Försoning…

Försoning…

Ett ord som jag egentligen aldrig tyckt om….Vadå  försonas har jag tänkt…Med vad? Med ondskan som någon sa för länge sen ? Med sina fiender? Jag tycker inte att försoning och förlåtelse är samma sak. För övrigt ett annat ord jag inte gillar. Det är inte så att jag har svårt att förlåta, inte alls, men förlåtelse förutsätter en syndabock. Och det är skulden jag vänder mig emot, en skuld, som vi människor får oss pådyvlad vare sig vi vill eller inte. Vi föds in i den och vi får lära oss att alltid leta syndabockar . Som om svåra saker blir lättare att uthärda om någon är skyldig. Vi får lära oss att tänka i termer som rätt eller fel, antingen eller, svart eller vitt, hat eller kärlek. När det egentligen är två sidor av samma sak. Bara olika ändar på skalan.

Ibland grumlas klarheten i tankarna på vad som är viktigt i livet. Ibland fastnar man omigen i göra, prestera och resultattänkande. Ibland halkar man helt enkelt av banan ett tag.

Två underbara tonåringar förde mig på rätt spår igen. Två underbara ungar som båda har haft  jobbiga vinter- och vårmånader.  Så här lite i backspegeln kan jag se att de har krävt min fulla uppmärksamhet. Min fulla, oavbrutna närvaro i deras liv. Det borde egentligen ha varit oförenligt med tanke på mitt fortfarande nyss uppkomna  hörselhandikapp och kampen jag fört för att trots det komma tillbaka i arbete. Det var det inte….

Belöningen kom idag när jag insåg även med känslan vad försoning innebär. Biltur med dottern som var tvungen att uträtta ett ärende. På hemvägen stannade vi vid kyrkogården. Tittade till min mor och far. Gick en stund emellan gravarna och satte oss till slut i minneslunden. Det är en otroligt vacker plats, och där, i friden, bland påskliljor och knoppande lind, förstod jag plötsligt vad försoning innebär. Att det alltid är sig själv man måste försonas med. Vad gör det om huset aldrig blir färdigrenoverat, när jag kan se att allt svårt fört oss närmare varandra? När jag kan se att vi aldrig umgåtts så mycket som nu? När jag kan se att ungarnas kompisar gärna kommer hit och trivs hos oss? När jag kan se att gemenskapen, samvaron på djup och äkta nivå ökar?

Man måste gå sin egen väg hur den än ser ut. Man snubblar ibland, halkar av vägen och jag kommer säkert att göra det igen. Och igen…Men det gör ingenting längre. För det är det här som är livet, all den här ”smeten”, röran, upp och ner, glädjen och sorgen.  Detta brusande, bubblande liv, det finns i maten vi lagade tillsammans, i kivet om disken vi ville slippa, och skräpkassen som ingen ville gå ut med. Det finns i kramen för nya jeansen, i glädjen över nybakat bröd och i gråten över vännen som aldrig ringde upp. Och det finns i förtroligheten i alla samtal framför sprakande vedträn.

Det ytliga får leva sitt eget liv, i mitt liv har det ingen plats. För jag vill att mina barn ska minnas våra samtal, glädjen vi hade, gemenskapen. Jag vill att de ska vara modiga nog att följa sin egen väg, nyfikna, oförvägna och ödmjuka. Älskade för vad de är, inte för vad de gör.

Försoning….

Jag smakar på ordet och känner att det är ett bra ord, jag tycker mycket om det. Till slut handlar allt om försoning, med sig själv, med sitt liv och med det som aldrig blev. Även med drömmarna som aldrig blev verklighet. De kanske var nog i sig själva, för de bar igenom, de lyste upp vägen och gjorde den lättare att vandra. Och jag tänker att allt vi får vara med om på livets väg i slutändan kanske gör oss lite mer ödmjuka, lite mindre dömande och förhoppningsvis lite bättre…..

Susanna

Skrivet av Susanna