Vår krönikör Dan Damberg har varit i skogen och hittat svamp.
Svampsäsongen 2013, del 2
Svampsäsongen 2013, del 2, en naturkrönika i 20 bilder om att det
trots sommartorkan och hög värme blev en svampsäsong i år också.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, den 1 september 2013.
Denna krönikas bilder är hämtade från området kring den lilla gölen
med det storvulna namnet Östersjön, även kallad Hässlehultsgölen.
Den lilla gölen, alltmer krympande och igenväxande får sitt vatten
från i huvudsak Movadsbäcken och Hässlehultshöjden branta
sluttningar.
I dessa trakter finns en fantastisk svampflora men också gott om såväl
lingon som blåbär under sensommar och höst.
Bilden visar den lilla vackra grå ögontrösten, ”Euphrasia nemorosa”,
som numera är en växtart i familjen snyltrotsväxter ”Orobanchaceae”.
Den växer rikligt utmed den lilla vägen in till Östersjön och här finner
man också den vanliga ögontrösten, ”Euphrasia stricta”, och den
sällsynta ljungögontrösten, ”Euphrasia micrantha”.
Grå ögontröst är en lågväxt, halvparasitisk, ettårig ört där stjälken är
gråvitt långhårig, ganska rikt grenig och blir drygt två decimeter hög.
Arten blommar i juli-augusti och är vanlig och förekommer från
Skåne till Västerbotten och växer på öppen mark, i vägkanter,
skogsbryn, betesmarker och på gångstigar och grusplaner.
I dikesrenen växer mängder med smörsopp, ”Suillus luteus”, som
förekommer i hela Sverige och växer framför allt i tallskog.
Smörsoppen har gula rör och vit fot med ring samt brun hatt. Den
slemmiga hatthuden går lätt att dra av och svampen är en uppskattad
matsvamp.
Smörsoppen kan förväxlas med grynsoppen, ”Suillus granulatus”, som
även denna är en läcker matsvamp men denna saknar ring.
Grynsoppen växer också gärna med tall men trivs vanligtvis bäst på
lite kalkrikare marker.
Här ute på tallmoarna finns även en och annan gran och att hitta den
vackra och goda granblodriskan är inte ovanligt. Men man kan också
hitta den ovanligare tallblodriskan, eller läcker riska, ”Lactarius
deliciosus”, här i markerna runt Östersjön.
Granblodriskan, ”Lactarius deterrimus”, är en svamp i släktet riskor
och är en god matsvamp. Svampen bildar ektomykorrhiza med gran
som den vanligaste växtpartnern.
Det finns olika typer av mykorrhiza eller ”svamprot” såsom
ektomykorrhiza och endomykorrhiza.
Kontakten mellan svampen och värdväxten äger rum i de fina
rotspetsarna och hos endomykorrhiza, även kallad arbuskulär
mykorrhiza, växer hyferna in i rotcellerna. Upp till 80 % av alla
växtfamiljer bildar denna endomykorrhiza med svampar ur en
fortfarande ganska okänd svampgrupp som heter ”Glomeromycota”.
Dessa svampar är mikroskopiska under hela sin livscykel och bildar
inte synliga fruktkroppar.
Det är dock bara ektomykorrhizasvampar, framförallt basidiesvampar
som bildens granblodriska, som producerar de fruktkroppar som jag
presenterar bilder på här i min krönika.
Ektomykorrhizasvampar växer mellan, ej i, rotcellerna och bildar ett
hölje av hyfer runt dessa som faktiskt kan synas med blotta ögat.
Rimskivling, eller förr, rynkad tofsskivling, ”Rozites caperatus”,
växer mycket rikligt på moarna och är en mycket god och uppskattad
matsvamp.
Svampen är inte en tofsskivling och den nya benämningen rimskivling
är vald eftersom hattknoppen på svampen ofta har en rimfrostaktig
beläggning.
I mitten av 1900-talet tillhörde den då kallade rynkade tofsskivlingen
en av de mest populära och mest plockade svamparna, den är också
Västerbottens landskapssvamp.
Bildens mandelkremlor, ”Russula integra”, är också goda matsvampar
som har ett vitt kött med en nötliknande smak.
Skäggriskan är en av våra populäraste matsvampar och ska kokas i 10
minuter, varefter den sköljs och saltas eller läggs in i ättika. Vissa
plockare vill avlägsna ”skägget” och skrapar av skivorna, men det är
onödigt arbetsamt, eftersom dessa är precis samma mycel som resten
av svampen. I Central- och Sydeuropa anses skäggriskan dock vara
oduglig till matsvamp.
Rabarbersvamp, eller rödgul slemskivling, ”Chroogomphus rutilus”,
är en art som visserligen är ätlig men inte speciellt god. Svampköttet
blir rödlila vid tillagning och kan också användas till att färga garn
med.
Citrongul slemskivling eller citronslemskivling, ”Gomphidius
glutinosus”, är en ätlig svamp som blir upp till 8–9 centimeter hög,
precis som på bilden. Hatten är ganska köttig och tydligt slemmig på
ovansidan. Slemmet, som lossnar ganska lätt, dras före tillagning av
från hattkanten och in mot centrum.
Svampen innehåller rikligt med oxalsyra och bör därför inte
konsumeras i alltför stora mängder vid ett och samma tillfälle,
åtminstone inte av den som har känslig mage. Unga exemplar av
citrongul slemskivling ska vara delikata men bildens exemplar är för
gamla och smakar inte bra.
Även örsopparna böjar bli rikliga utmed grusvägarna och upp till
höger ser man en smörsopp som är en betydligt bättre matsvamp.
Det intressanta med örsopparna är att den lilla röda och ganska
ovanliga rosenslemskivlingen hör ihop med dessa, varför det är så vet
man dock inte med säkerhet ännu. Rosenslemskivlingen lyser dock
ännu med sin frånvaro.
Rosenslemskivlingen, ”Gomphidius roseus”, som inte är med på
bilden, är en god och ätlig matsvamp men är sällsynt och bör därför
skonas.
Örsopp, eller kosopp som den kallades förr, ”Suillus bovinus”, är en
ätlig matsvamp som passar bäst stek och helst blandad med andra
smakrikare svampar. Namnet kosopp har den fått för att kor ofta äter
svampen.
Smörsopp, ”Suillus luteus”, är en mycket god matsvamp som passar
till stekning, i soppor och stuvningar
Sillkremla, ”Russula xerampelina”, är en god till mycket god
matsvamp som omfattar flera olika arter, som sinsemellan kan vara
mycket olika i utseende. De har dock gemensamt en speciell doft,
skaldjursdoft, och färgförändring vid beröring. Alla arter sillkremlor
är mycket goda matsvampar.
Sillkremlor är de mest smakstarka bland kremlorna och ger en svag
skaldjurssmak till anrättningar. De passar bra att steka eller stuva för
sig, eller tillsammans med annan smakfattigare svamp. Ett tips är att
ugnsbaka i folie med dill eller kummin.
Brun flugsvamp, ”Amanita regalis”, är en så kallad giftsvamp som
bland annat innehåller ibotensyra och muskimol som påverkar
nervsystemet.
Symtom vid förtäring är illamående, hallucinationer, hjärtklappning,
yrsel, förvirring och vidgade pupiller. Svampen till höger på bilden är
en smörsopp.
Skinnticka, ”Coltrichia perennis”, är en svamp som man ofta stöter på
i området i slutet av sommaren. Den trivs främst i sandig jord, som
här, och i blandskog men kan dyka upp lite varstans. Hatten kan bli
upp till 10 centimeter i diameter och har, som bilden visar, markanta
zoner som går i olika nyanser i brunt. Detta exemplar är dock bara
runt 5-6 centimeter i diameter.
En fantastisk installation med fem röda flugsvampar och en stor Karl-
Johan, som växte på kanten av de djupa körspåren efter några tunga
terränggående militära fordon.
När vår vän Karl-Johan ser ut såhär är den alldeles för gammal att äta
och dessutom mer eller mindre helt uppäten inombords av diverse
svampmyggslarver.
Svampmyggor, ingår i familjen ”Mycetophilidae”, och är myggor som
har världsvid utbredning och omfattar cirka 2 000 arter, varav närmare
600 finns i Sverige. De saknar sugsnabel och har trådformiga eller
platta antenner samt långa ben med kraftiga borst och sporrar. Vissa
svampmyggor har lysförmåga, och en del grottlevande arter lockar
därmed till sig bytesdjur.
Larverna till svampmyggorna, är som redan sagts, glupska svampätare
men förekommer även i växtförna, murken ved och mark.
Från denna vinkel kan narrkantarellen eller som den också kallas,
falsk kantarell, möjligen förväxlas med den gula kantarellen men på
nästa bild ser ni den stora skillnaden.
Nu tar vi skillnaden mellan gul kantarell, ”Cantharellus cibarius” och
narrkantarell, falsk kantarell, ”Hygrophoropsis aurantiaca”:
Narrkantarellen har riktiga skivor och dessa är mycket täta och mer
rödaktiga än kantarellens fåror.
Narrkantarellen har en mer tunnköttig hatt.
Narrkantarellen har en tydligare gräns till foten än kantarellen.
Narrkantarellen är ingen matsvamp men dess giftighet är osäker, men
med anledning av dess släktskap med den giftiga pluggskivlingen
avråds folk från att äta den. Den innehåller toxiska proteiner, som
normalt spjälkas sönder under tillagning och av människans
magsafter.
Dessa giftiga proteiner kan dock leda till blodbesvär hos personer med
nedsatt magsaftutsöndring, trots en ordentlig temperatur vid
tillagningen.
Vi ”gamla” fågelskådare brukar kryssa, det vill säga vi markera en
fågelart som vi ser för första gången med ett X i fågel- och/eller
anteckningsboken.
Det här är nämligen ett svampkryss för mig specifikt för området runt
Östersjön på Skillingaryds skjutfält, en vackert rödaktig blodsopp,
”Boletus erythropus”.
Blodsopp, ”Boletus luridiformis”, är en god till mycket god matsvamp
men fordom ansågs den oätlig på grund av att den blånar vid tryck och
snitt. Svampen anses som sällsynt i barrblandskogar, och de närmaste
träden här var nämligen tall och gran. Den trivs bäst i lövskog, helst
nära ek, bok eller lind och i Apladalen i Värnamo växer den vanligtvis
i riklig mängd.
Blodsoppen är för övrigt Hallands landskapssvamp.