Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 13

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 13, en naturkrönika i 12 bilder
om gener och arvsanlag, om nya generationer, om likheter och
olikheter.

Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd i juli 2011.

Häckningen har gått bra för kanadagässen och ett antal ungar har klarat
den första kritiska tiden, det är dock stor spridning i ålder på bildens
gässlingar. Någon är nästan fullvuxen medan någon knappt har lämnat
dunstadiet, måhända är det två kullar som blandats.

Varje avkomma är för övrigt en fullständigt unik individ, precis som
bildens unga sädesärla, och resultatet av en genblandning från ”fadern
och modern” vilket leder till en helt unik genuppsättning, endast
enäggstvillingar är genetiskt lika på samma sätt som de livsformer som
kan klona sig själva och ge sin avkomma sin egen genetiska
uppsättning.

Genen är en enhet för information om ärftliga egenskaper, som ärvs
från föräldrar till avkomman. En biologisk gen är ett avsnitt, en sekvens,
av DNA-molekylen, utskrivet deoxiribonukleinsyramolekylen, som i
allmänhet kodar för ett visst protein. Genen är, enkelt uttryckt ett slags
recept på ett visst protein och livet är i huvudsak uppbyggt av proteiner,
så även bildens unga sädesärla.

Människan har ungefär 20 000 olika gener i varje cell vilket är
betydligt färre än man trodde för bara några år sedan då siffror på mer
än 30 000 gener nämndes. En gen består av en viss sekvens nukleotider
vilket enkelt uttryckt är de molekylära byggstenar som nukleinsyrorna,
DNA och RNA, är uppbyggda av. En nukleotid består av en kvävebas,
det finns fyra (fem) olika kvävebaser, det vill säga, adenin (A), guanin
(G), cytocin (C) och tymin (T), den sist nämnda finns dock bara i
DNA-molekylen, i RNA-molekylen ersätts den av uracil (U) dessutom
finns en sockermolekyl, (deoxiribos i DNA och ribos i RNA) och en
eller flera fosfatgrupper. Fosfater är salter och estrar av fosforsyra och
förekommer rikligt i olika mineral, exempel på fosfater är som sagt
DNA samt ATP som är en nukleotid som spelar en central roll i cellens
energihantering.

Vad bildens två pilfinkar och ensamma sädesärla har för
kromosomantal vet jag inte men en kyckling har 78 kromosomer och
en duva har 16 stycken. Vi människor har som jag redan nämnt 46
kromosomer.

Den genetiska koden består endast av fyra bokstäver vilka är A, T, G
och C, i kombinationer enligt följande A-T, T-A, G-C eller C-G vilka
endast avläses enkelt och ej dubbelt i ”eviga” rader av ”ATGC”. Dessa
”arbetar” tre och tre i så kallade tripletter eller kodon, till exempel
tripletten CGA som kodar för aminosyran arginin eller AAA som
kodar för aminosyran lysin, det finns 20 olika aminosyror som
proteiner vanligtvis består av men det finns undantag i vissa
organismer. Av de 20 aminosyrorna är åtta essentiella för vuxna vilket
betyder att kroppen inte kan tillverka dessa själv, de måste med andra
ord intagas via födan.

Långa sekvenser av aminosyror bygger i sin tur sedan upp proteiner
vilket sker i cellens ribosomer eller proteinfabriker. Insulin, som
brukar betraktas som det minsta proteinet, består till exempel av
51 aminosyror.

Den mest tätpackade formen av DNA man känner till kallas
kromosomer och människa har 46 kromosomer fördelade i 23 par. I 22
av paren är kromosomerna i det närmaste identiska och kallas
autosomer medan det sista kromosomparet är könskromosomerna, två
X-kromosomer hos kvinnan (XX) samt en X- och en Y-kromosom hos
mannen (XY). Några övriga exempel på kromosomantal hos livets
mångfald är apa 48, bananfluga 8, daggmask 32, fjäril cirka 380, får
54, gris 40, häst 64, fisken karp 104, marsvin 64, ormbunke cirka
1200(!), råg 14, snigel 24 och vete 42.

Förändringar i kromosomantalen hos människan kan tyvärr variera och
leda till mer eller mindre svåra handikapp, några exempel på detta är
en extra kromosom i par 21 som leder till Downs syndrom, en extra
kromosom i par 18 som leder till Edwards syndrom, en extra
kromosom i par 13 som leder till Pataus syndrom, en X-kromosom
saknas hos en kvinna, X0, leder till Turners syndrom, en extra
X-kromosom hos en man, XXY, leder till Klinefelters syndrom, en
extra Y-kromosom hos en man, XYY, leder till super male-syndrom
eller XYY-syndrom och avslutningsvis en X-kromosom saknas i ett
med Y befruktat ägg vilket leder till Druvbörd.

Bilden visar en skogssnäppa, ”Tringa ochropus”, som är en liten
vadarfågel som tillhör familjen snäppor. Snäppor, ”Scolopacidae”, är i
sin tur en familj fåglar inom ordningen vadarfåglar, underordningen
vadare, och består av cirka 85 arter.

Bildens skogssnäppa är något lik släktingen grönbenan men är lite
större. Den häckar i norra Europa och Asien och är en flyttfågel som
anländer och flyttar tidigt samt övervintrar i södra Europa och Asien
och i tropiska Afrika. De anländer häckningsområdena i redan
mars-april och börjar flytta söderut i etapper, först honorna, redan i
juni, följda av hanarna i juli och juvenilerna, eller ungfåglarna om ni så
vill, i augusti. Ett äldre namn på skogssnäppan var gråbent snäppa och
i Sverige häckar den över stora delar av landet, men mest hos oss i
söder.

Det latinska namnet ”Tringa ochropus” kan översättas som ”snäppan
med ockrafärgade fötter”. Den ungefär traststora fågeln har mörka
vingar och vit bakkropp vilket gör att den möjligtvis kan likna en stor
svala då den flyger upp ur ett dike eller en liten vattensamling. Detta
har gjort att fågeln på sina håll lokalt kallats ”gropsvala”.

Till skillnad från andra snäppor häckar den i träd, ofta utnyttjar de
gamla trastbon men någon gång duger en enkel grenklyka. Det svenska
beståndet beräknas till ungefär 40000 par och har ökat under senare
tid. Om dess ljudligt klingande, rytmiska spel som man kan höra strax
efter ankomsten har ornitologen Erik Rosenberg skrivit att det ”måste
räknas till skogens grannaste vårmusik”.

En buskskvätta i en videbuske i ett vackert och mättat kvällsljus
förstärker det unika i naturen, ingen bild är den andra lik, ingen
naturupplevelse är den andra lik och ingen buskskvätta är heller den
andra lik.

Det finns gener i allt som lever eller har levt, det finns gener i
människor, flugor, skinka, tomater och bakterier med mera och en stek
på 200 gram innehåller cirka 750 000 000 000 000 gener, 750 biljoner
gener! Växter har naturligtvis också gener och dessa gener bestämmer
till exempel blommornas färger och hur stor en planta kan bli. Liksom
hos människor överförs en växts egenskaper till dess ”barn”, det vill
säga, till fröna, som i sin tur växer till en ny unik planta.

Bilden visar de vackert röda men giftiga druvfläderbären som dock
inte får förväxlas med de goda svarta och glänsande fläderbären från
”vanlig” fläder, ”Sambucus nigra”.

Bildens vackert blommande strätta, ”Angelica sylvestris”, är en
högväxt, flerårig ört som kan bli upp till två meter hög. Stjälken är
ihålig och bladen är två till tre gånger pardelade med breda, ojämnt
tandade bladsegment, de basala bladen har rännformiga bladskaft.
Strättan blommar i juli-augusti med små vita eller rödlätta blommor
som sitter samlade i platta eller välvda flockar.

Strättan är vanlig i hela landet utom i de allra nordligaste delarna och
den växer på fuktig mark, i skogar och på ängar.

Strättans frukter är plattade från ryggsidan samt har tydliga oljekanaler
och i alla dessa frön finns receptet klart på nya strättor dock var och en
för sig helt genetiskt unik.

”Bland helt vanliga växter äro många ganska vackra, så att både detta
och deras stora antal göra dem till väsentliga prydnader för eller
utmärkande drag i vegetationen under kortare eller längre tid. En sådan
är Skogspipan, som länge hvilar och först vid vårens slut eller
sommarens början öppnar den stora svällande knopp, som på en gång
innesluter både blad, stjelk och de många blommorna. Först fram på
sommaren har den resliga, till en del violetta eller brunaktiga, stjelken
hunnit utväxa. Den utskickar icke sällan grenar. Då de talrika, i början
slokande blomflockarna utvecklat sig, bilda de stora och kullriga
samlingar, hvilka, upphöjda på nu raka skaft, erbjuda insekterna den
ymniga honing, som deras många blomdiskar utsöndra”.

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Blommorna hos toppdånet, ”Galeopsis bifida”, är vackert rödaktiga,
vita eller kan ibland till och med vara gulaktiga och kan då påminna
om blommorna hos släktingen hampdån, men de senare har alltid en
lång kronpip. I Sverige förekommer fem arter ur släktet ”Galeopsis”
regelbundet, vilka är hampdån, kalkdån, mjukdån och pipdån, samtliga
är så kallade ”ogräs” och växer på kulturpåverkad mark.

Kromosomtal är 2n=16 för hampdån, kalkdån och mjukdån samt
2n=32 för pipdån och toppdån.

Varje växt- eller djurart kännetecknas som sagt av ett speciellt
kromosomtal, som kan variera mellan två och flera hundra, hos
däggdjur varierar det mellan 6 och 94. Människan har 46 kromosomer
medan bildens toppdån har 16, se ovan. Kromosomtalet hänför sig till
kroppscellerna, som sägs vara diploida, det vill säga, de innehåller två
kopior av varje kromosomtyp, (2n). En kromosom av varje typ
kommer nämligen från modern och en från fadern. Könsceller,
äggceller och spermier, är däremot haploida, vilket innebär att de bara
innehåller en kromosom av varje typ, (n).

Gulsporren, ”Linaria vulgaris”, är en flerårig ört som kan bli upp till en
halv meter hög, stjälkarna är upprätta och bladen är smalt lansettlika
och grågröna. Gulsporren blommar från juli till september med gula
blommor som sitter samlade i toppställda klasar. Kronan är
läppformig, blekgul med en orangegul buckla, och har en rak sporre.

Ibland förekommer blomklasar där en eller flera blommor är
radiärsymmetriska med en tubformad blomkrona, fem ståndare och
fem sporrar, så kallad ”peloria”. Denna ”missbildning”
uppmärksammades redan av Carl von Linné som skrev om fenomenet i
”Dissertatio botanica de Peloria” redan år 1744. Han beskriver där
växten och ger den som sagt namnet Peloria som kommer av
grekiskans ”pelor” för ”vidunder”.

Gulsporre har en tvåläppig blomma med en sporre, den har fyra
ståndare, varav två är längre än de andra. Den placerades därmed av
Linné i klassen ”Didynamia” i hans sexualsystem. Blomman hos
ovan nämnda Peloria, däremot, har fem sporrar och fem lika långa
ståndare. Den hamnade därför i en helt annan klass i sexualsystemet,
nämligen i ”Pentandria”.

Hur kunde det då vara så stor skillnad hos ståndarna mellan två annars
så lika växter? Linné föreslog till sist efter mycket funderande att
pelorian var en hybrid, en korsning, mellan gulsporre och någon annan,
för honom okänd, växt. Om denna hybrids frö kunde växa upp till
likadana Peloria-plantor så måste man dra, citat; ”en vidunderlig
slutsats, nämligen att det kan inträffa att nya arter uppstår inom
växtvärlden”, vilket på 1700-talet var en näst intill omöjlig tanke. Idag
har man dock visat att pelorian inte är en hybrid utan istället en
mutationsform, en plötslig förändring av arvsmassan, hos gulsporren
som uppstår då och då i naturen. Mötet med pelorian tvingade dock
Linné att till slut ändra sina tankar om att en art var något stabilt som
inte kunde förändras.

Linnés tankar om artbildning genom hybridisering var dock inte
felaktiga utan istället långt före sin tid. Man antar idag att
hybridisering är en ganska vanlig artbildningsprocess bland växter.
Artbildning kan ske när en hybrid genomgår en dubblering av
arvsmassan. Med dubbel arvsmassa kan hybriden och dess avkomma
inte korsa sig med någon av föräldraarterna. De isoleras då och en ny
art har faktiskt uppstått.

Här snubblar Carl von Linné på tröskeln till insikten om evolutionen,
arvet och miljön och det naturliga urvalet, hundra år före Charles
Darwin, men han kunde inte, insåg inte eller vågade inte inse
sambanden mellan arv och miljö, han kände inte till begreppet
mutation och han vågade än mindre publicera dessa tankar i skrift då
1700-talet inte var redo, för honom förblev arterna statiska och en
gång för alla skapade.