”Det är tanken som räknas”…
”Det är tanken som räknas”…
Klyschor…
Jag gillar inte klyschor och den varan finns det gott om av i vårt samhälle.
”Det är tanken som räknas” är bara en av dem. Är det ett uttryck myntat av en människa med dåligt samvete?
Dåligt samvete för att hon nog säkert hade tanken men inte visade den? Skyllde på tidsbrist?
I vårt tidspressade samhälle är det lätt att använda den ursäkten.
Men jag håller inte med.
Tanken räknas inte alls om den inte manifesterar sig i handling. Om det är tanken som räknas så förutsätter det nämligen förmågor hos oss människor som vi inte har….Tankeläsning….
”Jag tänkte jag skulle ringa”….”Jag tänkte jag skulle hälsa på”…Hur många gånger har vi inte sagt det lite till mans? Eller kvinns…
Ungefär som att säga: ”jag bryr mig om dig men jag har inte tid att visa det”.
Hur ska jag kunna veta att någon tänkte på mig om han/hon inte säger det? Hur ska jag kunna veta att någon älskar mig och bryr sig om hon/han inte talar om det? Hur ska jag kunna veta att jag är viktig i någons liv om han/hon inte berättar?
Varför missunnar vi varandra så ofta dessa sköna ord? För det finns väl inget bättre än att få höra att man är älskad? Omtyckt? Att man är någon som räknas och betyder något i en annan människas liv? Att man behövs?
Det känner man säger ”folk”….Näe påstår jag, man kan hoppas och tro och själv visa att man bryr sig och tycker om. Men får man inte respons så tror jag man gör klokast i att inte räkna med den människan mer i sitt liv.
För tiden den går…Klockan tickar vidare och vi glor ängsligt på den, hinner jag? Och klockan glor hånfullt tillbaka: ”Ja, jag tänker minsann fortsätta ticka, skyll dig själv om du inte kan ta vara på din tid. Den går, vet du, snart är det försent.”
Det är det…Fortare än man anar… Då är människan i fråga ur tiden och om man nöjde sig med att tänka så fick aldrig den där älskade människan veta att hon/han var just… älskad. Och om man själv var den som brydde sig och inte fick respons får man gå vidare med saknaden och tomheten och den ständiga undran: ”Betydde jag ingenting? Gjorde jag något fel?”
Det är aldrig tanken som räknas…Bara handlingen…
Du har så rätt. Ingen är tankeläsare. Handlingen kan vara mycket enkel för att visa att man är med någon i sina tankar. Nutidens stress gör oss knasiga. Allt är också fråga om prioritet. Gyllene regeln som man lärde sig i skolan är enkel och självklar. Kanske människan skulle ta till sig den litet oftare och handla därefter.
kram Karin.