Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.
Sommar vid Skillingaryds dämme del 15
Sommar vid Skillingaryds dämme del 15, en naturkrönika i 8 bilder
om livets mångfald i skepnader av stjärtänder, törnskator, spiréor, vita
pipdån, igelknoppar och ”strandklor”.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av augusti 2011.
Oj, vad roligt, tänkte jag… en stjärtandshona, det var länge sedan och
faktiskt första gången som jag ser en stjärtand vid Skillingaryds
dämme.
Den enfärgat grå näbben, nåja, bortsett från den lilla ljusgrå ”vinkeln”
på den innersta delen av övre näbbhalvan gjorde bilden av en
stjärtandshona komplett, trodde jag.
En stjärtandshane i så kallad eklipsdräkt ”ska” nämligen ha en tydligt
tvåfärgad näbb så detta alternativ var just då inte aktuellt för mig.
Eklipsdräkt är för övrigt namnet på den fjäderdräkt som anläggs hos
hanar av vissa fågelgrupper efter parningstiden och som under några
veckor eller månader mitt i sommaren ersätter den färgrika fjäderdräkt
som annars bärs under den övriga tiden av året.
Eklipsdräkt är speciellt påtaglig hos änder, som exempelvis bildens
stjärtand, där hanarna då blir lika skyddsfärgade som honorna. Vid
ruggning till eklipsdräkt ersätts först kroppsfjädrarna och därefter
vingpennorna, varvid flygförmågan tillfälligt förloras och då kan det
vara bra att inte synas för väl.
Plötsligt flyger ”stjärtandshonan” iväg några tiotals meter och då
avslöjas hemligheten via den tydliga och typiska vingspegeln,
vingteckningen, med den rostbrungula bården, som säger mig att detta
trots allt var en hane av stjärtand i en så kallad eklipsdräkt. Så lurig kan
fågelskådning vara när den är som bäst!
Vacker som en ädelsten är den lilla törnskatan där den sitter på räcket
till en av broarna mellan dammarna, bilden visar en hane. Snart flyttar
den tillbaka till vintervistet i östra och södra Afrika.
Beståndet av törnskator har minskat under de senaste årtiondena och
orsakerna till tillbakagången, som i stort sett skett i hela Europa, är
delvis beroende av förändringar i landskapsstrukturen, som exempelvis
röjning av häckar och träddungar på fält, samt användning av
bekämpningsmedel i jordbruket.
I Sverige var törnskatan upptagen som missgynnad, nära hotad, NT, på
2005 års rödlista men i 2010 års rödlista anges den, glädjande nog, inte
längre som hotad.
Min första strandklo, ”Lycopus europaeus”, vid Skillingaryds dämme,
dessutom i sin praktfullaste blomning.
Strandklo är en flerårig ört som kan bli upp till sju decimeter hög.
Stjälken är upprätt och har motsatta blad som är lansettlika och mer
eller mindre djupt parflikiga med rundade flikar. Strandklo blommar
från juni till september med små vita blommor som sitter samlade i
täta, mångblommiga kransar. Blommorna har vanligen två ståndare
och fodret har fem raka och spetsiga fodertänder. Blomkronan är
tvåläppig med fyra nästan likstora flikar, underläppen har ofta små
röda prickar.
Strandklo är lätt att känna igen på sina speciella blad och kransställda
små vita blommor med likstora flikar, den kan knappast förväxlas med
andra arter.
Den växer på våt mark, vid kärr, diken och stränder, vilket finns vid
Skillingaryds dämme. Den första fynduppgiften publicerades redan på
1600-talet.
Nyman skriver år 1867 att strandklo lämnar en varaktig svart färg på
både ylle, linne och silke om man kokar den med järnvitriol, det vill
säga, järnsulfat, FeSO4.
Spireor är lövfällande buskar, ofta rikt grenade från basen och ofta
rotskottsbildande. Blommorna är tvåkönade och växer oftast i kvast
eller klase. Spireor odlas allmänt som prydnadsbuskar och som
häckväxter, både rena spireaarter och hybrider förekommer i handeln.
Släktnamnet ”Spiraea” kommer av grekiskans ”speiraia” som var ett
växtnamn som redan den grekiske filosofen och naturforskaren
Theofrastos använde på 300-talet före Kristus.
Släktet har omkring 100 arter men bara fem arter är naturaliserade och
bofasta i Sverige, vanligast är häckspirea. Ytterligare åtta arter och fyra
hybrider har påträffats tillfälligt förvildade i vårt land.
Spireor är svåra att artbestämma så det låter jag bli men en gissning är
att bilden visar just en häckspirea, ”Spiraea salicifolia”, som är en
vanlig trädgårdsväxt i Sverige.
På tal om svårbestämda växter, här kommer ännu en, igelknoppen kan
likt spireorna ställa till det för botanisten. Jag påstår ändå att min bild
visar en stor igelknopp, ”Sparganium erectum”, och arten har rikliga
bestånd vid Skillingaryds dämme.
Stor igelknopp är en högväxt vatten- eller sumpväxt med en styv stjälk
som kan bli över en meter hög. Bladen är också styva och upprätta, en
till tre centimeter breda samt trekantiga men mot spetsen platta.
Arten är den största och kraftigaste av de svenska igelknopparna och är
ganska variabel. Den delas därför upp i fyra underarter, där underarten
stor igelknopp, på bilden, är den vanligaste i vårt land. De andra
underarterna, sotigelknopp, glansigelknopp och klotigelknopp vilka
skiljs åt genom olika utseende på frukterna.
Avslutningsbilden för denna gång blir ett vitblommigt pipdån,
”Galeopsis tetrahit”, vilket är mer sällsynt än den mer ordinarie
rödaktiga varianten. Pipdån blommar från juli till september.
”Röddånet är en särdeles sällskaplig växt, uppträdande än ensam i
talrika stånd, än med Harkål, Kardborrar o. a. ogräs på odlade ställen
eller med Guldris m.fl. i skogskanter o. a. Dikas, vändes, eller plöjes
en mark, hugges en skog, eller blottas myllan på något annat sätt, strax
visa sig unga plantor av denna ört.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.