Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på den tidiga sommarens blommor.
Sommarens fägring
Sommarens fägring, en natur- och kulturkrönika i 9 bilder om den
blomstertid som kom ovanligt snabbt i år trots den långa kalla vintern
och minimala våren.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i mitten av juni sommaren
2013.
Efter 2012-års något skrala astrakanskörd ser det ut som om årets
skörd kommer att bli betydligt bättre. Jag håller tummarna för det.
Äpple eller trädgårdsapel, ”Malus domestica”, är en art i familjen
rosväxter, ett fruktträd som har odlats i Asien och Europa i tusentals år
och som förekommer i mer än 1 000 olika sorter.
Trädet är vanligen självsterilt, det vill säga, det måste få pollen från en
annan sort för att sätta frukt. Frukten, äpplet, är en falsk frukt som äts
naturell eller används i matlagning och till desserter samt till bland
annat mos, juice och cider. I Sverige odlas äpple främst i Skåne, på
Gotland och i Mälardalen dock är trädet härdigt norrut till södra
Norrlands kustland.
I Norden nämns äpplen tidigast i Snorre Sturlassons Edda, och de
odlades vid medeltida kloster. Flera av de vanliga svenska sorterna har
hög ålder. Äpplen har varit en vida spridd symbol för kärlek,
fruktbarhet och ungdom, asarna åt av Iduns äpplen för att slippa
åldras.
Bland riksregalierna ingår riksäpplet, egentligen en symbol för
världsherraväldet.
Apel är detsamma som äpple eller äppelträd, men namnet används
numera nästan bara på sådana arter i släktet ”Malus” som växer vilda
eller odlas som prydnadsträd.
Arten vildapel anses vara ursprunglig i Sverige, men många så kallade
vildaplar i naturen är avkomlingar av odlade äppelträd. Medan
vildapel har kala blad och grentornar har de förvildade äppelträden
blad som är håriga undertill och kan ha eller helt sakna grentornar.
Syrén, ”Syringa vulgaris”, är en art i familjen syrenväxter. Det är en
upp till 7 meter hög och mycket vid buske med motsatta, hela blad och
väldoftande, trattlika, fyrtaliga blommor, vilka sitter i klaselika
samlingar på fjolårsskotten.
Syrénen härstammar från sydöstra Europa och den har odlats som
prydnadsbuske sedan 1500-talet med många sorter med olika
blomfärg, här en vit variant.
Syrén skjuter rikligt med rotskott och bildar därför ofta stora bestånd.
Barken är gråaktig och skrovlig medan bladen är motsatta, kala och
spetsigt äggrunda, med utdragen spets och bred rundad bas.
Syren blommar i maj-juni med vita eller lila, väldoftande blommor
som sitter i stora mångblommiga klasar nära grenspetsarna.
Akleja, ”Aquilegia vulgaris”, är en flerårig, vanligen kal ört med två
eller tre gånger pardelade blad och ofta blåvioletta blommor men i vår
trädgård finns många olika färgvarianter, såsom svartblå, marinblå,
blåvita, vita, skära och ljusröda samt med olika fyllda blommor, allt
från originalet till de med väldigt många kronblad.
”Hos den odlade växten omvexla blommorna mycket: purpurröda,
violetta, blekröda, hvita, stundom utan sporrar och dubbla.
Acklejans örtstånd är snarare något beskt än skarpt, men fröen lära
vara drastiska; de ha brukats mot skabb och onda sår hos barn.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.
Stor ormrot, ”Bistorta major”, är en medelstor, flerårig ört med grov,
vriden jordstam. Stjälken kan bli drygt en halv meter hög och har
några få oskaftade, stjälkomfattande blad.
Stor ormrot är sällsynt och förekommer i Syd- och Mellansverige.
Den växer på fuktig näringsrik jord i parker och gamla trädgårdar.
Roten användes förr som boskapsmedicin, men ”kan och nyttjas i
nödfall til föda för menniskor; men då bör den torrkade och malne
roten eller dess mjöl först i kallt watten aftwättas, at det hopdragande
ämnet må til det mästa frånskiljas”, enligt Retzius år 1806. Enligt
samme Retzius kan även fröna malas och användas till bröd.
”Denna vackra art ökar sig lätt, så att den merendels uppträder
temligen talrikt der den bosatt sig. Rotstocken blir vanligen nästan
dubbelvriden, hvadan de gamle botanisternas benämning och
artnamnet Bistorta (B. major Bauh.); den är ofta röd invändigt.
Bladen, hvilka ofvanpå äro vackert gröna men under oftast blåaktiga,
ha icke sällan röd medelnerv, och stundom bli bladen helt och hållet
röda. – Roten användes mest i boskapsmedicinen, men kan också
nyttjas vid skinnberedning och, torkad, malen och urlakad, till
nödbröd liksom fröen.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.
Skogsförgätmigej, ”Myosotis sylvatica”, är en två- eller flerårig ört
som kan bli upp till fyra decimeter hög. Stjälkarna är upprätta,
vanligen greniga, och utspärrat strävhåriga, bladen är avlånga till
lansettlika. Skogsförgätmigej blommar i maj-juni med stora, ljusblå
eller vita blommor.
Smultron, ”Fragaria vesca”, är en flerårig ört som kan bli upp till två
decimeter hög och som bildar långa ovanjordiska utlöpare eller revor.
Bladen är trefingrade och småbladen är ovala med sågad kant och
arten blommar från maj till juli.
Artnamnet ”vesca” kommer av latinets ”vescus” som betyder ”ätbar”
eller ”njutbar”.
Rött oxbär, ”Cotoneaster integerrimus”, eller bara oxbär, är en lågväxt
buske med utbredda ofta knotiga grenar. Den blir upp till en dryg
meter hög, men är ofta mycket lägre.
Rött oxbär är ganska sällsynt och förekommer från Skåne till
Jämtland, men med stora utbredningsluckor.
Under senare år har det vetenskapliga namnet ”Cotoneaster
scandinavicus” använts i flera svenska floror, medan det äldre namnet
”Cotoneaster integerrimus” var förbehållet en mellaneuropeisk art
vilken på svenska heter tyskt oxbär, och som ibland kan förekomma
förvildad i Sverige.
Nyligen har dock den Internationella Botaniska
Nomenklaturkommittén beslutat att Carl von Linnés artepitet
”integerrimus” trots allt skall gälla för den inhemska svenska arten.
Svartmyran i blomman letar pollen och kanske till och med nektar.
Vårtörel, ”Euphorbia cyparissias”, är en lågväxt, beståndsbildande,
flerårig ört med krypande jordstam. Stjälken blir två till fyra decimeter
hög och är klädd med talrika, långsmala och trubbiga, nästan barrlika
blad som är högst tre millimeter breda.
Vårtörel är en ursprungligen odlad, numera förvildad och naturaliserad
art, som är ganska vanlig i bebyggda trakter, vid villaområden och
tomter.
Artnamnet ”cyparissias” kommer av grekiskans ”kyparissos” för ”cypress”
och betyder ”cypresslik”.
Tack för nu och på återseende!