Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds skjutfält.

Skillingaryds skjutfält – Bohult, del 1

Skillingaryds skjutfält – Bohult, del 1, en natur- och kulturkrönika i 39
bilder från en plats som sakta går ifrån oss men som än så länge
innehåller en fantastiskt rik biologisk mångfald.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mars 2012.

Bohult, en by på Skillingaryds skjutfält som håller på att gå ifrån oss.
Granen tar över, landskapet mörknar, försurningen ökar och den
biologiska mångfalden förändras och minskar.  Namnet Bohult är känt
redan från 1540-talet och namnet kan betyda Bod och här finns bland
annat ett stort gravfält om 58 bautastenar. Bohult var ett av många
hemman under Götaström och kallades ofta Bohults bruk.

Bilden är tagen alldeles norr om den gamla Väderkvarnskulissen som
numera är ett minne blott. Vill ni se en bild på denna så gå in i min
krönika ”Vinterns biologiska mångfald vid Väderkvarnen” från den 23
februari 2008.

Flertalet av de nuvarande byarna här i Tofteryds socken var
ursprungliga gårdar med endast en ägare. För Tofteryds sockens del
rådde detta förhållande åtminstone på Gustav Vasas tid då en
mantalsindelning infördes och så här står det till exempel i 1542 års
längd; Ingemar i Skillingaryd, Jöns i Boarp, Sven i Gimarp, Jöns i
Ekhult, Måns i Sjöaryd, Sven i Holma, Germund i Fastorp, Nils i
Nåthult, Per i Tofteryd, Sven i Hultsgerde, Björn i Tofteryd, Jon i
Linneryd, Nils i Linneryd, Håkan i Mölnarp.

Nu har även Gudrun och Per samt alla granbarkborrarna gått hårt åt det
fordom vackra landskapet, därmed inte sagt att Bohult ej längre är
vackert dock annorlunda. Mängderna med död ved utgör ett eldorado
för svamp, insekter och vedberoende fåglar.

I de gamla mantalslängderna kan man senare följa byarnas uppdelning
på allt fler ägare och i början av 1800-talet hade det blivit folkrika byar
av dessa gårdar. De torp som anlades under medeltiden, på 1500- och
1600-talen, blev i regel kvar som nya gårdar. Pukarp och Studstorp
räknades som nybyggen redan på 1540-talet och på 1550-talet
uppträder Fåglabäck som särskild brukningsdel samt två nya torp
under Sjöaryd, det vill säga Skinnarbo och Eket, det senare är numera,
tyvärr, fullständigt okänt.

På 1560-talet uppträdde Båramo, Sjöbo, Alshult, Appelås, Elgamo och
Skrikareboda (numera Frostås) i skattelängderna, vilket kan tydas som
en konsekvens av Gustav Vasas strävan att ta upp gamla ödeställen
igen. På 1700-talet började så de talrika torpanläggningarna inne i
skogarna att växa upp och bara på en by, Torp i Tofteryds socken, har
man kunnat räkna över hundra torpställen eller backstugor, som funnits
längre eller kortare tid. År 1851 fanns det dock bara 22 bebodda
sådana småställen kvar på byn Torps ägor. Här i Bohult fanns 15
boställen, på Skillingaryds ägor fanns 11 boställen och i vardera
byarna Pukarp, Hultsgärde och Frostås fanns 7 boställen vardera.

Bakom bildens vackra hasselbukett ligger den gamla sälgen och
återgår till de urgamla kretsloppen.

I dessa gamla äng- och hagmarker i Bohult finns mycket biologisk
mångfald i form av mossor, lavar, kärlväxter, insekter och spindlar
samt fåglar, lägg därtill älg, rådjur, ekorre, hare av båda sorterna samt
vildsvin så förstår ni varför jag gärna återvänder hitupp.

Björk och asp samt sälg är de dominerande lövträden och fick jag
bestämma skulle jag lyfta bort de stora granarna, just det lyfta bort och
avverka någon annanstans för att inte fördärva landskapet.

En sådan vacker fallen granjätte skulle naturligtvis få vara kvar trots att
den blockerar den lilla vägen. Den är ett naturens konstverk, i tjusning
ej efter varken Milles, Eldh eller Picasso.

De till synes brända och förkolnade aspgrenarna är i själva verket
angripna av svampen aspnästing, ”Eutypa sparsa”.

En bättre och tydligare bild på aspnästingen, ”Eutypa sparsa”, denna
gång under vackert grön husmossa, ”Hylocomium splendens. Även
denna gång växandes på aspved.

De små zontickorna växer på den vackert svarta aspnästingangripna
aspveden och utgör en vacker installation producerad av konstnärinnan
Moder Jord.

Ytterligare en vacker installation av naturen, den halva och drygt
meterhöga björkstubben härbärgerar ett stort antal taklagda eldtickor,
”Phellinus igniarius”.

Här ser ni eldtickorna från förra bilden i närbild och visst är de vackra.
De går dock inte att äta men väl att njuta av med ögonen och
naturligtvis att bevara glöden i eldstaden med.

Bohult har en näringsrik och kraftfull jordmån det ser man inte minst
på att kranshakmossan, ”Rhytidiadelphus triquetrus”, trivs.

Kranshakmossa är en stor och grov art som många känner igen och
släktet hakmossor känns igen på de utspärrade bladen och den
rödbruna stammen. Kranshakmossa växer på marken i näringsrika
skogar. Den är vanlig i många typer av lövskogar men kan också
finnas i barrskogar om det är kalkrik jord. Det svenska namnet
kommer sig av att kranshakmossan användes till att göra kransar av.

Dessa underbart vackra och mättat röda cinnobertickor, ”Pycnoporus
cinnabarinus”, hittar man lite varstans runt Bohult och då är det bara
att njuta. Enligt Färgsvampboken så blir det en gul till gyllengul färg
på garnet av cinnobertickan.

Vintertickan, ”Polyporus brumalis”, finns också i Bohult. Den har en
mörkt gråbrun hattfärg, ibland med svag purpurton och fruktkropparna
växer för det mesta enstaka, men i sällsynta fall kan flera hattar bildas
utifrån en gemensam, grenad fotbas. Köttet är vitt, korkartat och upp
till 3 millimeter tjockt, något ljusare än rörlagret.

Vintertickan växer på död, liggande lövved både i skogar och på öppna
marker, i huvudsak under senhöst, vinter och vår. Den verkar vara
ungefär lika vanlig i fuktiga miljöer som i beteshagar och på hyggen.
Svampen kan förväxlas med den variabla sommartickan, ”Polyporus
ciliatus”, som dock har cirkelrunda och betydligt mindre porer.

De vita, påfallande kantiga och kort nedlöpande porerna hos
vintertickan, vars storlek normalt är 3-4 per millimeter, men som vid
foten kan bli mer utdragna och uppnå en längd av 1 millimeter. Foten
är vanligen centralställd och upp till 4 centimeter lång och 6 millimeter
tjock, gråbrun men oftast ljusare än hatten, otydligt fnasig till nästan
slät.

Det är inte lätt att hitta kulturspår i Bohult, allt verkar vara effektivt
bortsopat av tiden tand även om det inte är så länge sedan byn var
bebodd. Bilden visar ett odlingsröse som också detta snart är gömt och
glömt, tyvärr.

Jag gissar att gropen är en gammal jordkällare där stenen använts till
något annat, för inte är det väl en krevadgrop från artilleriets dagar, i så
fall ett kraftigt elevationsfel där E-gruppchefen eller B-platsbefälet
borde skämmas. Rätt i sida bortom 500 meter.

I någon av vinterns starka vindbyar och oväder har den gamla, grova
aspen i Bohult fått ge upp till hälften. Även denna asp innehåller rikligt
med såväl lunglav som grynig filtlav.

Det finns många stora och gamla sälgar i Bohultsområdet och de flesta
har en riklig påväxt av bland annat lunglav och olika arter filtlavar i
släktet ”Peltigera”.

De stora grågröna tussarna på denna asphögstubbe vid Bohult är den
stora och vackra lunglaven, ”Lobaria pulmonaria”.

Bildens sköldfiltlav, ”Peltigera horizontalis”, växer tämligen allmänt
på lövträdsbaser bland mossor, i detta fall mossan cypressfläta,
”Hypnum cupressiforme”, i norra delen av Bohult.

Lunglaven, ”Lobaria pulmonaria”, är en signalart och laven var länge
det givna skolboksexemplet på en lav. Numera har den gått starkt
tillbaka i större delen av Västeuropa och i Sverige är den nu egentligen
bara vanlig i äldre skogar med sälg- och aspinslag som här i Bohult.

Lunglavarna tillhör en större grupp lavar där lavsvamparna helt eller
delvis bildar symbios med cyanobakterier, blågröna alger.
Cyanobakterierna hos dessa ”cyanolavar” kräver dels vatten i flytande
form för att kunna fotosyntetisera vilket gör att de är känsliga för
uttorkning, dels leder deras kvävefixerande förmåga till att lavarna blir
känsliga för ökad kvävedeposition, kvävenedfall, från luften. Hos
lunglavarna har flera arter cyanobakterierna i särskilda samlingar, så
kallade cephalodier, som hos bildens lunglav sitter inne i lavbålen.

Kranshakmossa och asplöv från ifjol med inslag av en och annan
harsyra är något som man hittar som marktäckare i Bohult vilket
innebär att jordmånen är god och pH-värdet är hyfsat högt.

Snön är numera borta men de vackra plattickorna, ”Ganoderma
applanatum”, finns kvar på den gamla mossbelupna asplågan i Bohult.
Plattickan växer oftast på lövved som här men sällsynt även på barrved
och ger så kallad vitröta.

Grynig filtlav, ”Peltigera collina”, är en signalart och en av
specialiteterna i Bohult. Laven förekommer ofta tillsammans med flera
rödlistade mossor och lavar. Laven känns bäst igen på de krusiga,
inskurna, gryniga kanterna med blygrå till brunaktig färg på lavbålen.
Notera även de långa rhizinerna på lavens undersida.

Rhizin är en bildning hos lavarna och är ett rotlikt utskott av
svamphyfer vilket fungerar som vidhäftningsorgan.

Ännu en bild på den gryniga filtlaven, ”Peltigera collina”, som i Bohult
endast växer på ett mindre antal grov aspar i norr.

Hjälmflikmossa, ”Frullania dilatata”, växer ofta på tunna aspgrenar i
Bohult och ”hjälmen” fungerar som vattenbehållare men i densamma
lever ibland också det lilla märkliga björndjuret.

Björndjur eller trögkrypare, är en stam mikroskopiskt små djur med det
latinska namnet ”Tardigrada” som omfattar cirka 500 arter totalt, varav
cirka 65 arter finns i Sverige. Stamnamnet ”Tardigrada” kommer från
latinets ”tardus” för långsam, och ”gradus” för steg.

Trögkrypare har världsvid utbredning och vanligast är de i fuktig
mossa, men de förekommer också i jord och i sediment i sötvatten och
i hav.

Trögkrypare är allt ifrån 50 mikrometer upp till 1,2 millimeter långa
och kroppen är kort och knubbig, påminnande om leksaksbjörnar samt
har fyra par ben.

Trögkrypare är skildkönade och har en inre befruktning men hos en del
arter förökar sig honorna genom partenogenes, det vill säga
jungfrufödsel eller kloning.

Trögkrypare har en märklig förmåga att kunna utstå svåra
miljöförhållanden. När vattnet omkring mossbladen långsamt
avdunstar förlorar de också själva nästan allt vatten. De drar då in
benen och går i en sorts dvala, så kallad anabios. De kan då överleva
bland annat temperaturer mellan +150 °C ner till -272 °C, nästan
absoluta nollpunkten, ett tryck på 6 000 atmosfärer, nedsänkning i
absolut alkohol och exponering för svavelväte. WOW!

Trögkrypare och trögkryparägg har skickats upp i rymden där de under
tio dagar överlevde såväl vakuum som kosmisk strålning. Man vet inte
hur de klarar sig, men höga halter av sockerarten trehalos tycks vara en
skyddande faktor.

Trögkryparnas släktskap med andra stammar är omdiskuterad, tidigare
ansågs de besläktade med leddjur, men numera räknas de vanligen till
säckmaskar.

Ett kraftfullt bestånd med filtlav, ”Peltigera canina”, med mycket
kraftiga och tydliga riziner eller fästorgan, växer i norra delen av
Bohult.

Filtlavar är ett släkte lavar med bladlik och mer eller mindre utbredd
bål som har breda, runda lober och åsar eller ådror på undersidan, där
det också finns små rotlika bildningar, så kallade rhiziner.
Fruktkropparna sitter på ovansidan och i spetsen av loberna.

I bålen ingår en grönalg eller en cyanobakterie, ibland båda, som hos
den nära släktingen torsklav, ”Peltigera aphthosa”. Släktet ”Peltigera”,
som är artrikt och förekommer över en stor del av jorden, omfattar i
Sverige cirka 20 arter, däribland bildens filtlav samt styverlav, torsklav
och trevarlav.

Arten filtlav, som ni ser på bilden, har vidsträckt utbredning och är
allmän i hela Sverige. Den är storvuxen, och dess bål kan bli flera
decimeter i diameter med upptill 5 centimeter breda lober. Bålens
ovansida är grå till brun och filthårig, medan undersidan är ljus med
tydliga ådror. Arten växer på marken eller på mossiga trädbaser,
särskilt i skuggiga lägen. Filtlaven har förr använts inom
folkmedicinen mot rabies.

Bitterlav, ”Pertusaria amara”, är en vanlig skorplav på framför allt
aspstammar vid Bohult. Skrapar man med fingret på laven och smakar
på den förstår man snart varför den heter bitterlav. Den har tidigare
haft medicinsk användning som febernedsättande medel så kanske är
det så att den innehåller små mängder med kinin och därav den mycket
bittra smaken.

Denna nästan fallna asp var exkursionens glädjeämne, efter ett antal
fruktlösa försök att återfinna den ovanliga skrovellaven på den gamla
lokalen, så fann jag den här, inte speciellt långt från den gamla lokalen.
Då är skrovellaven alltså inte utgången från Bohult.

Skrovellaven, ”Lobaria scrobiculata”, är en lav som hör till släktet
lunglavar. Dess vetenskapliga artnamn ”scrobiculata” kommer av
latinets ”scrobiculatus” som har uttytts som ”smågropig”. Ovansidan
på skrovellaven är också ojämnt bucklig, skrovlig, därav lavens namn.
I Sverige är skrovellaven utsedd till Jämtlands landskapslav

Skrovellaven hör till de lavar som kallas bladlavar eftersom den har en
bladlikt flikig bål. Bålen kan bli 20 centimeter i diameter och loberna,
bålens flikar, är breda och rundade. Om laven är fuktig är bålens
ovansida matt blågrå till blågrönaktig och detta blågrönaktiga
utseendet beror på att lavens algskikt innehåller cyanobakterier,
tidigare kallade blågröna alger. Om laven är torr har den en matt
gulgråaktig färg vilket bildernas lavar har. På bålens ovansida finns
ganska vagt antydda åsar som bildar ett nätlikt mönster och spridda grå
eller mörkare prickar. Prickarna är punktformig soral, vilket är en typ
av asexuella förökningsorgan hos lavar som bildar vegetativa
förökningsknoppar kallade soredier. Bålens undersida är brunaktig och
hårig med inslag av hårlösa ljusare fläckar, se nästa bild.

Skrovellaven är främst känd från områden med tempererat och
nederbördsrikt klimat i Europa, Nordamerika och Asien och från
Australien och Nya Zeeland och i Sverige är skrovellaven utbredd över
hela landet men är sällsynt och rödlistad som nära hotad, NT. Den har
sedan 1900-talets början minskat påtagligt i södra och mellersta
Sverige och är där nu mycket sällsynt. Troligtvis beror tillbakagången
på ökande luftföroreningar och på att skrovellaven har påverkats
negativ av skogsbruket bland annat genom habitatförluster, det vill
säga, dess livsmiljö försvinner. Lavens främsta kvarvarande fäste i
Sverige är de fjällnära skogarna så vi ska vara mycket stolta att vi har
denna fina gäst hos oss i Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Skrovellaven vill ha hög och jämn luftfuktighet och trivs därför i
fuktiga skogar och i närheten av vattendrag. Den växer främst på bark
av olika lövträd, till exempel på stammen av asp, som på bilderna, ask,
björk, ek, lönn, rönn och sälg, den gamla lokalen var för övrigt en
gammal sälg. Vanligast är den som många andra lavar på äldre och
grova träd och en kontinuerlig tillgång på äldre och grova lövträd är
också en utmärkande egenskap för områden där den kan finnas. Vi
måste med andra ord vara mycket rädda om dessa lokaler som finns på
Skillingaryds skjutfält.

Notera särskilt skrovellavens vackra undersida.

På denna till hälften fallna asp växer mängder med vackra musslingar
förmodligen tillhörande arten kantarellmussling, ”Plicatura crispa”, de
är dock något atypiska då de är gamla och torra därav ordvalet
”förmodligen”.

Kantarellmusslingen används som signalart inom skogsbruket och
indikerar värdefulla lövskogsmiljöer vilket Bohult verkligen är. Som
ung är kantarellmusslingens skivor vackert gula, men med åldern blir
skivorna vita, som den skarpögde kanske kan se på bilden. Den växer i
stora grupper på pinnar och grenar och även på hela stammar av
diverse lövträd, som här på asp. Den är annars vanligast på bok och
hasselved.

I Bohult hitta man även glastickan, ”Antrodiella semisupina”, en ticka
som utseendemässigt är mycket variabel, men bildar vanligen ett
flertal, taktegellagda hattar med en diameter på mellan 1-4 centimeter
och nedlöpande porlager. Fruktkropparna är vita till smutsigt
gräddfärgade, och hattarna är i stort sett kala och har tämligen skarp,
tunn kant. Porer runda till något utdragna precis som på bilden och
tickans seghet är en mycket påfallande karaktär, och en människa med
normalpresterande garnityr har, enligt uppgift, klara svårigheter att bita
igenom hattarna. Detta försökte jag dock inte trots att jag har ett så
kallat ”normalpresterande garnityr”.

Glastickan finns i ett flertal miljöer, men är i södra Sverige vanligast i
fuktiga löv- och blandskogar med björk och asp, precis som i Bohult.

Vacker krusbjörnmossa, ”Atrichum undulatum”, släkt med
björnmossorna, med inslag av rosmossa, ”Rhodobryum roseum”, den
senare är för övrigt Närkes landskapsmossa. Om ni tittar noga så ser ni
även krusbjörnmossans sporkapslar.

Var det hit man gick när man fordom blev bergtagen, klyftan in i
berget sätter fantasin i rörelse, tänk om det dessutom vore skumt eller
till och med mörkt. ”Hu jeda mig”!

I folktron var bergtagning en föreställning om att övernaturliga väsen, i
Sverige främst trollen, men även andra som vittra i Norrland, kunde
lura med sig människor till sina boningar i berget eller under jorden,
varpå dessa när de släpptes fria hade fått ett starkt förändrat sinnelag.
Bergtagningar var därför ett sätt att förklara psykiska sjukdomar.
Liknande föreställningar finns i många andra kulturer även utanför
Norden.

I själva verket är ”berget” en gammal militär betongbunker från anno
dazumal och i klyftans slut möts man av en rostig gammal järndörr,
vad som finns därinne förtäljer inte historien. Det får jag kontrollera en
annan gång. Kanske kommer svaret i min nästa naturkrönika,
Skillingaryds skjutfält – Bohult, del 2, om någon vecka.