Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.
Sommar vid Skillingaryds dämme, del 6
Sommar vid Skillingaryds dämme, del 6, en naturkrönika i 14 bilder om
sommarens fägring.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, dagen innan midsommarafton
2010.
Kanadagässen har även i år fått fram ungar, dock bara 5, ännu duniga
sådana. Kanadagåsen lägger vanligtvis mellan fem till nio vita ägg
huvudsakligen i april och antingen har de bara lagt 5 ägg eller så har inte
alla kläckts.
De är väl övervakade av båda föräldrarna och det är nödvändigt för det
finns rovdjur vid Skillingaryds dämme som gärna skulle ta dem som byte.
Kanadagåshanen försvarar dock ilsket bo och ungar och är mycket
aggressiv. Väsande går han lös på varje inkräktare med kraftiga slag av
vingknogarna och kan genom sin storlek driva iväg de flesta mindre
rovdjur.
Naturen kan tyckas hård ibland för av den ursprungliga kullen på tio
knipungar finns nu bara sex kvar. Vad som hänt med de fyra saknade
knipungarna kan man bara spekulera om men korp och kråka jagar ofta
nere vid dämmet. Honans vakande blick är det dock inget fel på.
En flock om upp emot ett par hundra starar, ”Sturnus vulgaris”, vilket för
övrigt betyder ”den allmänna staren”, har hållit till vid Dämmet de
senaste veckorna. Staren är för övrigt känd och omtalad från Sverige
sedan tidigt 1500-tal.
En flygande starflock håller alltid ihop som ett litet moln, och detta skall
enligt en del forskare vara upphovet till hans latinska namn ”Sturnus”
men också till det svenska namnet ”stare”.
Staren häckar i trädhål och gärna i holkar. Fågelholken har indierna hittat
på och det var i slutet av 1700-talet som holken infördes till Europa via
Orienten.
Men en del starar kan finna sig till rätta lite varstans, ibland kan den
bygga sitt bo i stenrösen, ibland i vedtravar eller också i gamla höstackar.
Är det dags för dagens gymnastiska övningar för denna unga stare, eller
ska den bara … Ja, det skulle den.
Under 1970-talet och framåt minskade staren kraftigt i antal i både i
Sverige och Finland. En del av minskningen tror man beror på
förändringar i jordbruket, men även den intensiva jakten på starar under
höstflyttningen i en del västeuropeiska länder kan vara en bidragande
orsak.
Stararna är mycket vaksamma och flyger sin väg så fort man försöker att
närma sig vilket gör dem ganska svårfotograferade.
Under mitten av 1990 beräknades antalet starar i Sverige vara cirka
750.000 – 1.500.000 par och staren hör till de fåglar som kommer
tidigast på våren. Redan i februari kan de första visa sig, men de flesta
kommer till Mellansverige i mitten på mars. Denna vargavinter såg jag
inte min första stare förrän i månadsskiftet mars-april.
Gunnar Brusewitz skriver att sången låter som ett gammalt utslitet
positiv, men i den gnisslande och visslande sången förkommer det ibland
klara flöjtande toner och ofta är det invävt härmningar från diverse andra
fågelarter.
Även forsärlorna har lyckats med häckningen i år vilket denna ungfågel
som sitter på en sandbrink vid Lagan alldeles sydost om Skillingaryds
dämme, är ett bra bevis på.
Namnet forsärla användes första gången år 1953 och syftar på att arten
normalt håller till vid snabbt strömmande vatten. Arten har även kallats
för gråärla och långstjärtad ärla. Under 1800-talet gjordes endast ett
fynd av forsärla i Sverige, nämligen i nordvästra Skåne i december 1843.
Den första häckningen gjordes 1905, då ett par häckade i Tabergsån vid
Taberg här hos oss i Småland och under 1920-talet etablerade sig
forsärlan på flera ställen i Skåne, Halland och Småland.
Växtfamiljen klockväxter eller på latin ”Campanulaceae”, där bildens
vackra monke, ”Jasione montana”, ingår har 87 släkten och nästan 2000
arter spridda över hela världen. I Sverige finns fem släkten och 15 arter
och det största släktet är blåklockor med tio arter.
Släktnamnet ”Jasione” kommer av grekiskans ”iasos” för läkedom och
detta namn användes redan av Theofrastos, 300 före Kristus, om en
medicinalväxt.
Vresros, ”Rosa rugosa”, kommer ursprungligen från Östasien och Japan,
varifrån den införts bland annat till Sverige som prydnadsväxt. Den
blommar som bäst just nu med sina stora vackra rosor men har tyvärr
blivit ett svårt ogräs vid våra kuster där den breder ut sig till
ogenomträngliga snår och tränger undan all annan flora, dock vore det
bra om den spred sig utmed staketet mot motorvägen vid Skillingaryds
dämme där den då blir såväl föda via de stora och saftiga nyponen som
skyddsbarriär mot trafikbullret.
I den fjärde dammen finns det numera stora mängder med tiggarranunkel,
”Ranunculus sceleratus”. Artnamnet ”sceleratus” kommer av latinets
”scelerare” som betyder ”begå brott” och det svenska namnet
tiggarranunkel av att dess giftighet förr utnyttjades av tiggare. Nyman,
år 1867, ger en målande beskrivning av artens egenskaper och han
skriver att;
”Om bladen tuggas tillräckligt länge bränna de på tungan, göra den hudlös
och borttaga smaken, hvarvid tänderna domna och tandköttet blöder.
Sedan de endast en timma legat på huden, uppkomma gulvätskiga blåsor,
hvilka sedan bilda variga och mycket svårläkta sår. På detta sätt lära
fordom tiggare, för att väcka medlidande, skaffat sig otäcka sårnader,
hvadan växtens svenska namn”.
”Nyss var jag konung. Fredlös genom riket
jag flyr idag, förhungrande. I diket
jag dignar, piskad av en hagelvind.
Omkring mig frodas tiggareranunkel.
Jag trycker bladen hårdt mot hand och kind.
Då drager giftet sårnad och karbunkel,
och när jag nalkas byn, står folk vid grind:
’Tvi, se en spetälsk’, kastar till mig bröd
och rymmer vägen för kung Skam och Död.”
Ur Den flyende kungen av Erik Axel Karlfeldt, Flora och Bellona, 1918.
En fantasiskt vacker trubbhagtorn, ”Crataegus monogyna”, blommar
utmed ån i sydost och får bli min avslutningsbild för denna gång. Hagtorn
användes förr som häckväxt och den hårda veden användes bland annat
till hammarskaft och trissor med mera. Enligt äldre författare kunde
blommor och blad utnyttjas till te, frukten till nödbröd och barken kunde
användas till färgning. Släktnamnet ”Crataegus” kommer av grekiskans
”kratos” för hård vilket syftar på den hårda veden och artnamnet
”monogyna” kommer av grekiskans ”monos” för en/ett och ”gyne” för
kvinna och syftar på att blommorna har ett stift.
”Bland våra buskar är Hagtornsbusken troligen den, som lemnar de bästa
och varaktigaste häckar och lefvande stängsel. Den växer tätt, är
starktaggig, mycket seg, ej nogräknad på jordmån, härdig, den tål både
blåst, sol och köld och låter bra klippa sig…
…Veden är så hård och tät (gammal nästan som buxbom) att den kan
nyttjas till kuggar, trissor i block, skrufvar m. m.; svärtad eller betsad
liknar den ebenholz. Unga, raka telningar lemna vackra spatserkäppar.
Barken färgar gult. Blommorna och späda bladen kan nyttjas som thé.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman år 1868.
Tänk att få sig till livs så vackra och ”goda” nyheter en söndagsmorgon.
Jag instämmer i den första kommentaren.
Fantastiska bilder och lärorika texter.
Bra att veta om det skulle sina i kassan