Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 14

Sommar vid Skillingaryds dämme, del 14, en naturkrönika i 16 bilder
om ringmärkningens betydelse för vår förståelse av naturen samt om
naturvetenskapens mäta, väga, observera och dra slutsatser utifrån
långa tidsserier.

Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, den 27 juli 2011.

Bilden är lite komisk då det ser ut som om rörhönsen till väster, en
vuxen fågel och en ungfågel, tycks undra vad den högra ungfågeln ska
ta vägen och kanske är det så.

Ringmärkning är ett bra sätt för oss människor att ta reda på vad våra
fåglar tar vägen.

Nu skulle den unga rörhönan inte så långt utan stannade i
kaveldunsruggen bara några meter längre bort, fortfarande inom
synhåll för sina artfränder.

Ornitologernas ringmärkningsverksamhet har dock betydligt längre
flyttavstånd att arbeta med, exempelvis sädesärlor till Afrika och
silvertärnor till Antarktis.

De båda ”oroliga” rörhönsen kan med andra ord vara lugna och deras
intresse för den ”flyttande” unga rörhönan avtar snabbt, det syns inte
minst på deras kroppsspråk.

Det är skönt att få vara ensam och ifred en stund, tycks den unga
rörhönan av årsmodell 2011 tänka.

Mitt i den stora högen med sten i söder står en kraftig planta med raps.
Raps, ”Brassica napus”, och dess underart kålrot, är storväxta, kala,
ett- eller tvååriga örter. Stjälken blir meterhög och är något grenig
upptill. Bladen är kala och blågröna, ofta med en blådaggig yta. De
nedre bladen är vanligen parflikiga med en stor ändflik, medan de övre
är hela och stjälkomfattande.

Två underarter förekommer i Sverige, huvudunderarten raps har
normal rot och kålrot som har en starkt uppsvälld rot.

Raps blommar i juni-juli och blommorna är stora och klargula, de
utslagna blommorna sitter oftast lägre än blomknopparna.

”Rapsat. w. på Gottland, är födande och smaklig: fröen sås i Skåne til
Olje-prässning. w. hälst i sandig lera.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.

Skidorna hos raps är upp till en decimeter långa och en halv centimeter
breda, med tydligt spröt. Raps odlas i stor skala för sina oljerika frön,
av vilka bland annat framställs rapsolja och margarin. Den är vår
viktigaste inhemska oljeväxt, men började odlas storskaligt först efter
andra världskriget. Fröna hos raps har en oljehalt på 30-40%.

Det är ringmärkning på gång vid Skillingaryds dämme denna dag och i
fjärran, halvt dold av bladvassen, skymtar en äkta ornitolog som vittjar
sitt nät.

Denna dag verkar bli en rekorddag med mängder av ringmärkta
lövsångare samt sädesärlor och bilden visar en ung lövsångare,
”Phylloscopus trochilus”.

Ålder, vikt, längd och fettlager noteras noga i listorna och under årens
lopp har denna kunskap tillsammans med återfynd av levande såväl
som döda exemplar av ringmärkta fåglar lärt oss mycket om naturen i
allmänhet och fåglar i synnerhet.

Om ni tittar noga på denna vackra törnskatehanes högra ben så kan ni
se att den är ringmärkt, ringen är gjord på I.Ö. Mekaniska AB i
Bankeryd som årligen gör cirka 4 miljoner fågelringar som skickas ut
till hela världens ornitologer.

Hade bilden varit ett konstverk i olja eller akvarell på en
konstutställning hade det förmodligen hetat ”Törnskata i jolster”, Dan
Damberg 2011. Här syns för övrigt ringen på högerbenet tydligare.

Just nu upptäcker törnskatehanen mig på grund av kamerans oväsen
och ögonblicket efter detta frusna ögonblick i tiden flyger den bort.

En av mina favoriter bland blommorna vid Skillingaryds dämme,
rosendunörten, ”Epilobium hirsutum”, bara namnet är stor poesi.

”Med sina stora rosenröda blommor och sin rika grönska är Luddunan
en ganska vacker växt. Kronbladen äro gulaktiga vid basen, och från
denna sträcka sig nästan genomskinliga ådror, under det bladets rodnad
blir starkare uppåt. Hvar blomkrona varar dock endast en dag sedan
den riktigt utslagit.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Var skola nässelfjärilens larver befinna sig om inte på brännässlan, var
man än såg in i de täta nässelbestånden vid Skillingaryds dämme fann
man dessa svarta, taggiga och glupska små kryp.

”Brän-nässla. w. wid hus och gärdesgårdar. All Nässla drifwer urin och
renar bloden, i Lungsot och Skjörbjugg nyttig, hälst wårtiden, då
intages utpressad saft af späda Nässlor i wasla: eller brukas Decokt af
Nässle-rötter en näfwa til en kanna wattn något inkokt och drucket
några glas om dagen. Med färska nässlor brännas lame och borttagne
lemmar; äfwen fötter wid upstigen Podager. Om wåren ätas de til
grönkål: torkade nyttjas de til boskapsfoder…

…Om stjelkarna på samma sätt skötas som lin och hampa, kunna de
spinnas och kläder deraf wäfwas. Med decoct af rötterna färga
bondhustrur Påskägg gule.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom” av Carl Fredrik Hoffberg
år 1792.

Nässelfjärilen är den vanligaste av Sveriges dagfjärilar och också
vanlig i hela Europa. I de södra delarna av Sverige uppträder den i
minst två generationer per år varav den sista övervintrar. Flygtiden
varar hela den mildare delen av året och de övervintrande fjärilarna
kan lockas fram ur sina gömställen till och med mitt i vintern då solen
skiner varmare än vanligt.

Bildens larver, som lever många tillsammans på nässlor, har på ryggen
sju rader med greniga taggar och är svarta, ibland enfärgade, men
oftast med bredare eller smalare längsgående gula band och strimmor,
vilket syns tydligt på min bild.

Pupporna har också taggar och knölar och växlar i färg från mörkt
gråbrunt, med eller utan guld- eller silverglänsande fläckar på ryggen,
till mycket ljust gröngult med guldglans över hela kroppen. De hänger
med huvudet nedåt på väggar och plank, mera sällan dock i
nässelsnåren.

Bilden på den lilla rörhöneungen i andmatssmeten får bilda avslutning
för denna gång.

På återseende!

Skrivet av Dan Damberg