Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 7

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 7, en naturkrönika i 17 bilder om
när skymningen sänker dig till ännu en tropisk svensk natt.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i värmeböljans juli 2010.

Det har under en längre tid legat en snatternadshona, ”Anas strepera”,
vid Skillingaryds dämme vilket får betraktas som ovanligt. Namnet
snatterand nämns för första gången år 1814 och ”Snatter-” är antingen en
översättning av tyska ”Schnatterente” eller syftar på det latinska namnet
”streper”, som betyder högljudd. Arten är nämligen känd för att vara
snattrig och högljudd, speciellt då den uppträder i flock och den har även
kallats skrikand. Under mitten på 1990-talet uppskattades antalet
häckande par bara till mellan 400 och 800. Det är alltså en ovanlig fågel
och vår sällsyntaste and. Visst är bildens and lik en snatterandshona men
tertialerna, det vill säga, fjädrarna ovan gumpen är tyvärr alldeles för
ljusa och tyder på gräsand men näbbteckningen tyder på snatterand
tillsammans med den vita vingspegeln där gräsanden har en blå men en
vitkantad sådan. Om den hade behagat att flyga kunde man ha sett
snatterandens vitaktiga buk och hela vita vingspegel och problemet hade
då varit löst. Vi konstaterar därför helt kort, knepig anka, och som en god
vän uttryckte det ”osvuret är bäst”. Putte Koch skulle säkert ha sagt,
”gardera med gräsand, grundtips snatterand”, eller tvärt om.

Det finns fortfarande stora mängder med dunungar vid dämmet och här
ser vi tre små duniga krickor med sin ”krickmamma”.

I min krönika ”Sommar vid Skillingaryds dämme, del 6” från den 18 juli i
år skrev jag följande till den krönikans tredje bild, ”Naturen kan tyckas
hård ibland för av den ursprungliga kullen på tio knipungar finns nu bara
sex kvar. Vad som hänt med de fyra saknade knipungarna kan man bara
spekulera om men korp och kråka jagar ofta nere vid dämmet. Honans
vakande blick är det dock inget fel på”. Nu har hon, tyvärr, bara fyra
ungar kvar.

Här ser vi en anledning till varför så många människor nyser, har
rinnande och kliande ögon samt täppta näsor, nämligen gräspollen. På
bilden ser vi en blommande kvickrot, ”Elytrigia repens”, med stora
hängande ståndarsträngar och ståndarknappar som frigör pollen.
Artnamnet ”repens” kommer av latinets ”repere” för krypa och betyder
krypande, namnet syftar på jordstammen vilket också gör den till ett
svårt ”ogräs”.

Pollen eller frömjöl är växters medel för förökning. För att förökning ska
kunna ske måste pollenkornen, som är fröväxternas hanliga
fortplantnings- eller förökningskroppar, ta sig från en växt till en annan.

Pollenallergi är en typ av allergi där symptomen huvudsakligen orsakas
av pollen från vindpollinerade växter såsom gräs. Pollenkornen är många
och vindburna och sprider sig därför lätt över stora arealer. Pollenallergi
förknippas ofta med hösnuva, även kallad säsongbunden allergisk rinit,
men pollenallergi kan även ge exempelvis astma. Hösnuva kan dock även
bero på andra saker än pollenallergi, som till exempel mögel eller kvalster.

Den vackra myskmalvan, ”Malva moschata”, är en flerårig ört med
upprätt stjälk, djupt flikiga blad och stora, rosa eller vita blommor.
Artnamnet ”moschata” kommer av grekiskans ”moskhos” för mysk och
betyder just myskdoftande. Det gamla svenska namnet desmeros omtalas
redan av Carl von Linné som skriver att namnet användes i Östergötland.
”Desme” är ett äldre ord för mysk och det förekommer också i andra
växtnamn, som till exempel desmeknopp, ”Adoxa moschatellina”.

”Också Myskmalvan kan räknas bland praktväxterna. Örten luktar,
särdeles om den gnides, mysk, hvadan växten ock stundom kallas
Desmeros”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

”De gamle Romare åto Malva stufwad, såsom wi Spenat, fast på annat sätt
tilredd med Olja, Ätticka och Krydder, som wisserligen icke skulle behaga
denna tidens gomar. De ansågo den så mycket hälsosammare som den
efter deras ärfarenhet bidrog til öppet lif. Denna rätt war en sådan
läckerhet hos dem, at CICERO som på et Gästabud icke lät reta sig af de
andre läckerheterna, åt sig sjuk af Kattost. Hwilka Kattostarter de
egenteligen nyttjade på sina Bord, hafwa wi wäl ingen säkerhet om,
troligen var dock Röda Kattosten ibland dem…
…Alla Kattostarterne innehålla i alla deras delar mer eller mindre af et
slemacktigt wäsende, dock nyttjas gemenligen bladen til utwärtes och
roten til inwärtes bruk…
…Stjelkarne af alla Kattostarter gifwa genom rötning en art tågor, hwilka
äro såsom en medelsort imellan Lin och Hampa”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Det har dykt upp ett antal unga skrattmåsar vid Skillingaryds dämme
senaste tiden men såvitt jag vet har ingen häckning förekommit här i år,
men rätta mig om jag har fel.

Skrattmåsungarna ser inte alls ut som sina föräldrar och det dröjer
ytterligare nästan ett år innan de får samma fjäderdräkt som de vuxna
fåglarna. En intressant iakttagelse är att när de flyttande skrattmåsarna
kommer tillbaka till oss igen på våren så har de sin sommardräkt klar med
sitt chokladbruna huvud, medan de skrattmåsar som övervintrat i Sverige
fortfarande har kvar sin vinterdräkt.

Alla fåglar har fjädrar men inga andra djur har fjädrar. Fjädrarna är
nödvändiga för att fåglarna ska kunna flyga och för att de ska kunna hålla
sig varma. Även fåglar som inte flyger har fjädrar. Fjädrarna består av
hornämne, precis som vårt hår och våra naglar. Den enklaste formen av
fjädrar är dun, som fågelungar har och som vuxna fåglar har närmast
kroppen. De större fjädrar som vuxna fåglar har, består av ett skaft med
mycket tätt sittande så kallade fanstrålar.

Fjädrar har använts av oss människor som prydnader och bruksting. En
konstfärdigt gjord fjädermosaik prydde till exempel aztekernas sköldar
och förekommer i senare tid i Papua Nya Guinea. Fjädermantlar och
huvudprydnader av fjädrar har gjorts ibland annat Polynesien, och
indianer i Nordamerika har använt fjädrar i huvudprydnader och som
dekor på masker och korgar.

I Europa har boor av svandun och solfjädrar av fjädrar eller plymer under
vissa tider ingått i modet. Kvinnorna har burit fjädrar i håret, så kallade
ägretter, och har prytt hattar med exotiska fågelfjädrar, medan männen
har satt en fasanfjäder i jägarhatten och burit ståtliga plymer till
paraduniformen. Efterfrågan på plymer ledde bland annat till rovjakt på
struts, och vid mitten av 1800-talet hölls strutsar i farmer i Nord- och
Sydafrika samt i södra Nordamerika.

Det är faktiskt en vanlig om än ovanligt akrobatisk gräsandshane i en så
kallad eklipsdräkt vilket är en fjäderdräkt som anläggs hos hanar av vissa
fågelgrupper efter parningstiden och som under några veckor eller
månader ersätter den färgrika dräkt som bärs under övriga tider av året.
Eklipsdräkt är speciellt påtaglig hos änder, där hanarna då blir lika
skyddsfärgade som honorna. Vid ruggning till eklipsdräkt ersätts först
kroppsfjädrarna och därefter vingpennorna, varvid flygförmågan
tillfälligt förloras.

Jag blir lika glad varje gång som jag lyckas få se den vackra rörhönan som
är en mästare i att leva undanskymt. Rörhönan är faktiskt en mycket
duktig klättrare då den i trånga ådalar kan bygga sitt bo ganska högt upp i
ett träd.

Besksöta, ”Solanum dulcamara”, är en ofta slingrande, upprätt eller
nedliggande halvbuske som kan bli nästan två meter hög och som luktar
ganska illa. Den växer mest på fuktiga marker som sjöstränder, alkärr,
och längs bäckar och åar. Arten är känd sedan medeltiden och stjälkarna
har använts till korgarbeten och en dekokt på unga stjälkar, så kallat
”Stipites Dulcamarae” användes förr mot benvärk, utslag, skabb med
mera. Som en kuriositet kan nämnas att farao Tutankhamuns tredje kista
lär ha varit dekorerad med bär av besksöta som var trädda på trådar av
dadelpalmsblad. Artnamnet ”dulcamara” kommer av latinets ”dulcis” för
söt och ”amarus” för bitter och syftar liksom det svenska namnet på
stjälkarnas smak, som uppges vara först besk sedan söt.

Släktet ”Solanum” har omkring 1400 arter i världen, varav bara några få
förekommer i Sverige, däribland bildens besksöta, nattskatta och den
odlade potatisen, ”Solanum tuberosum”. Några arter kan påträffas som
tillfälliga ogräs, till exempel, fliknattskatta, bägarnattskatta och
klibbnattskatta. Aubergine eller äggplanta är, förutom potatisen, den
kanske mest kända arten i släktet.

Efter den senaste tidens tropiska värme och torka är stora delar av den
fjärde dammen torrlagd och då ser man att vattendjupet vanligtvis är
ringa.

Skymningen sänker sig så sakta över Skillingaryds dämme och ett antal
krickor spatserade upp och ställde sig till ro på det stora cementröret
mellan andra och tredje dammen. Gjorde de det för att cementen svalkade
fötterna i värmen eller för att det värmde lite inför den stundande och
något svalare sommarnatten, ja, inte vet jag men de såg i alla fall ut att
vara tillfreds.

Det blev allt mörkare då solen sakta försvann bakom Högabråtens vackra
kullar och en ensam kricka simmade sakta bort mot strandkantens
skyddande vegetation.

Skylten uppe vid rondellen lyste som om den vore av guld och skulle visa
vägen till Eldorado, denna mytologiska utopi som är belägen någonstans i
Sydamerika och är fyllt av rikedomar och guld. Myten uppstod hos och
spreds av de spanska conquistadorerna på 1500-talet och bidrog till att
locka mängder av expeditioner till Sydamerika. Förmodligen är
ursprunget till myten och legenden en ritual som utfördes av
chibchaindianerna i nuvarande Colombia där den nye hövdingen
pudrades med guldstoft vid sitt tillträdande och seglade sedan ut på en
flotte på sjön Guatafita, där han under ett ceremoniellt bad sköljde av sig
guldet.

Eldorado är spanska, el dorado, och betyder ”den förgyllde”,
underförstått ”mannen”.

Eldoradoriten hade upphört att utövas cirka år 1480, men ryktet om
denna nådde ändå de spanska erövrarna kring år 1530. Fasta inslag i den
spanska myten var just den gyllene mannen, tillika den mäktige
hövdingen ”El Dorado”, härskare över den gyllene staden Manoa, som låg
vid den fantastiska sjön Parima, vars gator var belagda med guld. Ett otal
expeditioner sändes ut för att söka efter detta lyckorike, vars läge
förflyttades allt längre inåt kontinenten och till dess mest otillgängliga
områden allteftersom nya landområden genomrestes.

Från år 1530 till 1617 sökte minst tretton spanska, fyra tyska, tre engelska
och två nederländska expeditioner utan framgång efter det gäckande
Eldorado.

Kanske är det den gyllene staden som vi ser i mitten på bilden, det är, hur
som helst, verkligen inte svårt att förstå att vi människor skapat och
skapar myter i samband med naturfenomen som till exempel denna
oerhört vackra solnedgång över Skillingaryds dämme sommaren 2010.

Skrivet av Dan Damberg