Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på ett levnadsöde som berör.

Stolla-Hedda eller Hedvig Rehn Petersdotter

Stolla-Hedda eller Hedvig Rehn Petersdotter, en kulturkrönika i
16 bilder om en kvinna vars liv berör, en sorgesam, ledsam och dyster historia från ett annat Sverige bara ett stenkast bakåt i tiden i vår gemensamma historia.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mitten av juni, Herrens år 2013 efter Kristus.

 

Här föddes Hedvig Rehn Petersdotter eller ”Stolla Hedda”, ett stenkast från vägen mellan Skillingaryd och Åker, strax väster om Elgebo, sydväst om Skillingaryd i Vaggeryds kommun. Strax intill rinner Österån vilket är orsaken till att hennes föräldrar bodde och fann sin utkomst här i den småländska tall- och granskogen.

För den som inte vet avslöjar inte naturen mycket om detta tragiska livsöde som drabbade Hedvig Rehn Petersdotter, men alldeles till höger om granen finns en hög med stenar från en murstock som tillhört det hus vari historien om Hedvig tar sin början.

Hedvigs far hette Peter Larsson och var född på gården Boglös i Tofteryds socken den 7 januari år 1800, och han flyttade med sina föräldrar och de fyra syskonen Christina, Brita, Anna och Johannes till torpet Håkanstorp under Bratteborg. Modern Lena Stina hade för övrigt som barn bott på Håkanstorp men var annars född på torpet Lövåsen, även detta under Bratteborgs ägor.

Peter Larsson flyttade sedan ut från föräldrahemmet redan i tonåren och tog tjänst som dräng på olika gårdar i socknen bland annat Bössjarp, Skomakarebygget, Löveryd och Högafors. Redan i 20- årsåldern är han dock kraftigt invalidiserad och går på träben men detta tycks dock inte hindra honom att arbeta.

Hedvigs mor Lena Abrahamsdotter var född den 23 augusti år 1801 i Klevshult i Åkers socken. Hon var egentligen döpt till Helena men kom att kallas Lena under större delen av sitt liv. Även hon kom att ta plats hos traktens bönder men då i Åkers socken. Hon var piga ibland annat i Vipparp och Aspö samt även på någon gård i Tofteryd.

Året 1835 gifter sig Peter Larsson och Lena Abrahamsdotter och bosätter sig på Tråddrageriet under Stora Elgebo i rote 8 i Åkers socken som då ägdes av en patron Åkerlund och där blir Peter tråddragare och även bas på stället. Här föds också de tre barnen systern Johanna år 1836, vår Hedvig år 1839 och brodern Lars Peter år 1842.

Familjen flyttar år 1855 till torpet Kvarnbacken även detta under Stora Elgebo och här blir Peter mjölnare. Hedvig flyttar sedan härifrån som piga till Ryd och slutligen år 1867 till Byarums socken och här kan man sedan följa hennes ytterligare öden. Föräldrarna och sonen Lars Peter hamnar år 1869 på fattighuset i Åker där de slutar sina dagar. Dottern Johanna skrivs på socknen men år 1899 finns hon också på fattighuset och där hon slutar sina dagar på Vilan år 1913.

Det skulle visa sig att det skulle skapas många historier om denna kvinna, Hedvig Rehn Petersdotter, och många är de som fascinerats av hennes liv.

Anne Johansson från Vaggeryd sade en gång om Hedvig att;

”Det skär i hjärtat när man hör berättelserna om henne och det finns än i dag kvinnor som tvingas till liknande upplevelser”. Bättre än så kan det inte sägas, det är bara att hålla med.

Hedvig Rehn Petersdotter, ditt liv och dina strapatser under din livsgärning skär i mitt hjärta också.

Bilden visar en närbild på en bränd och sotig tegelsten som förmodligen har utgjort en del av murstocken och det som idag är nästan helt gömt under gran- och tallbarr, under husmossa och väggmossa är tegelstenar från den murstock som höll dig och din familj varm under kyliga vintrar, som gjorde det möjligt att bereda den torftiga föda som trots allt gjorde det möjligt för Er att överleva och nå vuxen ålder vilket inte alla gjorde i detta mycket annorlunda och svåra Sverige under mitten av 1800-talet.

Här på platsen borde omedelbart sättas upp en torpskylt och lite information om platsens övriga historia.

Bildens brända tegelsten bär som sagt sotiga rester från den ved som bars in och eldades för värme och matlagning och är i sig ett vittnesmål om ett Sverige för dryga 170 år sedan. Nu ligger stenen och allt annat som finns i marken väl inbäddat bland kruståtel, kvastmossa och filtlav. Om dessa stenar kunde tala skulle de berätta om den lilla människans många gånger svåra liv i mitten av 1800-talets Sverige, lång innan välfärdssamhället ens var påtänkt.

När Hedvig Rehn Petersdotter föddes år 1839 var Sverige i union med Norge, den svensk–norska unionen eller officiellt Sverige–Norge eller Sverige och Norge. Denna statsrättsliga förening, union, mellan kungarikena Sverige och Norge som gällde mellan åren 1814–1905, framgick ur en serie förhandlingar som hade sin utgångspunkt i Kielfreden den 14 januari 1814 och godkändes genom den så kallade riksakten år 1815.

Unionsuppgörelsen hade karaktären av en kompromiss mellan Sveriges på fredsbestämmelserna grundade anspråk på Norge och norrmännens självständighetssträvanden sådana de kommit till uttryck i Eidsvollsgrundlagen av den 17 maj år 1814. Enligt riksakten skulle Norge vara förenat med Sverige i en union, inte som en erövrad provins utan som ett självständigt rike med egna lagar och institutioner.

Hur många gånger Hedvig själv tänt i spisen, hur många gånger hon vintertid, med köldvärkta händer och med stela fingrar, försökt att laga den enkla och relativt näringsfattiga föda som var den fattiges lott i dessa svåra tider av armod för bara drygt 160 år sedan kan vi bara gissa.

Sommaren år 1905 när Hedvig Rehn Petersdotter var 65 år gammal och cirka 15 år innan hon gick ur tiden, stod ett praktiskt taget enigt norskt folk bakom kravet på en unionsupplösning mellan Norge och Sverige. Den svenska riksdagen ställde dock vissa villkor för att släppa Norge, bland annat att norska gränsfästningar skulle raseras. Efter Karlstadskonferensen i september år 1905, där ömsesidig militär mobilisering gav eftertryck åt orden, träffades dock till sist en uppgörelse om en fredlig avveckling av unionen.

För att mycket kort sammanfatta den svenska historien närmast före och närmast efter Hedvig Rehn Petersdotter så väljer jag att börja vid reaktionen på nederlaget i det stora nordiska kriget då frihetstiden började år 1719, året efter Karl den tolftes död vid Fredrikshalds fästning i Norge, vilket ledde till skapandet av en konstitutionell monarki, enligt olika konstitutioner åren 1772, 1789 och 1809, där den sista innehöll flera medborgerliga rättigheter.

Under 1800-talet kom sedan många liberala reformer till Sverige, och år 1866 bytte Sverige från ståndsparlament till tvåkammarparlament. När Sverige industrialiserades under andra halvan av 1800-talet började alltfler kräva allmän och lika rösträtt men även tullfrågan var ett hett debattämne. Under denna tid var Hedvig Rehn Petersdotter mer eller mindre i fyrtioårsåldern.

Sverige slapp första världskriget men när freden kom år 1918 hade Hedvig Rehn Petersdotter redan gått ur tiden. Parlamentarism infördes år 1917 då kung Gustaf V accepterade att utnämnda regeringen utifrån riksdagens flertal, då var Hedvig 78 år gammal.

År 1918, samma år som Hedvig gick ur tiden infördes allmän rösträtt, och 1921 hölls det första valet med denna utökade rätt, där även kvinnorna fick rösta. Parlamentarismen bevarades av Gustaf V:s efterföljare Gustaf VI Adolf, till dess att en grundlagsändring år 1975, då jag var 17 år gammal och gick första året på gymnasiet, i praktiken ändade kungens politiska makt och ersatte den tidigare tvåkammarriksdagen med en enkammarriksdag.

På toppen av det som finns kvar av Hedvigs födelsehem växter denna ovanliga och vackra fyrflikiga jordstjärna, ”Geastrum quadrifidum”, en svamp som är en av naturens märkliga uppfinningar. Arten är, som många av sina släktingar, rödlistad och denna art är klassad som ”Nära hotad” eller ”NT”.

Jordstjärnor bildar släktena ”Geastrum” och ”Trichaster”, och dessa ingår i basidiesvampsordningen ”Geastrales”. De unga fruktkropparna är mer eller mindre löklika och de anläggs på, i eller under markytan, vid mognaden spricker det yttre skiktet i väggen upp i stjärnlika flikar, vilka böjer sig utåt och nedåt så att det inre, sporfyllda partiet av fruktkroppen, den så kallade rökbollen, blir blottlagd och lyfts upp. Sedan är principen lik den hos vanliga röksvampar när det gäller att sprida sporerna, de ”ryker”.

Fruktkropparnas hela bredd varierar från någon enstaka centimeter till uppemot 15 centimeter och fruktkropparna anläggs under senare delen av sommaren och under hösten samt står ofta kvar torra över vintern, precis som här. Denna fyrflikiga jordstjärna, med fem flikar som de också kan ha, är alltså en årsmodell 2012.

Jordstjärnor växer i lövskog, barrskog och parker, gärna i barrmattor och framför allt på kalkgrund. Till de båda släktena, som omfattar cirka 30 arter, förs bland annat bildens fyrflikiga jordstjärna men också kamjordstjärna och kragjordstjärna.

Under Hedvigs jordevandring blev det svenska jordbruket effektivare. I början av 1800-talet genomgick jordbruket stora förändringar och omorganiserades genom de så kallade skiftesreformerna. Tiden innan förändringen hade jordbruket vanligtvis varit utspritt och förlagt till mängder av små jordplättar i trakterna kring byarna. Men i samband med skiftesreformerna omfördelades byarnas jord och slogs ihop till större stycken. Det hela fick som följd att de gamla byarna splittrades varefter folk antingen flyttade in till städerna eller ut på landsbygden för att odla upp nya marker.

Vid mitten av 1800-talet började så även Sverige att industrialiseras. I Storbritannien och några andra länder i Europa hade industrialiseringen redan pågått under lång tid.

Ångmaskiner hade nu ersatt vattenkraft och gjort det möjligt att anlägga nya sågverk och industrier var som helst. De tidigare sågarna som drevs av vattenhjul var tvungna att ligga vid forsar men med de nya ångmaskinerna behövde man inte längre ta hänsyn till vattenströmmar eller årstider.

Under andra halvan av 1800-talet byggdes järnvägsnätet ut i Sverige och de nya förbindelserna gynnade den framväxande industrin som nu kunde placeras mer strategiskt än tidigare. Detta utnyttjades inte minst inom järnhanteringen som var beroende av goda transportmöjligheter.

Under 1800-talet inrättades även det moderna skolväsendet i Sverige vilket innebar att folk fick bättre utbildning än tidigare. I takt med att folk blev bättre på att läsa ökade också användningen av dagstidningar och annan litteratur men förmodligen var nog Hedvig inte läskunnig, tyvärr.

Tänk vad Hedvig Rehn Petersdotter ändå fick vara med om under sin tid från år 1839 till 1918.

Tofteryds Hembygdsförening gav år 1949 ut en liten skrift om ”Skillingarydsoriginal i början av seklet”, och det var Robert Andersson som författade och som även hade gjort teckningarna på dessa originella människor. Robert Andersson var för övrigt far till min lågstadielärarinna under tre år, Marianne Andersson, och hennes syster Inger.

Förutom bildens Hedvig Rehn Petersdotter, eller Stolla-Hedda, har han nedtecknat berättelser om Sven i Måselt, Viktor på Lillänga, Bojlunsen och Petter–Johan men till dessa levnadsöden ber jag att få återkomma till i senare kulturkrönikor.

Om Hedvig Rehn Petersdotter berättar dock Robert Andersson bland annat så här;

”I en molnstod av damm skrider ”Stolla-Hedda” med långsamma, korta steg. Hon är klädd i doffeljacka och halva dussinet kjolar, som virvlar upp sanden. Den yttersta kjolen är uppskörtad runt om och fylld i vecken med allehanda gods: klädtrasor, köksutensilier, matvaror. Utanpå härligheten hänger ullkardor, kaffekokaren, kvarn, ett par läderkängor med mera. Under armen bär hon paraply, stöder sig vid en lång stör och släpar en kälke i sommarhettan. En skinnkantad topphätta av obestämbar färg täcker huvudet, och långa, stripiga hårtestar fladdra kring hålornas vassa ögon. En framskjutande haka, den buktiga näsan och Heddas utstående kindknotor ger intryck av medeltida häxa.

Det låg nära till hands att spörja Hedda varför hon bar så mycket kläder på sig i värmen och då kom svaret: ”De fri för såväl värme som köld”. En träffande, snabb och skarp replik kunde hon fälla, vilket bevisar, att hjärnan kunde arbeta logiskt och klart vid särskilda tillfällen. Många sådana repliker kunde återges, men då de äro ytterst vulgära och ibland otillständiga, passa de inte i detta sammanhang.

Sin kretsgång går Hedda på ensliga stigar, på landsväg och slätt i ständig monolog, stannar och riktar sina skumma ögon mot marken. Fortsätter vandringen med stören. Vid någon backstuga får hon härbärge då paltorna selas av, kjolvecken rätas ut och matrester letas fram. Kaffepetter sättes på glöden, och cikorian stimulerar sinnet och minnet från ungdomstidens förmörkade kärlekslycka. Hedda blir mjuk i sinnet, och anletets härjade drag berättar om lidna kval i en töcknig själ. Vandringen fortsätter till nästa etapp. Samma trad och samma hopplösa ton på den sargade själens sträng”.

I Harry Sjömans bok ”Att låna bröd” kan man läsa bland annat följande om bildens Hedvig Petersdotter Rehn;

”Den sinnesrubbade Stolla-Hedda i Byarum blev inte gift, fast framskriden tokighet inte nödvändigtvis behövde vara ett äktenskapshinder. Många fjolliga kvinnor och män har blivit inkopplade i det så kallade äkta ståndet, men Stolla-Hedda fick ensam vandra”.

”Stolla-Hedda ville gärna ta upp mig i sitt knä, men detta avstyrdes av mor som med rätta fruktade att jag skulle få löss…”

”En gång kom Stolla-Hedda insmygande i sockenstugan under pågående kommunalstämma. Hon satte sig längst ner vid väggen…”

I en nedteckning om en kvinna vid namn Johanna Sofia Larsdotter, född den 17 september år 1852 i Bogla, Rogberga och död den 5 maj år 1921 i Klevarp, Rogberga, i nuvarande Jönköpings kommun, med andra ord är denna kvinna nästan samtida med vår Hedvig, och om Johanna Sofia berättas;

”att som barn kunde hon höra skrik från Ingaryds tingshus över Häljarydsdalen, när spöstraffen utdelades till sockenborna”. Spöstraffet avskaffades i Sverige år 1860.

”hon har lämnat efter sig en geografibok i fickformat där det står skrivet att hon fått den år 1861 av Sandseryds skolstyrelse för ”utmärkt flit och godt uppförande”.

”Ett barnbarn som minns Johanna Sofia beskrev henne som rätt kort till växten, men rörlig och snabb gång”.

”Andra beskrivningar ger bilden av en gladlynt, generös och hjälpsam, alldeles fri från viktighet. Hon kunde vara självironisk och konstaterade vid ett tillfälle följande: ”Ida i granngården säjer att ja e dum, å det e ja la”.

”I Johannas Sofias hem rådde gästfrihet som omfattade även kringvandrande original såsom ”Stolla-Hedda” och ”Pelle på Trillen” samt ”juden David” som sålde tygsaker”.

Vi kan härmed konstatera att vår Hedvig var känd ända upp till Jönköpingstrakten

Det är här vi hittar vår Hedvig Rehn Petersdotter idag, i en så kallad kulturgrav, några tiotals meter nordväst om Byarums vackra kyrka, efter ett liv fyllt av fattigdomens djupa misär.

Hedvig kom alltså till Byarums socken redan år 1867 och hon finns då skriven på torpet Torsbo. Där bor då torparen Johannes Gustavsson, hans hustru och tre barn. Torpet var ett av många under Gärahov som på denna tid ägdes av en konsul Westman och det troliga är väl att vår Hedvig arbetade och försörjde sig på Gärahov. Torpet Torsbo låg för övrigt mitt emot nuvarande Preem bensinstation i Vaggeryd.

Den 19 juli år 1872 föder Hedda en liten dotter som döps och kristnas till Anna Charlotta men redan den 30 augusti samma år, bara en dryg månad gammal, dör den lilla flickan. Fadern till Hedvigs dotter är okänd.

Bara några månader efter tragedin med Anna Charlotta, den 20 oktober år 1872, finns antecknat att Hedvig bor i Byarums fattighus och tiden strax därefter börjar hon sitt kringflackande liv på vägarna i socken och trakterna omkring. Hon tiggde för sitt uppehälle och bar alla sina kläder på en gång i olika lager medan alla hennes övriga ägodelar hängde i en rem runtom midjan.

Hedvigs svåra, tragiska och märkliga liv lär ha bottnat i den förlorade dottern samt en olycklig, förmörkad kärlekshistoria.

Hedvig Rehn Petersdotter föddes alltså på tråddrageriet i Elgebo, Åkers socken den 30 april år 1839 och dog, 79 år gammal, på fattighuset i Byarum 10 november år 1918.

Byarums hembygdsförening har sommaren år 2000 satt upp detta träkors av ek på hennes grav.

Det mörkbruna träkorset av ek med en guleloxerad ovalt liggande metallbricka förkunnar följande, ”Hedvig Petersdotter, född 13/4 1839 i Åker, död 10/11 1918 i Byarum”.

Hedvig Rehn Petersdotter dog alltså här i Byarums socken efter ett liv fyllt av fattigdomens djupa misär men trots detta tycktes Hedda finna sig i allt under sitt liv och lovade vår Herres välsignelse till alla som gav henne ett stycke bröd att äta.

Det berättas att Hedvig en gång stod i lanthandeln i Åkers kyrkby, då en annan kvinna från socknen kom in i affären, sägande till Hedvig; ”Jaså här är så fin släkt i dag”, varvid Hedvig ögonblickligen svarade; ”Och fler kommer av samma adel.”

Min mormor, som föddes år 1903, berättade för mig som barn att hon sett denna märkliga kvinna vid några få tillfällen både som barn när Hedvig besökte Skillingaryd men även senare i livet då Hedvig besökte militärlägren i Skillingaryd där min mormor då arbetade i koken, eller köket om ni så vill.

Personalen i köket brukade vid dessa tillfällen ge Hedvig lite mat både att äta på plats och att ta med på sina vandringar, även min morfar, född år 1896, hade minnen av denna märkliga kvinna när hon passerade Skillingaryd.

Backstugan vari Hedvig Rehn Petersdotter föddes var kanske den första i Åkers socken, som byggdes i anslutning till en av de första industrierna man hade i socknen. Byggare var brukspatronen Åkerlund på Elgebo. Stugan var avsedd för tråddragerimästaren härstädes och tråddragerier var vid sekelskiftet 1700–1800-talen en mycket lönande industri och år 1815 finner man fabrikationen i full gång. 

Bilden visar den fordom mäktiga damm varur man tämjde och utnyttjade den rörelseenergi som Österåns vatten gav.

Här, där Österån bildar en fors, anlade brukspatronen Åkerlund sitt tråddrageri och troligen var detta i drift ett fyrtiotal år innan driften upphörde. Troligen körde man vissa tider både dag och natt, då man kan utläsa att det antal arbetare, som arbetade där, att så var fallet och som den förste boende i ”Hedvigs stuga” finner man tråddragaren Anders Andersson med hustru och barn.

Endast några vårdträd och gamla dammvallar talar idag om denna svunna tid.

Denne Anders Andersson var uppenbarligen tråddrageriets förste ståltrådsdragare. Han levde till den 28 april år 1834, då man fann honom död på marken troligen drabbad av ett slaganfall.

Som ny tråddragare och bas för tråddrageriets drängar och dragstolar kom så Peter Larsson hit till stugan år 1835, den man som fyra år senare skulle bli far till Hedvig Rehn Petersdotter. Han kom närmast från Byarums församling, men var född i Tofteryd. Denne Larsson var som redan sagts svårt invalidiserad och gick på träben men om invaliditeten berodde på en olycka vet man icke. Trots sitt svåra lyte syntes han kunna sköta sitt uppdrag utan större besvär.

En som biträdde Hedvigs far Peter Larsson i arbetet var Anders Jonasson, som var född i Kävsjö socken och som även han bodde i den lilla stugan. Om honom står antecknat; ”Har aldrig uttagit attest härifrån, men lär vistas i Stockholm”.

Bilden visar en av platserna där man utvann Österåns vattenkraft, nu är allt raserat och endast rester återstår. Tråddrageriets saga var all och efter några årtionden var även huset rivet och dammverket, som vi kan se, förföll mer och mer, nu ser det alltså ut såhär.

Egentligen skulle detta restaureras för att visa hur dåtiden människor levde för nutiden människor. Kanske finns det EU-pengar att hämta.

Tråddragerihanteringen ökade brukspatron Åkerlunds förmögenhet högst betydligt men när så en av sönerna övertog rörelsen tycktes tillverkningen avta och till slut upphörde den helt. Hur stor tillverkningen var vid detta tråddrageri är inte känt, men av det antal anställda som arbetade här från torpen och stugorna i trakten är det troligt att många ton dragen ståltråd utgick härifrån varje år.

Då brukspatron Åkerlunds söner inte hade ärvt sin faders syn för affärer, och då spel och fester avlöste varandra efter den gamles patrons död, kom snart den stora förmögenheten, som denne samlat under sitt jordeliv, att allt för fort försvinna.

Salomon Åkerlund, som senare i tiden var ägare till Stora Elgebo, sålde tråddrageriet till en dansk löjtnant vid namn Casse som bodde några år på Elgebo men som senare flyttade till Elghammar bara några kilometer norrut.

Bilden visar förmodligen rester av en gammal dammvall som gjorde att allt vatten kunde kanaliseras till ”rätt” utfart bara några meter härifrån, se bild 14, där kraften från det strömmande vattnet kunde tas till vara via snurrande vattenhjul.

En mycket tragisk händelse från tråddrageriets tid är präntat i övriga anteckningar i kyrkboken, enligt följande;

”Juli den 20 1840 drunknade av vådlig händelse gossen David Andersson från Ljungberg Östergårds soldattorp. Soldat Anders Svensk och hustrun Anna Stina Svensdotter vid övergången av en spång vid Elgebo tråddrageri nedföll i åen och av det starka strömdraget, så häftigt bortförd att ehuru personer var närvarande ingen räddning var möjlig. Den 23 som först återfanns den döda kroppen och begrovs den 26 dito.”

Den som en julidag nu, precis som jag, vandrar fram utmed Österån ungefär vid samma ställe som denna mycket tragiska och sorgliga händelse inträffade, finner endast svagt strömmande vatten inte mycket större än en bäck.