Susanna Ekström från Bor är tillbaka med nya kloka tankar. Idag handlar det om vad det goda livet kan innehålla.

Det goda livet…

Min trädgård är full av snö. Inbäddad  i ett tjockt dunigt täcke ligger den där och enstaka spretande, snötyngda grenar här och var skvallrar om att det faktiskt har växt något här. Någon gång, för länge sedan…Full vinter redan, en hel månad tidigare än förra året  och jag funderar över nya möjliga istider och infrusna mammutar när jag forcerar snövallarna på jakt efter skyffeln.

Jaa…vad är ett gott liv?

Jag smakar på orden, vänder och vrider på dem medan jag skottar min gång. Ingår det? Hmm, ja, det gör det faktiskt, snöskottning ingår i ett gott liv för mig. Få bylta på mig en tjock  halsduk, benvärmare och mina fula snöskottarstövlar. Njuta av att använda kroppen, känna att armar och ben fungerar, orka fast jag blir andfådd och svettig. Flåsa lite, stanna upp och ta in bilden av det otroligt vackra landskapet. Och tystnaden som snön skänker när den dämpar alla hårda, skrälliga ljud, det är balsam för mina skruttiga öron.

Joo, snöskottning ingår absolut, precis som gräsklippning och räfsning. Odla blommor, kryddor, grönsaker för nöjes skull, jag behöver det ju inte för min fysiska överlevnad. Till och med rensa ogräs ingår men ogräs ska avnjutas lite i taget. Just det där, lite i taget, har jag svårt för, jag har nämligen en medfödd brist…Tålamod.

Väntan kan göra mig smått galen för i mina fantasier är buskar och träd redan blommande fullgoda exemplar när jag planterar dem, pergolan och planket är redan uppspikade, fulla med slingrande klängväxter. Alpclematis, rosor, doftande kaprifol, humle…Men jag övar mig hela tiden på att töja min gräns…;-)

Man kan säga att jag har en relation till min trädgård, jag älskar den nämligen. Och känslor och relationer är vad livet handlat om mer än vanligt den senaste tiden. Vem jag än har pratat med så nog har personen ifråga kommit in på dessa ämnen som för mig blir mer och mer av en gåta. Ju äldre jag blir och ju mer jag lär mig, desto mindre begriper jag…Då pratar jag om relationer till allt och alla för man kan inte ha en identitet, ett jag, utan att relatera det till något eller någon. Man kan omöjligt växa och utvecklas som människa på en öde ö. Vi behöver varandra, vi människor, allihop, på ena eller andra sättet, på både gott och ont. Och där kommer det svåra, man måste välja… Välja bort det som bara suger energi och inte tillför något gott. Det är meningen att man ska må bättre av en relation, oavsett till vad, inte sämre…

Som en vän skrev: ”De äkta relationerna är med de människor som funnits för dig utan kamp, de som ger dig kärlek utan att du behöver be om den…”

Jag är superduktig på att vara duktig, på att anpassa mig…vara flexibel och lyhörd för andra. Det är min stora tillgång i mitt jobb, men också min sårbaraste punkt privat. Den negativa änden på skalan. Och dit har jag kommit att jag är hjärtinnerligt trött på att gissa, vill inte ens försöka tolka någon annans vaga ord, undra vad personen menar med det eller det, fundera över mina egna formuleringar, ” var jag för intim nu…eller för långrandig…personen kanske inte ville veta så mycket, kanske frågade av ren artighet bara…”

De äkta relationerna innehåller nyfikenhet, ett genuint intresse för den andra människan…

I mitt goda liv är vänskapen den viktigaste, viljan att göra gott och göra väl för att jag älskar somliga människor mer än andra. I mitt goda liv ger man respons på ett eller annat sätt för att visa att man bryr sig, att man lyssnat, att man är nyfiken. Det betyder inte nödvändigtvis att klappa medhårs…Men det betyder inte heller att leta skit…för att själv kanske få känna sig lite bättre….Mätt med vilken måttstock då, har jag undrat…

Nej, vänskap för mig är djupa känslor, utan att mäta och väga. I vänskap finns en stark attraktion i att få uppleva en annan människas omtanke och välvilja mot mig. Och i mitt goda liv har jag hellre en handfull nära vänner än 75 ytliga för att visa att jag är populär. Mitt förnuft säger mig att man inte kan ha 75 människor som man kan kalla  vänner…(ja, jag erkänner, jag överdrev lite…)

För att verkligen komma underfund med hur jag vill leva resten av mitt liv i den förvirrade tid när min tillvaro slogs itu pga av ett handikapp så funderade jag: Om jag bara har ett år kvar att leva, vad vill jag absolut hinna med?

Jag vill skriva, jag vill måla, odla mina grönsaker och klippa mitt gräs. Umgås med nära och kära, krama mina vänner, skapa goda minnen, dricka vin och öva mig på att vara ännu mer öppen och äkta.

Så många dödsbäddar jag suttit vid, på kirurgen, på långvården, på medicin, i mitt förflutna inom vården och aldrig har människors sista ord handlat om de pengar de aldrig tjänade, bilen de aldrig köpte, aldrig om materiella saker.

Bara upplevelser, relationer, förlåtet de aldrig sa, kärleken de aldrig uttryckte.

Älska är ett stort ord och kanske ibland lite för lättvindigt använt kan man tycka. Som en annan kär vän sa: ”För att verkligen älska måste man lära känna en människa och att lära känna någon tar tid”.

Det är sant, också goda relationer tar tid. Men det är väl använd tid för kärlek  är väl det enda som växer ju mer man ger bort…

 Susanna

Skrivet av Susanna