Vår naturkrönikör Dan Damberg har varit på exkursion med Södra Vätterbyggdens svampklubb.
Svampexkursion med Södra Vätterbygdens
svampklubb, del 4
Svampexkursion med Södra Vätterbygdens svampklubb, del 4, ännu
en favorit i repris, en natur- och kulturkrönika i 46 bilder, denna
gång från Södra Duveled, Hestra Söräng, Bjälkön och området runt
Östersjön på Skillingaryds skjutfält.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd en solig lördag i slutet av
september året 2014.
För fjärdeåret i rad var det i slutet av september dags för Södra
Vätterbygdens svampklubb att besöka Vaggeryds kommun i
allmänhet och trakterna kring Skillingaryd i synnerhet.
Innan avfärd fick vi se och lära kring en exklusiv art som heter
goliatmusseron, hämtad från landskapet Ångermanland och plockad
där för en vecka sedan, en svamp som trivs i fattiga tallmomarker
precis sådana som vi har mycket av i Vaggeryds kommun, dock fann
vi inte arten under lördagens exkursion.
Goliatmusseon, ”Tricholoma matsutake”, är en art i
basidsvampordningen ”Agaricales”. Det är en oftast storvuxen
skivling vars hatt kan vara uppemot 30 centimeter i diameter. Hatten
är till en början kastanjebrun men får så småningom stora, bruna,
tilltryckta fjäll mot ljusare bottenfärg. Svampens fot är mycket styv,
jämntjock och något böjd. Den är ljus men har mörkbruna band eller
fläckar.
Då fruktkroppen ännu är ung täcks skivorna av en ljus hinna, som
senare bildar en ring på foten. Svampen har en särpräglad, stark och
något sötaktig lukt, påminnande om kanel.
Goliatmusseron eller matsutake är en mycket efterfrågad svamp i
framför allt Japan och i början av säsongen är kvalitén på den
inhemska matsutaken som bäst och kan då betinga ett pris på uppåt
15 000 kronor per kilo, medan värdet på importerad matsutake ligger
runt 700–2000 kronor per kilo.
Goliatmusseron uppmärksammades som matsvamp i Sverige först år
1998, medan den i andra delar av världen har varit uppskattad sedan
länge. Särskilt populär har den som sagt varit i Japan, där den går
under namnet matsutake.
Arten växer tillsammans med tall på mager sandmark och hör i
Sverige främst hemma i Norrland men den påträffas även sällsynt
hos oss i södra Sverige.
Goliatmusseronen är i första hand en kryddsvamp, väl i klass med
tryffeln, men den kan också ätas stekt, stuvad och i soppa.
Pulverticka, ”Oligoporus ptychogaster”, bildar förutom vanliga
fruktkroppar även så kallat imperfekta, kuddlika fruktkroppar där
asexuella sporer bildas. Tickan växer bara på gran.
Fränskivlingar är svampar som ingår i släktet ”Hebeloma” och enligt
Catalogue of Life ingår fränskivlingarna i familjen ”Strophariaceae”
och ordningen ”Agaricales”, men enligt Dyntaxa är tillhörigheten
istället familjen buktryfflar i ordningen ”Agaricales”.
Kanske är arten på bilden en tårfränskivling, ”Hebeloma
crustuliniforme”.
Vaxskivlingar eller vaxingar, utgör flera släkten basidiesvampar med
cirka 90 arter i Norden. De har fått sitt namn av att de har tjocka,
vaxartade, glesa, vanligen nedlöpande skivor.
Hatten har högst varierande färg men är i väta oftast klibbig eller
slemmig och sporpulvret är vitt. Gruppen vaxingar innehåller några
goda matsvampar men även oätliga arter.
I Sverige finns tre huvudsakliga släkten med vaxingar,
”Hygrophorus”, skogsvaxskivlingar, ”Hygrocybe”, hagvaxskivlingar
och ”Camarophyllus”, ängsvaxskivlingar.
De två sistnämnda släktena är typiska för naturbetesmarker och
innehåller flera utrotningshotade arter. Vaxingar är marklevande, och
skogsvaxskivlingar bildar mykorrhiza.
Bilden visar en vacker scharlakansvaxing, ”Hygrocybe punicea”.
Blodvaxing, ”Hygrocybe coccinea”, en vackert blodröd vaxing som
växte bland syenitkullarna vid Södra Duveled, Hestra söräng och
Bjälkön.
Mönjevaxing, ”Hygrocybe miniata”, även denna fanns relativt rikligt
vid Södra Duveled, Hestra söräng och Bjälkön.
Gul vaxing, ”Hygrocybe chlorophana”, även denna fanns relativt
rikligt vid Södra Duveled, Hestra söräng och Bjälkön.
Ängsvaxing, ”Hygrocybe pratensis”, även denna fanns relativt rikligt
vid Södra Duveled, Hestra söräng och Bjälkön.
Fingersvampar är en gemensam benämning på flera släkten
basidiesvampar. De växer på marken eller på multnande stammar
och andra multnande växtdelar. Deras fruktkroppar är upprätta,
oftast livligt färgade, köttiga eller sega, korall- eller buskformiga
samt kortlivade.
Basidierna, där basidiesporerna bildas, är långsmala och sitter jämnt
fördelade utanpå fruktkropparna.
Till släktet ”Clavaria”, som i Sverige har 14 arter, vilkas
fruktkroppar är sköra och vita, gula, rödaktiga eller violetta, förs till
exempel hedfingersvamp, maskfingersvamp, purpurfingersvamp och
rosenfingersvamp.
Släktet ”Clavulina”, där fruktkropparna är vita eller grå, omfattar i
Sverige 3 marklevande arter, exempelvis kamfingersvamp.
Släktet ”Clavulinopsis” omfattar i Sverige 10 arter marklevande
svampar med enkla eller greniga, vita eller gula, sega fruktkroppar,
hit förs bland annat aprikosfingersvamp, hagfingersvamp och
ängsfingersvamp.
Släktet ”Lentaria” med några få, på multnande ved och bark levande
arter, är ljust färgade och omfattar bland andra vit vedfingersvamp.
Släktet ”Ramaria”, som i Sverige omfattar hela 24 arter, vilka lever
på marken eller på ved, är greniga, ljusa eller gulaktiga och hit förs
bland annat anisfingersvamp, blek fingersvamp, druvfingersvamp,
granfingersvamp, gul fingersvamp och kärrfingersvamp.
Släktet ”Ramariopsis” slutligen omfattar i Sverige 4 marklevande
arter, som har vit eller gul, seg fruktkropp, hit förs bland andra snövit
fingersvamp.
Fingersvamparna är ingen släktskapsmässigt enhetlig grupp, utan
”Clavaria”, ”Clavulinopsis” och ”Ramariopsis” är släkt med
skivlingarna och förs till ordningen ”Agaricales” medan ”Lentaria”
och ”Ramaria” förs till ordningen ”Gomphales” och ”Clavulina”
ingår i ordningen ”Cantharellales”.
Många av arterna fingersvampar är nedbrytare, medan andra bildar
mykorrhiza.
Arten på bilden kan eventuellt vara en hagfingersvamp,
”Clavulinopsis helvola”.
Gula fingersvampar betraktades förr som goda matsvampar men idag
vet man att det rör sig om flera olika arter som är svåra att skilja från
varandra, och minst en av dem är svagt giftig.
Man rekommenderar inte längre gula fingersvamparna till mat just
på grund av risken för förväxling med snarlika oätliga arter. Det
finns flera snarlika arter som ännu är dåligt kända.
Minst en art är svagt giftig vilket är lömsk fingersvamp, ”Ramaria
formosa”, en till synes ganska sällsynt fingersvamp som växer i löv-
och blandskog i södra och mellersta Sverige, gärna med ek och bok.
Arten på bilden skulle kanske kunna vara en ängsfingersvamp,
”Clavulinopsis corniculata”.
Södra Duveled, väster om den lilla dammen, bjöd på en ny lokal för
den ovanliga blåsoppen, ”Gyroporus cyanescens”.
Hasselriska, ”Lactarius pyrogalus”, växte under hasselbuketterna
bland annat vid Södra Duveled.
Bilen visar arten rödgul taggsvamp, ”Hydnum rufescens”, inte lika
uppskattad som sin släkting blek taggsvamp, ”Hydnum repandum”,
men likväl en god matsvamp och väl värd att plocka samt i
bakgrunden till vänster en falsk rutsopp, ”Boletus porosporus”.
Bildens buktriska, ”Lactarius flexuosus”, kan förväxlas med
skogsriska, ”Lactarius trivialis”.
Ännu en bild på buktriskan, ”Lactarius flexuosus”, som växte relativt
rikligt på syenitkullarna vid Södra Duveled. Som övriga riskor
innehåller den rikligt med vätska, i detta fall mjölkvit.
Föränderlig tofsskivling, ”Pholiota mutabilis”, är en god matsvamp
men se upp för den snarlika gifthättingen som förvisas längre ner i
denna krönika.
Bildens äggkremla, ”Russula lutea”, är en liten mild kremla som
sällan överstiger 5 centimeter i hattbredd. Hattöversidan är gul och
mot mitten är den ofta gulröd, skivorna är gulaktiga.
Mångkransad spindelskivling, ”Cortinarius triumphans”, växer med
björk i hagmark och är uppenbarligen en god matsvamp, men jag
avråder på grund av förväxlingsrisk med giftiga spindelskivlingar.
Vitvaxing, ”Hygrocybe virginea”, till vänster och björkvaxing,
”Hygrophorus hedrychii”, till höger.
Zonkamskivling, ”Amanita battarrae”, är en svampart som först
beskrevs av Jean Louis Emile Boudier, och fick sitt nu gällande
namn av Marcel Bon 1985.
Granriska, ”Lactarius zonarioides”, ingår i släktet riskor, på latin
”Lactarius”, och är ett släkte basidiesvampar. I Sverige finns
omkring 80 arter och gemensamt för riskorna är att foten går tvärt av
när de bryts, och att svampen vid brott utsöndrar vätska.
Riskorna bildar mykorrhiza, ofta knutet till en bestämd trädart, i
detta fall gran.
Blodspindling, ”Cortinarius sanguineus”, är en blodröd liten
spindling som ger vackra röda färger vid färgning av ullgarn.
Öronmussling, ”Pleurocybèlla pórrigens”, är Bohusläns
landskapssvamp och en god matsvamp. Många anser att svampen
som knaperstekt smakar bacon och den kallas därför också för
baconsvamp.
Brunsoppen till höger på bilden, heter på latin ”Boletus badius”, och
är en matsvamp som växer främst i tallskogar från Alperna i söder
till Mellansverige i norr. Den kan även förekomma vid gran, ek eller
lärkträd.
Gransoppen till vänster i bakgrunden heter på latin ”Leccinum
piceinum”.
Ännu en bild på gransoppen som inte är helt olik en aspsopp,
”Leccinum rufum”.
Döden i vitögat, en toppig giftspindling, ”Cortinarius rubellus”, som
tillsammans med släktingen orangebrun giftspindling, ”Cortinarius
orellanus”, innehåller giftet orellanin som skadar njurarna.
Toppig giftspindling, ”Cortinarius rubellus”, utvecklar symtom som
kommer sent, i regel först efter 3–7 dygn. Dessa symtom är diffusa och
börjar oftast med en allmän sjukdomskänsla. Typiskt är illamående,
kräkningar, huvudvärk, trötthet, frossa, smärtor i ryggen samt törst.
Urinmängderna kan vara både större och mindre än normalt. I svåra
fall kan förgiftningen ge bestående njurskador och i värsta fall leda
till döden.
Sjukhus måste uppsökas omgående vid misstanke om förtäring!
Snövit bläcksvamp, ”Coprinopsis nivea”, med snövit, mjölig hatt och
med en vit fot. Arten är en karakteristisk art, som växer på häst- och
kospillning men verkar vara vanligast på hästspillning.
Snövit bläcksvamp, ”Coprinopsis nivea”, täckt av ett mycket tjockt
velum, även kallt hylle.
Typiskt för släktet ”Coprinus” är att skivorna med tiden upplöses till
en svart, bläckliknande vätska, en process som hos några av de
minsta arterna kan gå på några timmar. Viktiga mikrokaraktärer är,
förutom sporernas form och storlek, velumstruktur, hyllestruktur,
och den eventuella förekomsten av tjockväggiga element, så kallade
pileocystider, på hatten.
Sillkremla Russula xerampelina är en grupp närstående arter i
basidiesvampsordningen ”Russulales” vilka kan vara svåra att
särskilja. Hatten är mellan 5–12 centimeter vid och röd, grön eller
brun.
Skivorna är först bleka, sedan gulaktiga och den 5–10 centimeter
höga och 1–3 centimeter breda foten är vit och ofta något rödaktig,
eller i vissa fall helt röd. Svampköttet är vitt men blir så småningom
gulaktigt.
Särskilt hos exemplar som inte är helt nyplockade påminner lukten
om skaldjur eller sillake. Smaken är mild, och svampen en förträfflig
matsvamp. Den är allmän i skogsmark från sommaren till hösten
samt är Ångermanlands landskapssvamp.
Gifthätting, förr Dadelbrun hjälmskivling, ”Galerina marginata”,
innehåller Amatoxin, samma gift som förekommer i vit och lömsk
flugsvamp.
Amatoxiner kan orsaka cellskada och celldöd och främst utsatta är
slemhinnorna i magtarmkanalen, levern och njurarna. Dödsfall är
kända.
Symptom uppträder efter 4 till 8 med även upp till 24 timmar efter
förtäring av amatoxinhaltig svamp, då inträder symptom såsom
buksmärtor och vattentunn diarré.
Gifthätting, förr Dadelbrun hjälmskivling, ”Galerina marginata”, är
en liten brun skivling som växer enstaka eller i mindre grupper på
murken barrved. Den räknas till en av Nordens giftigaste svampar.
Fjällig tofsskivling, ”Pholiota squarrosa”, är gulvit och har utstående
bruna fjäll. Skivorna är ljusgula till bruna och foten har samma färg
som hatten och utstående fjäll.
Fjällig tofsskivling, ”Pholiota squarrosa”, växer på lövved, ofta vid
basen av levande eller döda lövträd precis som på bilden. Svampen
är oätlig.
Svavelgul slöjskivling, ”Hypholoma fasciculare”, kan likna den
ätliga rökslöjskivlingen, men bildens art svavelgul slöjskivling är
bitter i smaken och har gulgrön färg på skivorna.
Olivvaxing, ”Hygrophorus olivaceoalbus”, är en ganska liten och
spenslig så kallad skogsvaxing. Arten har en slemmig, olivbrun hatt
med mörkare mitt. Foten är också slemmig och ofta vattrad och med
vit zon upptill.
Rödbandad spindling, ”Cortinarius armillatus”, är en svampart som
beskrevs och fick sitt nu gällande namn av Elias Fries år 1838. Arten
lever i symbios med björk.
Smal svampklubba, ”Cordyceps ophioglossoides” eller
”Elaphocordyceps ophioglossoides”, växer på i marken dolda
hjorttryfflar i släktet ”Elaphomyces”.
Hjorttryfflar är ett släkte sporsäckssvampar med underjordiska
fruktkroppar, som är runda eller ovala, mellan 2–5 centimeter vida
och omgivna av svampmycel.
Fruktkroppen har ytterst en hård, brun till svart bark som är vårtig
och hos vissa arter marmorerad i vitt eller rosa. Svamparnas inre, den
så kallade gleban, är vid spormognaden mörk och pulverartad.
Hjorttryfflar kan påträffas året om i löv- och barrskog och är oätliga,
men ett par arter användes förr som afrodisiakum för såväl
människor som husdjur.
Barrbroskskivling, ”Marasmiellus perforans”, luktar illa, ungefär
som rutten kål, och är oätlig. Den växer i granskog på multnande
granbarr, oftast i stora mängder, och kan påträffas hela sommaren
och långt in på hösten. Arten, som har en vidsträckt utbredning, är
allmän i hela Sverige.
Bilden visar arten skogsriska, ”Lactarius trivialis”, och att upptäcka
de så kallade finska riskorna sägs kunna ge ens svampplockarlycka
ett rejält uppsving.
Skogsriska, pepparriska och skäggriska finns det nämligen ofta
mycket gott om, så man kan som regel skörda dem i mängder.
Det gör man i Finland, därav gruppens benämning och där betraktas
de som prima handelssvampar, liksom i Ryssland och andra östliga
länder, och man är också kunnig om hur matriskorna ska prepareras,
alltså att de ska avkokas innan de tillagas. Detta görs för att en skarp
och lite barrig smak ska mildras.
Vårtöra, ”Thelephora terrestris”, är en oätlig svamp som växer på
marken eller på murken ved i skogstrakter. Fruktkropparna uppträder
under hösten och är mussel- eller solfjäderformade och ganska
tunna, mörkbruna på ovansidan med en ljusare och fransig kant och
purpur- eller lilabrunaktiga på undersidan.
Blåmusseron, ”Lepista nuda”, är en ätlig svamp där hatten har ofta
en blålila eller violettaktig färg. Svampen hittas ofta i barrförna eller
kring ruttnande löv, ris och kvistar.
Tallriska, ”Lactarius musteus”, är en rödlistad svamp som hittades på
tallmon ett par hundra meter väster om Östersjön på Skillingaryds
skjutfält.
Tallriskan förekommer spridd i nästan hela landet. Det finns 100
kända aktuella lokaler i landet år 2005, men det verkliga antalet
torde vara betydligt större. Antalet lokaler bedöms dock inte
överstiga 2000.
Den totala population i landet bedöms ha minskat med över 15 %
över de senaste 50 åren då arten har missgynnats kraftigt av
avverkning av tallhedar, eftersom den verkar vara är knuten till
marker med lång trädkontinuitet. Minskningen bedöms tyvärr fortgå
även i framtiden.
Tallriskan bildar som dess namn antyder mykorrhiza med tall.
Avslutningsbilden för denna gång blir ett antal vackra och goda gula
kantareller och bleka taggsvampar i en flätad svampkorg.
Jag säger på återseende både till Er bästa läsare och till Er från Södra
Vätterbygdens svampklubb!