resan lär Nils, buren av främst Mårten gåskarl, känna landet,
samtidigt som han mognar som människa.
På väg tillbaka till bilen fick vi även höra trumningen av vår största
hackspett spillkråkan, likt en skottsalva från en Ksp-58 spred sig
ljudet över Krankesjöns nejder.
Spillkråka, ”Dryocopus martius”, är en art i fågelfamiljen hackspettar.
Den är Europas största hackspett och mellan 45–57 centimeter lång.
Fjäderdräkten är helsvart, med hos hanen röd hjässa och hos honan
rött på nacken.
Arten häckar i gammal barr- och lövskog i större delen av norra
Eurasien och i Sverige finns den i hela landet utom i fjällkedjan.
Spillkråkans övergivna bohål är viktiga för andra stora hålhäckare som
till exempel skogsduva och olika arter ugglor.
Moderna lätta kulsprutor har större eldhastighet än kulsprutegevär på
grund av att de är bandmatade och den svenska lätta kulsprutan modell
58, Ksp-58, väger 11,6 kilo och har 600 meters effektiv räckvidd. Den
har en stor elduthållighet eftersom dess pipa snabbt kan bytas ut.