Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Fågelforsen.

Spännande spår vid Fågelforsen

Spännande spår vid Fågelforsen, en naturkrönika i 10 bilder från en
plats med anor tillbaka till 1911 då elektriciteten skulle ”rädda
världen” och ingen visste vad den Nordatlantiska oscillationen var
för något och då vårt landskapsdjur fortfarande höll relativt goda
bestånd även här i Småland.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av november,
vargahösten, 2010.

En kall och snörik dag, den andra vargavintern, fann jag följande
intressanta spår med tydligt släpande svans på dammvallen vid
Fågelforsdammen i Skillingaryd och visst är det likt spåren av vårt
landsdjur utter, ”Lutra lutra”.

En intressant internationell studie över den genetiska variationen hos
uttern har utförts i Spanien och bygger på prover från 73 uttrar från 8
olika länder, vilka är Sverige, Portugal, Spanien, Storbritannien,
Finland, Norge, Ukraina och Ryssland. Denna studie antyder att
uttrarna har en extremt låg genetisk variation i sitt mitokondrie-DNA
och lägst variation var det hos uttrar från västra Europa, och högst
hos uttrar från östra Europa. Detta indikerar att uttern efter den
senaste istiden för cirka 10 000-13 000 år sedan har koloniserat
Europa från Balkan och/eller västra Asien. Förutom
mitokondrie-DNA analyserades även DNA i mikrosatelliter och här
återfanns en något större variation.

Flera arbeten har för övrigt presenterats som behandlar utterns
genetik i Sverige och i ett arbete utfördes jämförande studier av
mitokondrie-DNA hos utter från Sverige, Norge och Lettland.
Resultaten visade på en skillnad i utbredning av två genotyper, en
genotyp fanns hos uttrar från norra Sverige och Norge och en annan
genotyp hos uttrar från södra Sverige och Lettland. I ett annat arbete
studerades den genetiska variationen hos norska och svenska uttrar
med hjälp av mikrosatelliter och de resultaten visade bland annat på
en större genetisk variation hos utterpopulationen i norra Sverige och
i Norge än hos oss i södra Sverige.

Genotypen är en individs exakta genetiska egenskaper, med andra
ord dess genom, vanligen i form av DNA, deoxiribonukleinsyra.
DNA upptäcktes och beskrevs av Francis Crick och James Watson år
1953 och tillsammans med Maurice Wilkins mottog de tre nobelpriset
i medicin år 1962 för sin upptäckt.

Uttern är ett solitärt levande djur, där honor och hanar endast träffas
regelbundet under parningssäsongen på våren, så det är inte konstigt
att man för det mesta bara ser spår av ett djur som här vid
Fågelforsdammen. Könsmognaden sker vid två års ålder och uttern
håller hemområden som regelbundet patrulleras och markeras med
hjälp av signalmarkeringar. En signalmarkering sker i form av
spillning och/eller ett analkörtelssekret som informerar andra uttrar
om dess närvaro, kön och parningsstatus. Honors hemområden kan
med största sannolikhet betraktas som födosöksområden, medan
hanars till stor del främst fungerar som parningsområden. Detta
innebär att ett hemområde för en hona omfattar bra födokällor så att
hon kan föda upp sina ungar. För hanar innebär ett bra hemområde
istället ett område som dessutom omfattar flera honors hemområden
så att han kan öka chansen att sprida sina gener. Storleken på honors
hemområden varierar mellan 7 och 10 kilometer i diameter, medan
hanars kan vara över 20 kilometer i diameter.

Uttern är ett så kallat semiakvatiskt däggdjur, vilket betyder att den
lever både i vatten och på land. De återfinns inom ett brett spektrum
av vattenmiljöer såsom sjöar av varierande storlek, rinnande vatten,
allt ifrån små bäckar till stora älvar, våtmarksområden samt
kustlandskap. Födan består mestadels av fisk som till exempel lake,
simpor och karpfiskar, men även grodor, kräftor, större insekter,
fåglar och mindre däggdjur kan ingå i utterdieten. Studier har visat
att sammansättningen av fiskdieten i stort sett återspeglar födans
tillgänglighet och förekomst i det område där uttern jagar. Födovalet
varierar därför mellan olika områden och naturligtvis med årstiden
och en vuxen utter konsumerar cirka 1-1,5 kg fisk per dag. Under
vintern minskar tillgången på lättillgänglig föda och vinteröppet
vatten, vilket bidrar till en förändring av rörelsemönstret hos uttrarna.
Ofta återfinns högre tätheter av utter i just de områden som har störst
födotillgång vintertid genom att uttrarna tillåter en viss överlappning
mellan olika hemområden och även ökad tolerans för mindre
dominanta djur att befinna sig i området.

PCB är beteckningen för ett antal organiska klorföreningar, så
kallade polyklorerade bifenyler, som tyvärr började användas flitigt
av bland annat el-industrin redan under

1930-talet. PCB-föreningar är bioackumulerande och därför mycket
svårnedbrytbara. De kan därför fortsätta att cirkulera i ekosystemen
under många år. PCB förbjöds i Sverige redan 1971 men under
1980-talet uppmättes kraftigt förhöjda PCB-halter hos svenska uttrar
jämfört med uttrar från norska Atlantkusten. Medelvärdet för
svenska uttrar var 120 mg/kg medan det motsvarande värdet för
norska uttrar endast var 17 mg/kg. Undersökningar har visat att PCB
bland annat orsakar en minskad reproduktionsframgång hos
uttersläktingen minken.

PCB måste alltjämt ses som ett allvarligt hot mot uttern eftersom det
bryts ner väldigt långsamt och fortfarande tillverkas i Ryssland och
användningen är storskalig, inte minst inom den militära industrin.
Även kadmium i kombination med bly har känd påverkan på
reproduktionen hos däggdjur och höga halter av kvicksilver kan
lokalt påverka uttern negativt, speciellt i kombination med andra
ämnen.

Enligt fallviltstatistik från Naturhistoriska riksmuseet har antalet
trafikdödade uttrar stadigt ökat under de senaste decennierna. Mellan
åren 1973-2000 registrerades 59 procent av inkomna uttrar som
trafikdödade. Enbart 2004 års fallviltsstatistik omfattar sammanlagt
37 stycken döda uttrar, varav cirka 80 procent blev registrerade som
trafikdödade. En förväntad följd av en ökande population, av i detta
fall utter, är att även den absoluta dödligheten ökar. Därför bör
andelen trafikdödade uttrar i materialet betraktas med en viss
reservation då de kan vara överrepresenterade i materialet då dessa
uttrar hittas lättare eftersom de ofta återfinns i anslutning till en väg.
Regionalt kan trafiken dock vara en starkt begränsande faktor till
följd av den kontinuerliga utvecklingen av vägnätet.

”Projekt utter” upprättade en avelsstation redan 1975 i Hälsingland,
där avelsdjuren var vildfångade uttrar från Norge. Under åren 1987-
1992 sattes totalt 54 uttrar ut, varav 7 i Uppland och resterande i
Södermanland. Utsättningarna föregicks bland annat av PCB-
analyser av insamlad fisk. Resultat från återinplanteringarna visar
bland annat att överlevnaden var högre hos de viltfångade uttrarna än
hos de uppfödda. Interaktionen mellan redan etablerade uttrar och
hemområdets kvalitet verkar vara de faktorer som bäst förklarar
aktivitets- och etableringsmönstret hos de återinplanterade uttrarna.
Genetiska effekter av återinplanteringarna i Uppland och
Södermanland har studerats och dessa visade genetiska spår från
norska uttrar i sju individer från Uppland. Däremot återfanns inga
spår av norska uttrar i de åtta uttrar från Småland som ingick i
studien.

För utterns skull, bevara buskar, träd och annan skyddande
vegetation utmed sjö- och åstränder så kallade skyddszoner.
Växtligheten ger skydd åt uttrarna och där finner de gryt- och
viloplatser. Undvik stora årensningar, dikningar och kanaliseringar
av vattendragen. Riv inte gamla dammanläggningar vid kvarnar och
sågar eftersom de ofta utgör goda fiskevatten för uttern. Spara
områden med stenrösen, stora rotvalv och andra lämpliga grytplatser
i anslutning till vattnet. Var rädd om befintliga våtmarker och
återskapa gärna mader och översilningsområden. Glöm inte att
informera jakt- och fiskeinnehavare om att det finns utter i området.
Uttern inventerades i vårt län, Jönköpings län, åren 1986, 1991 samt
2000 och visar glädjande på ökande populationer.

Svamparna på bilden ingår i släktet ”Datronia” som innehåller sega,
ettåriga arter med resupinata till otydligt hattbildande fruktkroppar.
Porerna är kantiga till labyrintiska och köttet är blekt till brunaktigt.
Hyfsystemet är trimitiskt, vilket betyder att det innehåller såväl
generativa hyfer som skeletthyfer samt bindehyfer, och dessa hyfer
har söljor.

En hyf, flera hyfer, är de långa svamptrådar som bygger upp en
svamp, en generativ hyf är en tunnväggig, förgrenad hyf med
mellanväggar, en skeletthyf är en tjockväggig och mycket lång hyf i
förhållande till en generativ hyf och en bindehyf är en tjockväggig
och ofta grenad hyf. Sporerna hos släktet ”Datronia” är ganska stora
och cylindriska till smalt ellipsoida och släktets svampar orsakar
vitröta i lövved. Det finns två svenska arter, Hjortticka, ”Datronia
mollis” samt Liten hjortticka, ”Datronia stereoides”.

Hos bildens hjortticka, ”Datronia mollis”, är hatten vanligen dåligt
utvecklad och finns i allmänhet endast som en upp till 2 centimeter
utstående men långsträckt kant på en i övrigt resupinat fruktkropp.
Svampens ovansida är svart med ljus ytterkant, ofta zonerad eller
fårad. Porerna är gråvita till grå eller gråbruna, oregelbundna till
labyrintiska och 1-2 per millimeter, ofta dock delvis utdragna och
större. Köttet är blekt brunaktigt, tunt men segt samt avgränsas från
den finludna hattytan av en smal och mörk linje. Rören blir upp till 3
millimeter långa och svampens totala tjocklek överstiger inte en halv
centimeter.

Hjorttickan växer på liggande lövved eller på döda eller döende
partier av stående träd. Den finns både i slutna och halvöppna
miljöer, gärna i blandade skogar. Hjorttickan kan förväxlas med
slingertickan, ”Cerrena unicolor”, vars porer också är slingrande och
har ungefär samma färg. Slingertickans hattar är dock oftast mer
utvecklade, betydligt ljusare och tydligare behårade, se min tidigare
naturkrönika ”I svamparnas värld, del 11”.

Släktets andra art, Liten hjortticka, ”Datronia stereoides”, är mindre
och tunnare samt har mer regelbundna, kantiga porer.

Hjorttickan växer i procent på följande substrat, asp 39 %,
Salix/viden 18 %, björk 12 %, al 8 %, bok 8 %, rönn 5 %, hägg 4 %,
hassel 2 %, lönn 2 %, alm 1 %, ek 1 % samt sällsynt på apel, ask,
avenbok, berberis, brakved, fläder, getapel, häggmispel, hästkastanj,
körsbär, lind, oxel, poppel och släktet ”Rosa”. Hjorttickan är allmän
och finns över hela Sverige.

Bilden visar skinnsvampen styvskinn, ”Stereum rugosum”, som här växer
på stammen av en sälg. Skinnsvampar utgör ingen enhetlig grupp
släktskapsmässigt, utan förekommer i ett antal basidiesvampsgrupper.

Deras fruktkroppar är florstunna till skinnlika, med ett slätt till ojämnt
hymenium och de växer mer eller mindre tryckta till underlaget på grenar,
stammar och stubbar, ibland även som skadegörare på virke. Flera sällsynta
arter skinnsvampar är typiska för gammal skog och hotade i dagens
skogsbruk.

Apropå vargavintern så heter troligtvis den direkta orsaken den
Nordatlantiska oscillationen, NAO, som är ett klimatfenomen som
förekommer i Nordatlanten. Skillnader i klimatet från år till år i det
nordatlantiska området beror på små fluktuationer i tryckskillnaden
mellan det halvpermanenta Islandslågtrycket och det halvpermanenta
Azoriska högtrycket.

NAO påverkar vädret främst under vinterhalvåret, från november till
april. Extremt kalla vintrar som den hos oss i Skandinavien förra
vintern, 2009-2010, förekom tidigare ungefär vart tjugonde år men
har nu blivit mycket ovanligare och sedan slutet av 1900-talet har det
verkat som trenden går mot mycket varmare vintrar.

Positivt NAO-index ger mildare och regnigare vintrar i norra Europa,
medan negativt NAO-index ger kallare och torrare vintrar medan det
för södra Europa gäller det motsatta.

Vinterklimatet på Nordatlanten och på landområdena runt om
varierar i ett storskaligt, oregelbundet mönster. Under en följd av år
kan det vintertid vara mildare och regnigare än normalt i
Skandinavien. En period med milda vintrar kan plötsligt övergå i sin
motsats. Dessa klimatsvängningar kallas, som sagt, den
nordatlantiska oscillationen, NAO.

När vintern är varm och nederbördsrik hos oss råder samma typ av
väder på Nordamerikas östkust. Samtidigt är det kallare och torrare
än normalt på Iberiska halvön, i områdena runt Medelhavet och på
Grönlands västkust. Under andra perioder kan vi ha en lång följd av
kalla vintrar, medan vintrarna till exempel söderut i Europa då är
varmare än vanligt.

Klimatet under de olika faserna styrs av skillnaderna i lufttrycken vid
Azorerna och Island. Vid Azorerna ligger ofta högtryck och vid
Island lågtryck. Avvikelserna från de normala skillnaderna i lufttryck
kallas NAO-indexet. När de isländska lågtrycken är extra kraftiga är
indexet positivt. Då blir sydvästvindarna kraftiga, och lågtrycken
styrs mot Skandinavien vilket ger vintrar som vi känner igen från de
senaste åren. När indexet är negativt blir vindarna svagare och
lågtrycken hamnar längre söderut. Det är inte klarlagt om NAO
betingas av växelverkan mellan hav och atmosfär eller om det är
atmosfären som primärt ger upphov till NAO. Men det är fullt
möjligt att det är havet som styr NAO över tiotals år. Havet har
nämligen mycket större kapacitet att lagra värme. Om det är havet
som styr NAO skulle temperaturmönstret i Atlantens vatten kunna
avslöja om vintrarna blir kalla eller varma flera år i förväg. Den
förste som undersökte Norska havets inflytande på klimatet i
Skandinavien var Otto Pettersson, han var professor vid Stockholms
högskola i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Han fann blad
annat att temperaturen i havet utanför Norges kuster under januari
månad uppvisar ett samband med temperaturen i Örebro. Senare
klarlade han att både temperatur och fuktighet inne i landet hänger
ihop med temperaturen i havet genom att studera när tussilagon slog
ut om våren i Uppsala. Vindarnas påverkan på havsströmmarna hade
kommit att tilldra sig allt mer uppmärksamhet i slutet av 1800-talet
och i direkt anslutning till Petterssons arbeten föreslog en tysk
meteorolog att klimatet i Europas nordvästra hörn borde ha samband
med skillnaderna i lufttryck i nord-sydlig riktning över Atlanten, det
vill säga, det som så småningom kom att kallas NAO-indexet.

Bilden visar en strömstare, ”Cinclus cinclus”, som sitter på en fallen
klibbal över den gamla åfåran söder om Fågelforsen. Den var oerhört
vaksam och jag kunde inte komma den närmare denna gång vilket
innebar cirka 40 meter. Strömstaren har vinterrevir, som kraftfullt
försvaras mot andra individer och av den anledningen sjunger även
strömstarehonan. Sångens funktion är just att hålla konkurrenter på
avstånd och därför kan strömstaresången höras även mitt i smällkalla
vintern, vilket denna individ bevisade. Strömstaren är mycket trogen
sitt vinterrevir och kan övervintra år efter år vid samma vattendrag,
dock kan kortare förflyttningar ske främst vid sträng kyla då
vattendragen fryser igen.

Vill Ni höra strömstarens sång kan Ni gå in på följande länk;

http://www.algonet.se/~kegu/Cinclus_cinclus.wav

Skrivet av Dan Damberg