Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på svenska krig.

Svenska krig, en generalmönstring i Skillingaryd

Svenska krig, en generalmönstring i Skillingaryd, en natur- och
kulturkrönika i 29 bilder om den fordom krigiska staten Sveriges roll
på den fordom krigiska kontinenten Europa, från år 1521 till år 1814.

Text och bild Dan Damberg, Skillingaryd i början av maj år 2015.
Bilderna är som vanligt klickbara.

 

Befrielsekriget under åren 1521-1523.

Kriget började på nyåret år 1521 med att Gustav Vasa lockade
Dalkarlarna till uppror. Från år 1522 allierade sig också Lübeck med
Sverige. Målet var att avsätta Kristian II från den svenska tronen och
göra Sverige till ett fritt rike. Detta skedde också då Kristian blev
avsatt och danskarna drevs ur Sverige.

Gustav Vasa valdes till Svensk kung i Strängnäs den 6 juni år 1523
och tio dagar senare, den 16-17 juni, erövrades Stockholms slott.
Sverige blev därmed ett fritt land, dock med stora penningskulder till
Lübeck.

Följande händelser inträffade.

Erövringen av Falun den 10/2 år 1521. Sverige segrade.

Slaget vid Brunnbäcks färja, sydost om Avesta i Dalarna vid
Dalälven, i april år 1521, Sverige segrade.

Blodbadet i Köping den 26/4 år 1521, Danmark segrade.

Slaget om Västerås den 29/4 år 1521, Sverige segrade.

Slaget om Uppsala den 19/5 år 1521, Sverige segrade.

Erövringen av Kalmar den 27/5 år 1523, Sverige segrade.

Stockholms erövring och fall 16-17/6 år 1523, Sverige segrade.

Vid ett möte i Malmö den 1 september 1524, kallat Malmö Recess,
mellan Gustav Vasa och Fredrik I bestämdes det att båda kungarna
skulle hålla fred och vara goda grannar. Man slog också fast att
Sverige skulle återlämna Blekinge till Danmark men behålla Viken i
Bohuslän tills frågan om Gotland hade avgjorts.

Grevefejden under åren juli år 1534 till 29 augusti år 1536.

Målsättningen för Sveriges i detta här krig, var att försöka förhindra
Kristian II att återta den danska tronen.

Efter att den danske kungen Fredrik I av Oldenburg hade avlidit på
Gottorps slott i april år 1533, blev det bråk om vem som skulle ta
över tronen efter honom.

Kristian II försökte, med stöd från Lübeck och greve Christoffer av
Oldenburg, återta den danska tronen. Som motståndare stod Fredrik
I:s son Kristian III, som sedermera blev dansk kung. Gustav Vasa
ville inte att Kristian II skulle återinsättas eftersom detta troligen
skulle leda till nya krig mellan Danmark och Sverige och gick därför
in i kriget på Kristian III:s sida.

Utöver Sverige, stöddes Kristian III även av Preussen.

Följande händelser inträffade.

Erövringen av Halmstad den 31/10 år 1534, Sverige segrade.

Fältslaget vid Öxnebjerg på ön Fyn i Danmark den 11/6 år 1535,
Sverige segrade.

Fältslaget vid Helsingborg i januari år 1535, Sverige segrade.

Sjöslaget i Lilla Bält den 16/6 år 1535, alliansen Sverige, Danmark
och Preussen segrade.

Sjöslaget vid Bornholm den 9/7 år 1535, alliansen Sverige, Danmark
och Preussen segrade.

Sjöslaget vid Köpenhamn i november år 1535, alliansen Sverige och
Kristian III-anhängare segrade.

Den 24 februari år 1536 slöt Danmark fred med Lübeck. Detta
fördrag gällde inte Sverige men det beslutades att Sverige på egen
hand skulle göra upp med Lübeck. Om ingen fred kunde slutas
mellan Sverige och Lübeck skulle Sverige få fortsätta kriget på egen
hand, utan Danmark.

Ett halvt år senare, den 29 augusti år 1537, slöts ett stillestånd i
Köpenhamn mellan Lübeck och Sverige, men någon officiell fred
slutfördes aldrig.

I och med stilleståndet skrevs skulden som Sverige hade till Lübeck
sedan befrielsekriget av och fem års stillestånd skulle gälla.

Det Stora ryska kriget från år 1554 till den 2 april år 1557.

Det är ganska oklart vem som egentligen startade kriget, men vid
den finska gränsen mot Ryssland rådde det ständiga oroligheter.

Längst norrut var också gränserna så obestämda att det orsakade
sammandrabbningar mellan de finska och de ryska invånarna.

År 1554 kom ett ryskt sändebud till Gustav Vasa och klagade på att
Gustavs befallningsmän vid gränsen hade tagit bort skatten från
20 socknar som tillhörde Ryssland. Gustav Vasa hade dock aldrig
hört talas om dessa socknar, och Rysslands tsar, Ivan IV, även kallad
”Ivan den förskräcklige” och Gustav Vasa kunde inte komma
överens om hur landsgränserna skulle gå.

I början av år 1555 gick konflikterna över i krig då en rysk armé
tågade upp framför Viborg.

Följande händelser inträffade:

Slaget vid Kivinäbb den 11/3 år 1555, Sverige segrade.

Anfallet mot Nöteborg den 15-29/9 år 1555, Ryssland segrade.

Anfallet mot Viborg den 21-25/1 år 1556, Sverige segrade.

Fredagen den 2 april år 1557 slöts freden i Novgorod som därmed
avslutade det Stora ryska kriget som då pågått i tre år.

Vad de svenska krigsmålen egentligen var i detta krig och vem som
startade det är lite oklart, möjligen ville man erövra det ryska fästet
Nöteborg och kanske stänga ute Rysslands åtkomst till Östersjön.

Ett stillestånd slöts mellan de lokala befälhavarna i Käräjäkallio den
21 mars år 1556.

I slutet av februari år 1557 anlände de svenska ombuden ärkebiskop
Laurentius Petri, Åbos biskop Mikael Agricola, riksråden Sten
Eriksson Leijonhufvud, Bengt Gylta och Knut Lilja samt
sekreteraren Olof Larsson till Moskva och förhandlingarna inleddes
den 9 mars år 1557 och pågick till 2 april då freden undertecknades.

Fredsvillkoren blev som följer.

Stillestånd skall råda i 40 år.

Gränsen mellan Sverige och Ryssland skall regleras på ett senare
möte i Vouxen år 1559, ett möte som dock aldrig blev av.

Regleringen skall baseras på Nöteborgstraktaten som ingicks den
12 augusti år 1323 då Sveriges första östgräns mot riket Novgorod,
som var föregångare till Ryssland, hade fastslagits.

Nordiska sjuårskriget från den 9 augusti år 1563 till den 13 december
år 1570.

År 1559 fick Danmark, Norge och Island en ny kung som hette
Fredrik II. Han var, precis som sin far, intresserad av att erövra den
svenska kronan. För att tydligt visa detta använde han Sveriges
riksvapen i sin egen flagga. Han ville dessutom återupprätta
Kalmarunionen.

År 1561, året efter att Erik XIV hade blivit kung, lades staden Reval
och en del av Livland under svenskt herravälde. Sverige behärskade
därmed sjöfarten på Finska viken och också en stor del av handeln
med Ryssland. För att ytterligare utvidga Sveriges östersjövälde ville
Erik även ha staden Riga, som då lydde under Polen. Detta medförde
att Erik fick tre fiender: Polen, Lübeck och Danmark-Norge, som
inte ville veta av Sveriges intrång i handeln med Ryssland.

Sveriges övriga målsättningar med kriget var att försvara landet mot
danskarnas anfall och förhindra att de tog makten över Norden,
inklusive Sverige.

Sverige hade stor krigslycka till sjöss, tack vare en välutrustad flotta
under befäl av Klas Horn, men till lands gick det dock inte lika bra.

År 1568 avsattes Erik XIV av sin egen bror, Johan III, som sedan
övertog den svenska kronan och kriget.

Följande händelser inträffade:

Älvsborgs kapitulation den 4/9 år 1563, Danmark segrade.

Sjöslaget vid Gotland den 11/9 år 1563, oavgjort.

Fältslaget vid Mared, i trakten av Oskarström i Halland, den 9/11 år
1563, Danmark segrade.

Sjöslaget vid Ölands norra udde den 30-31/5 år 1564, Danmark
segrade.

Sjöslaget vid Ölands norra udde den 14-15/8 år 1564, Sverige
segrade.

Sjöslaget vid Pommerska vallen vid Greifswald den 21/5 år 1565,
Sverige segrade.

Sjöslaget vid Bukow norr om Wismar den 4/6 år 1565, oavgjort.

Sjöslaget vid Bornholm den 7/7 år 1565, Sverige segrade.

Varbergs erövring den 28/8 år 1565, Sverige segrade.

Fältslaget vid Axtorna, nordost om Falkenberg, den 20/10 år 1565,
Danmark segrade.

Sjöslaget vid Ölands norra udde den 26/7 år 1566, Sverige segrade.

Varbergs kapitulation den 4/12 år 1569, Danmark segrade.

Onsdagen den 13 december år 1570 slöts freden i Stettin i nuvarande
Polen som därmed avslutade det Nordiska sjuårskriget som pågått i
drygt sju år och där Sverige krigade mot Danmark, Lübeck, Polen
och den Livländska adeln.

De svenska krigsmålen var att förhindra det danska anfallet och
bevara Sverige som ett självständigt land men om kriget gick bra
kunde man också tänka sig att ta tillbaka Gotland, samt några av de
danska landskapen Jämtland, Härjedalen, Skåne, Blekinge, Halland
eller Bohuslän.

Några av fredsvillkoren med Danmark var följande:

Danska kungen skall avsäga sig alla anspråk på Sveriges krona.

Sverige skall avsäga sig alla anspråk på Skåne, Halland, Blekinge,
Gotland, Jämtland, Härjedalen samt Norge.

Sveriges kyrkliga myndighet över Gotland och Jämtland skall
upphöra.

Sverige skall lämna tillbaka åtta erövrade fartyg till Danmark.

Danmark skall lämna tillbaka ett erövrat fartyg till Sverige.

Sverige skall betala en lösen på 150 000 daler för att få tillbaka
Älvsborgs fästning.

Både Sveriges och Danmarks kung skall tills vidare få använda det
svenska statsvapnet Tre kronor.

Konflikten om statsvapnet skall de bägge länderna själva ha försökt
att lösa till januari år 1572, men om detta inte skett till denna
tidpunkt skall en skiljedomstol ur Rostocks magistrat bestämma i
frågan.

Fredsvillkoren med Lübeck var följande:

Handeln på Narva skall vara fri för både danskar och Lübeckare men
i gengäld skall fartyg från Sverige få passera Öresund utan att betala
tull.

Sverige skall betala 70 000 daler till Lübeck, samt ge dem tillbaka
sina privilegier i Sverige, dock utan att de får ensamrätt på handeln.
Lübeck fick dock aldrig de avtalade pengarna från Sverige.

Första Polska kriget från den 5 oktober år 1563 till september år
1568.

Polska kriget ingår i det så kallade nordiska sjuårskriget, under åren
1563-1570.

Polen gick med i kriget på Danmarks sida och avsåg att erövra
Sveriges besittningar i Baltikum. Sveriges mål var att försvara sina
territorier och om kriget gick bra, kanske till och med utvidga
gränserna för riket.

Kriget började med att Polen angrep de svenska styrkorna i Livland
år 1563. När den svenska kungen Johan III, som var mer vänligt
sinnad mot Polen än sin bror Erik XIV, tog över den svenska tronen
år 1568 upphörde dock Polens deltagande i detta krig.

Följande händelser inträffade.

Fältslaget vid Mared den 9/11 år 1563, i trakten av Oskarström i
Halland, Danmark segrade.

Slaget vid Obermühlenberg nära Reval, nuvarande Tallinn, den 13/8
år 1565, Sverige segrade.

Slaget vid Axtorna, nordost om Falkenberg, den 20/10 år 1565,
Danmark segrade.

Slaget vid Runafer i Estland, den 3/2 1567, Polen segrade.

Ingen formell fred ingicks.

Tjugofemårskriget mot Ryssland under tiden augusti år 1570 till den
18 maj år 1595.

Kriget startades år 1570 av den ryske tsaren Ivan IV ”den
förskräcklige” som ville komma åt Sveriges besittningar i Livland i
nuvarande Estland.

I Sverige var vid den här tiden Johan III kung och när han dog år
1592 tog hans son Sigismund över.

Sveriges krigsmål var i första hand att försvara landet mot det ryska
angreppet och, om möjligheten fanns, lägga under sig ännu mer land
i Baltikum.

Polen allierade sig med svenskarna mellan åren 1578 till 1582.

Följande händelser inträffade:

Fältslaget vid Ubagall vid Weissenstein i Estland, i mars år 1571,
Sverige segrade.

Weissensteins fall, Estland, den 1/1 år 1573, Ryssland segrade.

Fältslaget vid Lode, Estland, den 23/1 år 1573, Sverige segrade.

Fältslaget vid Wenden, Livland, den 21/10 år 1578, Sverige och
Polen segrade.

Kexholms erövring i Ryska karelen, den 4/11 år 1580, Sverige
segrade.

Narvas erövring, i nordöstra Estland, den 6/9 år 1581, Sverige
segrade.

Freden, som slöts söndagen den 18 maj år 1595 i Teusina, avslutade
det nästan 25 år långa kriget mellan Sverige och Ryssland.

Staden Teusina finns inte idag men låg då i Ingermanland, på floden
Narvas västra strand strax nedanför staden Ivangorod.

Under krigets gång slöts inte mindre än fem stillestånd, på
viborgsfronten i slutet av år 1573, i Pliusa den 10 augusti år 1583, i
Pliusa den 19 december år 1585, i Narva den 23 februari år 1590 och
i Teusina den 20 januari år 1593.

Fredsvillkoren låter som följer:

Fyra olika svensk-ryska kommissioner skall utföra en gränsdragning
mellan länderna.

Sverige får behålla Narva och Reval med hela Estland.

Ryssland får Ingermanland och Kexholms slott och län.

Båda länderna skall vara neutrala om det andra landet hamnar i krig.

Ryssarna skall sluta att ta ut skatt av samerna i Österbotten till
Varangerfjord.

All handel från Ryssland skall gå över städerna Reval och Viborg.

Svenskar skall få handla i alla ryska hamnar och städer.

Ryssar skall få handla i alla svenska hamnar och städer.

Båda länderna skall betala lika stor tull på respektive sida.

När Kexholm skulle överlämnas till ryssarna vägrade slottsherren
Klas Fleming att lämna ifrån sig slottet, vilket nästan gjorde att ett
nytt krig höll på att bryta ut. Han behöll slottet fram till sin död år
1597.

Den danska kungen Kristian IV ansåg att Sverige och Ryssland hade
gjort upp om mark i Lappland som tillhörde Norge-Danmark.

Danskarna förbjöd därför samerna att betala skatt till Sverige.
Konflikten ledde till mindre strider och avgjordes först i och med
freden i Knäred år 1613.

Kriget mot Sigismund den 30 juli år 1598 till den 12 maj år 1599.

Kriget kan också kallas för ”avsättningskriget mot Sigismund”
eftersom hela kriget gick ut på att få honom avsatt från den svenska
tronen.

Sigismund var son till den svenske kungen Johan III, och när han
dog i november år 1592 hade Sigismund laglig rätt till den svenska
tronen. Han hade då redan varit kung i Polen i fem år.

Det var Sigismunds egen farbror, hertig Karl, senare Karl IX, som
inte ville se sin brorson på den svenska tronen. Detta kan bero på att
Sigismund var katolik och Sverige var ett protestantiskt land, men
också på att hertig Karl ville ta över den svenska tronen själv.

Sigismund vann fältslaget vid Stegeborg den 8 september år 1598
men endast sjutton dagar senare, den 25 september år 1598,
förlorade han slaget vid Stångebro.

Året därpå blev Sigismund avsatt som svensk kung och hertig Karl
blev riksföreståndare och fem år därefter, år 1604, svensk kung som
Karl IX.

Några av de anhängare som varit på Sigismunds sida avrättades
senare i Linköpings blodbad, år 1600.

Följande händelser inträffade.

Kalmars kapitulation den 1/8 år 1598, Sigismund segrade.

Fältslaget vid Stegeborg den 8/9 år 1598, Sigismund segrade.

Fältslaget vid Stångebro den 25/9 år 1598, Hertig Karl segrade.

Kalmars stormning och erövring den 1/3 till den 2/5 år 1599, Hertig
Karl segrade.

Det första stilleståndet skedde vid Mem strax utanför Söderköping
den 10 september år 1598 då man bestämde att ha två dagars
vapenvila. Ytterligare ett stillestånd skedde vid Stångebro och
inleddes den 25 september år 1598.

Andra Polska kriget den 9 augusti år 1600 till den 16 september år
1629.

Sigismund som blivit avsatt från den svenska tronen år 1599 hade
inte gett upp hoppet om att kunna återerövra den svenska kronan.
Hertig Karl i sin tur tänkte inte vänta på ett anfall från Sigismund
utan förekom honom genom att gå iland med en armé i Reval den
9 augusti år 1600.

Sverige ville även erövra de baltiska provinserna och försöka stänga
ute Ryssland från Östersjön medan polackerna i sin tur gärna ville
erövra de svenska besittningarna i Livland.

År 1604 blev hertig Karl svensk kung med namn Karl IX och efter
sju år på tronen avled han i oktober år 1611.

Hans son, Gustav II Adolf, tog då över makten i Sverige och den
15 september år 1621 lyckades svenskarna erövra Riga och Livland
ockuperades.

Ett stillestånd på sex år slöts i Altmark den 16 september år 1629 och
under detta stillestånd tvingades Polen att gå med på den svenska
ockupationen av Livland och dessutom lämna ifrån sig några viktiga
hamnar.

Sigismund vägrade dock fortfarande att avsäga sig rätten till den
svenska tronen, eftersom han ansåg att den var hans lagliga rätt.

Den sista delen av det här kriget kallas ibland för det Preussiska
kriget eftersom det till stora delar utspelade sig i Preussen, dock
lydde Preussen under Polen på den här tiden.

Följande händelser inträffade.

Fältslaget vid Kokenhusen den 17/6 år 1601, Polen segrade.

Fältslaget vid Weissenstein den 15/9 år 1604, Polen segrade.

Fältslaget vid Kirkholm den 17/9 år 1605, Polen segrade.

Erövringen av Riga den 15/9 år 1621, Sverige segrade.

Fältslaget vid Wallhof den 8/1 år 1626, Sverige segrade.

Fältslaget vid Mewe den 21/9 år 1626, Sverige segrade.

Fältslaget vid Hammerstein den 13/4 år 1627, Polen segrade.

Fältslaget vid Dirschau den 8/8 år 1627, oavgjort.

Fält – och sjöslaget vid Danzig den 15/7 år 1628, Sverige segrade.

Fältslaget vid Osterode den 14/10 år 1628, Polen segrade.

Fältslaget vid Gurzno den 2/2 år 1629, Sverige segrade.

Några mindre stillestånd under krigets gång sluts och det sista
stilleståndet sluts i Altmark den 16 september år 1629. Den ”riktiga”
freden med Polen sluts inte förrän 31 år efter sista stilleståndet, det
vill säga år 1660 i freden i Oliva.

Den 23 april år 1660 slöts freden i Oliva i Polen som därmed
avslutade Karl X Gustavs polska krig som då pågått i fyra år och nio
månader.

Sverige hade då varit i krig med, förutom Polen, även det Tysk-
romerska riket och Brandenburg.

De svenska krigsmålen är inte helt klarlagda och troligen så ändrades
de under krigets gång.

Sveriges fredsvillkor med Polen blev som följer.

Polen skall erkänna Sveriges innehav av Livland norr om floden
Düna.

Sigismunds son Johan II Kasimir skall avsäga sig alla anspråk på den
svenska kronan, vilket också skall gälla för hans efterkommande,
han får dock under sin livstid använda kungatiteln samt Sveriges
statsvapen.

Johan II Kasimir skall bekräfta att Estland och Ösel tillhör Sverige.

Svenskarna skall lämna Marienburg samt Stuhm inom åtta dagar
efter det att fördraget undertecknats och Elbing skall utrymmas efter
att fredsvillkoren har ratificerats.

De svenska katoliker som finns inom de områden som tillfallit
Sverige skall få utöva sin religion.

Ingen skall ställas till svars för sitt förhållningssätt under kriget.

Sveriges fredsvillkor med tysk-romerska kejsaren blev som följer.

Kejsarens trupper skall lämna de svenska delarna av Pommern och
Mecklenburg.

Sveriges fredsvillkor med kurfursten av Brandenburg blev som
följer.

Kurfursten befrias från traktaten i Königsberg, Marienburg och
Libiau.

Sverige skall acceptera kurfurstens självständighet som hertig av
Ostpreussen.

De svenska fredsförhandlarna var Magnus Gabriel De la Gardie,
Bengt Oxenstierna, Christoffer Carl von Schlippenbach och Anders
Gyldenklou.

Karl X Gustav vägrade först att sluta fred om inte Sverige fick någon
landvinning och först efter hans död den 13 februari år 1660 kunde
man slutligen komma överens efter att de svenska kraven om
landområden avskrivits.

De la Gardieska fälttåget från slutet av mars år 1609 till den 23 juni
år 1610.

När den ryske tsaren Fjodor dör år 1598 inleds den så kallade ”stora
oredan” som den kallas, i Ryssland.

Eftersom tsar Fjodor inte hade några barn, var den ryska tronen
ledig, och det fanns flera som kunde tänka sig att bli rysk tsar.

Karl IX bestämmer sig för att stödja den ryska kandidaten Vasilij
Sjujskij, och dennes motståndare, även han en ryss, stöddes av
Polen, och Sverige ville inte ha en tsar på Rysslands tron som
stöddes av polackerna.

Inbördeskrig bröt ut i Ryssland och Sjujskij behövde hjälp utifrån.
Sjujskij och Karl IX förhandlade under åren 1608-1609 och det
beslutades att Sverige skall sända en armé på 5000 man till Sjujskijs
hjälp.

För detta skulle Sverige få Kexholms län ”för evig tid” och ryssarna
skulle också betala den svenska hären.

Sveriges krigsmål blev därför att säkerställa Sjujskijs plats på tronen
och kanske också göra några landvinningar på Rysslands bekostnad.

I mars år 1610 tågade den nyutnämnde svenska fältmarskalken Jacob
De la Gardie in i Moskva, som polackerna hållit belägrat i två år, och
han hälsades med jubel av folket såsom stadens frälsare och
beskyddare. Vasilij Sjujskij avsätts dock och Sigismunds son,
Vladislav Vasa, väljs istället till tsar.

Eftersom Sverige misslyckades med att säkra Vasilij Sjujskijs plats
på tronen så anses detta krig vara ett nederlag för Sveriges del.

Kriget har blivit uppkallat efter fältmarskalken Jacob De la Gardie.

Följande händelser inträffade:

Fältslaget vid Kamenka den 15/5 år 1609, Sverige segrade.

Fältslaget vid Torzhok den 17/6 år 1609, Sverige segrade.

Första fältslaget vid Tver den 13/7 år 1609, oavgjort.

Andra fältslaget vid Tver den 15/7 år 1609, Sverige segrade.

Fältslaget vid Kaljazin den 18/8 år 1609, Sverige segrade.

Fältslaget vid Troitsko den 28/10 år 1609, Sverige segrade.

Fältslaget vid Rzjov i april år 1610, Sverige segrade.

Fältslaget vid Klusina den 24/6 år1610, Polen segrade.

Sverige kapitulerar vid Klusina den 23 juni 1610 men inga
gränsförändringar gjordes och man beslöt att Jacob De la Gardie
skulle fritt få marschera iväg med sin krigshär på villkor att de skulle
sluta upp med att kämpa för att få Vasilij Sjujskij på den ryska
tronen.

Kriget får sitt slut först med freden i Stolbova, en by söder om
fästningen Ladoga, år 1617.

Ingermanländska kriget under tiden från augusti år 1610 till den
17 februari år 1617.

I ”De la Gardieska” fälttåget misslyckades Sverige med sin uppgift
att sätta Vasilij Sjujskij på den ryska tronen och nu ville man göra ett
nytt försök, och om det inte skulle gå ville man försöka sätta
Karl IX:s son Karl Filip Vasa, som levde under åren 1601-1622, på
tronen istället.

I ”De la Gardieska” fälttåget hade Sjujski fått krigshjälp från Karl IX
och för detta skulle Sverige få Kexholm län i utbyte vilket de aldrig
fått tidigare.

Karl IX tänkte därför ta länet och så mycket land han kom över med
väpnad makt. Nu var den polske kungen, Vladislav IV, även rysk
tsar, och honom ville man försöka störta, och antingen sätta tillbaka
Sjujskij eller Karl Filip Vasa på tronen.

Kriget började med att Jakob de la Gardies armé på 7000 man
belägrade Ivangorod i augusti år 1610. Efter att Karl IX avlidit i
oktober år 1611 tog hans son, Gustav II Adolf som då var 17 år, över
striderna.

Kriget räknas som en svensk seger eftersom ryssarna var tvungna att
avstå från viktiga landområden.

Följande händelser inträffade:

Ivangorods belägring under augusti till oktober år 1610, Ryssland
segrade.

Fästningen Ladogas erövring den 15/8 år 1610, Sverige segrade.

Kexholms belägring och erövring under februari till mars år 1611,
Sverige segrade.

Novgorods erövring den 15/7 år 1611, Sverige segrade.

Fältslaget mot kosackerna den 18/3 år 1612, Sverige segrade.

Slaget vid Bronnicy den 14/7 år 1614, Sverige segrade.

Angreppet mot Pskov den 9/10 år 1615, Ryssland segrade.

Händelserna ovan får även här sitt slut först med freden i Stolbova,
en by söder om fästningen Ladoga, år 1617.

Kalmarkriget den 4 april år 1611 till den 20 januari år 1613.

Kriget började med att Danmark förklarade Sverige krig i Örebro
den 4 april år 1611 och den danske kungen, Kristian IV, förde sedan
själv befälet över en armé som belägrade Kalmar den 3 maj år 1611.
Mot slutet av månaden stormades Kalmar och den 3 augusti gav
Kalmar slott upp genom att ståthållaren på slottet Krister Some
kapitulerade eller gav upp det frivilligt genom förräderi. För detta
sägs det att han bland annat fick ett gods i Holstein.

I oktober år 1611 dog Karl IX och hans son Gustav II Adolf tog över
kriget.

Följande händelser inträffade.

Erövringen av Kalmar slott den 3/8 år 1611, Danmark segrade.

Erövringen av Älvsborg den 24/5 1612, Danmark segrade.

Freden i Knäred den 20 januari år 1613 avslutade Kalmarkriget som
pågått i ett år och nio månader. Sveriges krigsmål i det här kriget var
i stort sett bara att försöka slå tillbaka det danska angreppet.

Fredsvillkoren blev som följer.

Sverige skall avsäga sig sina anspråk på fästet Soneburg på Ösel i
Estland.

Danska kungen får rätt att använda Sveriges vapen ”Tre kronor” i sitt
riksvapen men får inte göra anspråk på den svenska tronen.

Sverige skall betala en miljon riksdaler silvermynt för att få tillbaka
Älvsborgs fästning vilket kallas Älvsborgs lösen.

Om lösensumman inte är betald inom sex år skall Danmark-Norge
behålla Älvsborg tillsammans med sju underlydande härader.
Invånarna i Älvsborg skall dock under förpantningstiden lyda under
svensk lag och svenskt kyrkostyre.

Sverige ska avsäga sig herraväldet över samerna från Titisfjorden till
Varangerfjorden.

Tullfrihet mellan länderna skall åter införas, gäller dock inte
spritdrycker

Sverige skall inte störa handeln vid polska hamnar i Baltikum.

Sverige skall lämna tillbaka landskapen Jämtland och Härjedalen
som de erövrat under kriget.

Danmark skall lämna tillbaka Kalmar och Öland som de erövrat
under kriget

När freden skrevs under var danskarna helt övertygade om att det
fattiga Sverige inte skulle klara av att betala Älvsborgs lösen, och
såg sig därför redan som ägare av området, där även städerna Nya
och Gamla Lödöse ingick, samt sju härader i Västergötland.

Summan skulle betalas i silvermynt i fyra delbetalningar under 6 år.
Sverige lyckades få ihop summan genom en extraskatt som togs ut
av varje medborgare.

Trettioåriga kriget den 13 maj år 1618 till den 10 oktober år 1648 där
Sverige deltog från den 26 juni år 1630 till den 10 oktober år 1648.

Året efter freden i Stolbova utbröt krig mellan Tysklands katoliker
och protestanter i Böhmen. Kriget startade med att ett par kejserliga
ämbetsmän kastas ut genom fönstren från borgen i Prag vilket ledde
till uppror och krig i hela Europa.

Tyskland bestod av en mängd större och mindre stater som alla hade
sin egen furste. Somliga av dem var katoliker medan andra var
protestanter. Över hela tyska riket härskade sedan kejsaren, som
bodde i Wien i Österrike.

När trettioåriga kriget bröt ut bildade de katolska furstarna ett
förbund under kejsarens ledning och deras mål var att återföra de
protestantiska staterna i Tyskland till påvedömet.

Katolikernas armé leddes av den skicklige härföraren Wallenstein,
som gick segrande fram. Den Dansknorska kungen, Kristian IV,
försökte hjälpa de tyska protestanterna men blev besegrad.

Wallensteins armé svämmade över hela Jylland och bredde ut sig
över tyska östersjökusten och hans nästa tanke var att bygga en flotta
och göra sig till herre över Östersjön.

Gustav II Adolf insåg att ett nederlag för de tyska protestanterna
kunde innebära att Sverige också var hotat och därför blev det
beslutat att Sverige skulle gå med i kriget vilket skedde vid
midsommartiden år 1630, då Gustav Adolf landsteg med sin armé
vid Oders mynning. Då hade kriget redan hållit på i tolv år.

Sveriges mål var bland annat att försöka besegra katolikerna så att de
inte skulle komma till Sverige med sin religion.

Nästan samtidigt som Gustav II Adolf steg iland vid Oders mynning,
fick han beskedet att Wallenstein blivit avsatt och Jean Tserclaes,
kallad Tilly, blivit insatt i dennes ställe.

Vid kejsarens palats i Wien hånar man Gustav II Adolf och kallar
honom för ”snökungen” som snart skulle komma att smälta bort,
men de tystnade snart.

I september år 1631 möttes de svenska och sachsiska arméerna
Tillys här vid Breitenfeld nära Leipzig och detta slag vann Sverige.

Den 5 april år 1632 träffades Gustav Adolf och Tilly i en ny strid där
Tilly blev dödligt sårad och när Tilly avlidit kom Wallenstein
tillbaka som härförare.

Gustav Adolf och Wallenstein möttes sedan i slaget vid Lützen där
Gustav Adolf stupade den 6 november år 1632.

Svenskarna vann ändå slaget mot Wallensteins krigshär och efter att
Gustav II Adolf stupat blev hans dotter Kristina regent i Sverige.
Hon var då ännu inte sex år gammal och hade därför en
förmyndarregering, med Axel Oxenstierna i spetsen, som fortsatte
kriget. Sverige var vid denna tid allierade med Frankrike.

Trettioåriga kriget var ett komplext krig och i själva verket en serie
olika krig och det brukar delas in i följande stadier.

Böhmisk-pfalziska kriget åren 1618-1623.

Dansk-nedersachsiska kriget åren 1625-1629.

Svensk-Tyska kriget åren 1630-1635.

Svensk-Franska kriget åren 1635-1648.

I Stockholm slöts stillestånd med Brandenburg den 14 juli år 1641
och den 31 mars år 1646 ingicks stillestånd med Sachsen i Eulenburg
samt den 4 mars år 1647 med Bayern i Ulm.

Den 14 oktober 1648 slöts slutligen freden i de bägge orterna
Osnabrück och Münster i Westfalen som därmed avslutade det
trettioåriga kriget.

Sverige gick med i kriget i juni år 1630 och hade följaktligen deltagit
i kriget i arton år och för Sveriges del var kriget ett försvarskrig mot
den katolska offensiven som på 1620-talet hotade den protestantiska
världen.

Några av fredsvillkoren var enligt följande:

Sverige erhåller hela Vorpommern med öarna Rügen och Usedom,
ön Wollin, städerna Stettin, Gartz, Damm och Gollnow,
hertigdömena Bremen och Verden dock inte staden Bremen, en
landremsa vid Hinterpommern längs Oders högra strand, staden
Wismar med fästet Wallfisch, länen Wildeshausen och
Thedinghausen vid Bremen och Verden samt länet och ön Poel med
undantag för fyra byar.

Om den brandenburgska ätten dör ut övergår hela Hinterpommern
till Sverige.

Det slås fast att katolicismen och protestantismen i framtiden skall
existera sida vid sida i Tyskland.

Det stadgas att Sverige är en stormakt och att Frankrike är Europas
ledande stat.

De tyska protestantiska staterna skall ge Sverige 5 miljoner riksdaler
för så kallad ”avdankning” av trupper, det vill säga, hemförlovning,
avrustning.

Svenska staten får upprätta universitet och svensk överdomstol i de
tyska besittningarna.

Neukloster, Wismar och ön Poel var formellt i svensk ägo ända fram
till år 1903 för år 1803 lämnade nämligen Gustav IV Adolf dessa
områden som säkerhet på 100 år till hertigen av Mecklenburg-
Schwerin för ett lån på 1 250 000 riksdaler hamburger banko.

Torstenssons krig den 13 december år 1643 till den 13 augusti år
1645.

År 1643 beslutar det svenska rådet att de skall anfalla Danmark och
orsaken var bland annat att de danska kungarna betraktade Sveriges
krona som sin.

Sveriges målsättning var att de skulle ockupera hela Danmark
inklusive Skåne som då tillhörde Danmark och lägga så mycket
mark under sig som möjligt.

Man ville också försöka få till fullständig tullfrihet i Östersjön, dock
skulle inte Norge beröras.

Det trettioåriga kriget höll på för fullt år 1643 och fältmarskalk
Lennart Torstensson, som detta krig blivit uppkallat efter, fick därför
order om att föra sin armé från Tyskland, där han deltog i trettioåriga
kriget, upp till Danmark. I december år 1643 stod Torstenssons här i
Jylland, och på mindre än en månad var halvön intagen.

Samtidigt skulle Gustaf Horn, som precis blivit frigiven från sin
fångenskap i Danmark, föra sin armé in i Skåne. Han lyckades också
att erövra nästan hela Skåne och det var sedan meningen att
krigshärarna skulle mötas på de danska öarna. Men någon
landstigning där blev inte av eftersom danskarna försvarade sig både
tappert och framgångsrikt till sjöss under ledning av sin 67-årige
kung, Kristian IV.

Till slut vann dock den svenska flottan en avgörande seger vid
Femern utanför Holstein och till sin hjälp hade svenskarna en
nederländsk flotta som den svenska köpmannen och skeppsredaren
Louis De Geer hade värvat.

Nederländerna var i det här kriget allierade med Sverige. Efter
sjöslaget var Danmark-Norge tvunget att gå med på fred och det här
kriget kallas ibland också för det ”Danska kriget”.

Följande händelser inträffade:

Erövringen av Holstein i december år 1643, Sverige segrade.

Fältslaget vid Kolding den 9/1 år 1644, Sverige segrade.

Sjöslaget vid Lister Dyb den 16/5 år 1644, Danmark segrade.

Sjöslaget vid Kolberger Heide den 1/7 år 1644, oavgjort.

Sjöslaget vid Femern den 13/10 år 1644, Sverige segrade.

Fältslaget vid Bysjöns is den 22/12 år 1644, Danmark segrade.

Den 13 augusti år 1645 slöts freden i Brömsebro som därmed
avslutade Torstenssons krig som då hållit på i ett år och åtta
månader.

Sverige startade kriget och hade som krigsmål att få full tullfrihet i
Öresund samt att erövra så mycket danskt mark som möjligt.

Förhandlingarna påbörjades den 8 februari år 1645 och pågick i
drygt sex månader och de svenska ombuden var Axel Oxenstierna,
Mattias Soop, Johan Skytte och Ture Bielke.

Johan Skytte dog månaden efter förhandlingarna inletts och ersattes
istället av Ture Sparre. Danmark representerades bland annat av
Corfitz Ulfeldt.

Fredsvillkoren var enligt följande.

Svenska fartyg skall ha full tullfrihet i Öresund.

Även fartyg från Finland, Livland, Pommern och Wismar skall ha
full tullfrihet i Öresund.

Sverige erhåller Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel för evigt
samt Halland på 30 år.

Enligt avtalet skulle Ösel och Gotland tillfalla Sverige den
31 oktober år 1645 och på Gotland gick allt lugnt till men på Ösel
blev det problem med både polacker och danskar, men allt klarades
upp utan några våldsamheter.

Socknarna Särna och Idre, som Sverige erövrat under kriget, blev
kvar i svenska händer fastän inga avtal gjorts upp om dem.

Vid ett möte i Strömstad den 21 september år 1751, alltså hela 106 år
senare, bekräftades det svenska innehavet av socknarna Idre och
Särna och gränsen mot Norge fick den dragning som den har än idag.

Första Bremiska kriget från mars år 1654 till den 28 november år
1654.

I Westfaliska freden som ingicks i det trettioåriga kriget, fick Sverige
staden och länet Bremen. De styrande i Bremen, bland annat
borgmästaren, vägrade emellertid att gå med på att bli underlydande
hertigdöme till Sverige.

Konflikten började redan under drottning Kristinas regeringstid, och
efter att hon abdikerat gick konflikten över till Karl X Gustav.

Han ville få ett slut på tvisten och tog därför några strategiska
punkter i besittning utanför Bremens stad. Det blev dock aldrig några
riktiga stridigheter utan ett stillestånd slöts redan i september samma
år.

I recessen i Stade, Tyskland, den 28 november år 1654, hyllar staden
Bremen de svenska kungarna och uppger att de tänker lyda Sverige,
mot att Sverige lovar att skydda staden och hjälpa dem med deras
handel.

Karl X Gustavs polska krig den 1 juli år 1655 till den 23 april år
1660.

Man brukar säga att det här kriget ingår i det så kallade Nordiska
kriget då konflikterna med Polen fortsatte eftersom den polske
kungen, Johan II Kasimir av Vasa, fortsatte att göra anspråk på den
svenska kronan, precis som hans far, Sigismund Vasa gjort före
honom.

Därför tänkte Karl X Gustav erövra Polens kustland, och troligen så
mycket land han kunde komma över och därtill försöka få tillbaka de
rika tullinkomster som Sverige tidigare haft i sex år, dock råder det
många olika meningar om varför Sverige startade det här kriget och
vissa menar att Karl X Gustav även ville försöka att bli polsk kung.

Sveriges allierade var Brandenburg och Siebenbürgen i
Transsylvanien. Karl X Gustav dog dock innan det här kriget var slut
och hans son, Karl XI, som då var endast fem år gammal blev kung.
Han hade därför en förmyndarregering som leddes av Magnus
Gabriel De la Gardie och två månader och 10 dagar efter att Karl X
Gustav var död slöts ett fredsavtal.

Följande händelser inträffade:

Fältslaget vid Sobota den 23/8 år 1655, Sverige segrade.

Fältslaget vid Zarnow den 6/9 år 1655, Sverige segrade.

Fältslaget vid Nowy Dwor den 20/9 år 1655, Sverige segrade.

Fältslaget vid Wojnicz den 23/9 år 1655, Sverige segrade.

Fältslaget vid Radom den 2/2 år 1656, Sverige segrade.

Fältslaget vid Golomb den 8/2 år 1656, Sverige segrade.

Fältslaget vid Warka den 28/3 å 1656, Polen segrade.

Fältslaget vid Gnesen den 27/4 år 1656, Sverige segrade.

Tredagarsslaget vid Warzawa den 18-20/6 år 1656, Sverige segrade.

Fältslaget vid Lyck den 28/9 år 1656, Polen segrade.

Fältslaget vid Filippovo den 12/10 år 1656, Sverige segrade.

Fältslaget vid Konitz den 23/12 år 1656, Sverige segrade.

Den 23 april år 1660 slöts freden i Oliva i Polen, som därmed
avslutade Karl X Gustavs polska krig som då pågått i fyra år och nio
månader.

Sverige hade då varit i krig med, förutom Polen, även det Tysk-
romerska riket och Brandenburg. De svenska krigsmålen är inte helt
klarlagda och troligen så ändrades de under krigets gång.

Karl X Gustavs ryska krig den 17 maj år 1656 till den 21 juni år
1661.

Man brukar säga att det här kriget också ingår i det så kallade
Nordiska kriget. Kriget ägde rum i flera länder såsom Finland,
Ingermanland, Livland och Estland.

Medan Sverige var i fullt krig med Polen passade Ryssland på att
förklara Sverige krig men Karl X Gustav ville inte ha krig med
Ryssland och ville avstyra det hela genom att försöka förhandla fram
en fred, men förgäves.

Under sommaren år 1656 gick ryska styrkor in i både Livland och
Finland för att försöka ta tillbaka de områden de förlorat i
Ingermanländska kriget, och troligen också försöka utvidga
gränserna så att de når ända fram till Östersjön.

Karl X Gustav dog innan det här kriget var slut och hans son, Karl
XI, som då endast var fem år gammal. Han hade därför en
förmyndarregering som leddes av Magnus Gabriel De la Gardie.

Följande händelser inträffade:

Fältslaget vid Rautus kyrka i juli år 1656, Sverige segrade.

Fältslaget vid Walk den 8/7 år 1657, Sverige segrade.

Angreppet på Lava den 1/8 år 1657, Ryssland segrade.

Den 21 juni år 1661 slöts freden i Kardis på godset Kardis i Lais
socken i norra Livland, nuvarande Estland, som därmed avslutade
Karl X Gustavs ryska krig som då pågått i drygt fem år.

Ryssland var angripare och Sveriges krigsmål var egentligen bara att
avvärja det ryska anfallet. För Sveriges del slöts freden av Karl XI:s
förmyndarregering eftersom kungen själv vid den här tiden bara var
5,5 år gammal.

Fredsvillkoren med blev enligt följande:

Freden som ingicks vid Stolbova år 1617 skall bekräftas.

Ryssarna skall lämna de svenska områden som de har ockuperat.

En gränsreglering skall genomföras under kommande år.

Samtliga fångar skall friges utan lösen.

De fångar som så önskar får lov att stanna på den tillfångatagandes
sida.

Freden skall bekräftas varje gång något av länderna byter regent.

Ostörd handel skall råda mellan länderna.

Några av de svenska förhandlarna var hovrådet Gustaf Carlsson
Banér, assistensrådet i Estland Anders Wallvik, sekreteraren Karl
von Berner samt riksrådet Bengt Horn.

Karl X Gustavs första danska krig den 5 juni år 1657 till den
26 februari år 1658.

Man brukar säga att det här kriget också ingår i det så kallade
Nordiska kriget. Medan Karl X Gustav var upptagen med det Polska
kriget, passade Danmark-Norges kung, Fredrik III, på att förklara
Sverige krig.

Fredrik ville ta tillbaka det hans far, Kristian IV, förlorat tolv år
tidigare i freden i Brömsebro, det vill säga, bland annat Gotland,
Jämtland, Härjedalen, Halland och Ösel.

När Karl Gustav fick höra detta, tågade han genom norra Tyskland
upp till Jylland, som han snart tog i besittning, därefter tänkte han ta
sig över till de danska öarna.

Han hade tur ety i januari år 1658 blev det så kallt att Lilla Bält frös
till is och han kunde gå över isen med sin armé till Fyn och därefter
erövrade han hela ön.

Även Stora Bält frös till så pass mycket att det gick att gå över med
en hel armé och han marscherade över öarna Langeland, Lolland och
Falster till Själlands sydspets.

Eftersom Köpenhamns befästningar var förfallna och otillräckliga så
fick Fredrik III till slut ge upp och sluta fred.

Följande händelser inträffade:

Fältslaget vid Ängelholm den 18/7 år 1657, Sverige segrade.

Fältslaget vid Genevadsbro den 31/8 år 1657, Sverige segrade.

Sjöslaget vid Möen den 12-13/9 år 1657, oavgjort.

Fältslaget vid Hjärtum den 25/9 år 1657, Danmark segrade.

Fältslaget vid Kattarp den 3/10 år 1657, Danmark segrade.

Erövringen av Frederiksodde den 24/10 år 1757, Sverige segrade.

Fältslaget vid Tybrindvig den 30/1 år 1658, Sverige segrade.

Tåget över stora och lilla Bält under tiden från den 30/1 till den 10/2
år 1658.

Den 26 februari år 1658 slöts freden mellan Sverige och Danmark i
Roskilde, som därmed avslutade Karl X Gustavs första danska krig
som då pågått i drygt 8 månader.

Det var danskarna som startade kriget och Sveriges krigsmål skall ha
varit att förhindra att danskarna uppnådde sina mål nämligen att ta
tillbaka Gotland, Jämtland, Härjedalen, Halland och Ösel som de
förlorat i freden i Brömsebro tolv år tidigare.

När kriget väl startat var det svenska målet även att få Fredrik III att
avstå från Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän samt Norge.

Förhandlingarna pågick i 14 dagar och svenska ombud var riksrådet
Sten Bielke och den danske överlöparen Corfitz Ulfeldt, som nu
blivit en av Fredrik III:s största fiende.

Ulfeldt hade tolv år tidigare varit medlare för Danmark vid freden i
Brömsebro, men nu alltså bytt sida.

Fredsvillkoren vid freden i Roskilde år 1658 blev enligt följande.

En evig fred skall råda mellan Danmark och Sverige.

Båda sidor skall lämna de allianser som är till nackdel för det andra
landet.

Båda sidor skall så lång som möjligt förhindra att främmande
fientliga örlogsflottor kommer in i Östersjön.

Sverige får Halland, Skåne Blekinge, Bornholm, Bohuslän samt
Trondheims län.

Danmark avstår rätten till ett antal lantgods på ön Rügen som tillhör
Sverige sedan Westfaliska freden.

Sverige skall avstå alla anspråk på distriktet Ditmarsken i Schleswig-
Holstein i Tyskland och staden Delmenhorst i tyska delstaten
Niedersachsen.

Den svenska armén skall senast den 2 maj år 1658 ha lämnat
Danmark.

Danmark skall betala skadestånd till hertigen i Holstein.

Danmark skall överlåta 2000 man rytteri till Sverige.

Corfitz Ulfeldt skall få tillbaka sin egendom och sina rättigheter i
Danmark.

Freden ratificeras av Karl X Gustav och det svenska rådet den
24 mars och den danska kungen och hans råd den 29 mars och den
2 april år 1658 utväxlas handlingarna i Köpenhamn.

Karl X Gustavs andra danska krig den 8 augusti år 1658 till den
27 maj år 1660.

Man brukar säga att det här kriget också ingår i det så kallade
Nordiska kriget där Sveriges mål sägs ha varit att de ville förinta
Danmark och lägga landet under svenskt herravälde.

Kriget startar med att den svenska hären stiger iland vid Korsör och
marscherar mot Köpenhamn dit de kommer tre dagar senare.

Svenska armén belägrar Köpenhamn den 11 augusti år 1658, under
ledning av fältmarskalk Gustav Otto Stenbock allt medan
fältmarskalk Carl Gustaf Wrangel får i uppdrag att inta fästet
Kronborg.

Wrangel sprider ut ett rykte om att Köpenhamn har besegrats vilket
får till följd att styrkorna på Kronborg kapitulerar.

Den 8 februari år 1659, efter nästan 6 månaders belägring av
Köpenhamn stormar de svenska styrkorna staden.

Danskarna har dock gjort allt för att försvåra en stormning av staden
och de försvarar sig så bra att svenskarna får se sig besegrade efter
en tre timmar lång strid.

Den svenska kungen, Karl X Gustav, dog innan det här kriget var
slut och hans femårige son, Karl XI, och hans förmyndarregering
med Magnus Gabriel De la Gardie i spetsen tog över spakarna och
det anses att kriget blev ett nederlag för Sveriges del.

Följande händelser inträffade.

Belägringen av Köpenhamn den 11/8 år 1658.

Erövringen av Kronoborg den 6/9 år 1658, Sverige segrade.

Sjöslaget vid Öresund den 29/10 år 1658, Holland segrade.

Stormningen av Köpenhamn den 11/2 år 1659, Danmark segrade.

Sjöslaget vid Ebeltoftviken den 23/7 år 1659, Sverige segrade.

Fältslaget vid Nyborg den 14/11 år 1659, Danmark segrade.

Den 27 maj år 1660 avslutades Karl X Gustavs andra danska krig
med freden i Köpenhamn, som därmed avslutade det ett år och nio
månader långa kriget.

Karl X Gustav hade vid denna tid varit död i drygt tre månader och
det var hans sons förmyndarregering som slöt freden, eftersom den
nya kungen, Karl XI, då endast var 4 ½ år gammal.

De svenska krigsmålen sägs ha varit att lägga hela Danmark under
svenskt herravälde.

De svenska och danska ombuden möttes första gången den
25 augusti år 1659 i två tält som var uppsatta på femtio stegs avstånd
från varandra mitt emellan det svenska lägret och Köpenhamn.

Förhandlingarna strandade nästan genast men efter många rådslag
och överläggningar kunde man nio månader senare, den 27 maj år
1660, skriva på fredsavtalet.

Fredsvillkoren blev enligt följande vid freden i Köpenhamn år 1660.

Sverige skall lämna tillbaka Trondheims län mot en ersättning som
skall bestämmas senare.

Sverige skall lämna tillbaka Bornholm till Danmark.

Förbudet mot att främmande flottor får segla in i Östersjön
avskaffas.

Danmark behöver inte ersätta Svenska Afrikanska kompaniet för
förlusten av den svenska kolonin Cabo Corso i nuvarande Ghana.

Svenska förhandlare var Schering Rosenhane och Sten Bielke och de
danska ombuden hette Olof Parsberg och Mogens Høeg.
Roskildefredens punkter från 1658 bekräftades också med undantag
av punkterna ovan.

Andra Bremiska kriget den 27 januari år 1666 till 15 november år
1666.

Under den Westfaliska freden, i trettioåriga kriget, beslutades det att
Bremen skulle ligga under svenskt styre. Detta har dock de boende i
Bremen svårt att finna sig i, och därför får fältmarskalk Carl Gustaf
Wrangel i uppdrag av Karl XI att lösa problemet. Den 9 januari år
1666 marscherar han med sin krigshär från det svenska Pommern
mot Bremen, som vid den här tiden har ett invånarantal på omkring
60 000 personer. Han kommer fram till staden den 27 januari och i
slutet av februari får Wrangel order från Stockholm att inte sätta
igång några alvarliga handlingar, utan förhandlingar påbörjas istället.

Invånarna i Bremen med de styrande tänker inte gå med på något
svenskt herravälde och i juni samma år får Wrangel nya order om att
blockera all tillförsel till staden, men han fortsätter istället att
förhandla.

När detta inte leder till någonting beslutar han sig för att påbörja
blockaden.

I slutet av augusti blir svenska soldater beskjutna av bremiska
förband och de fortsätter sedan i slutet av augusti sin beskjutning
mot de svenska linjerna.

Sedan förhandlingarna den 22 september brutit samman påbörjar
Wrangel en intensiv beskjutning av staden.

En allians mellan Danmark, Nederländerna, Lüneburg och
Brandenburg mot Sverige gör till sist att Sverige måste ge upp.

Genom traktaten i Habenhausen den 15 november år 1666 slöts fred
med staden Bremen.

I fredsförhandlingarna blev det beslutat av Bremen skulle lyda under
den tysk-romerske kejsaren, men inte delta i de tyska riksdagarna
fram till år 1700 och detta var ett stort nederlag för Sverige.

Karl XI:s krig den 19 februari år 1674 till den 2 oktober år 1679 där
Sverige var med från den 29 december år 1674 till den 2 oktober år
1679, det så kallade Skånska kriget.

När det här kriget startade var den svenska kungen, Karl XI, endast
arton år gammal och för att stärka Sveriges position hade Karls
förmyndarregering slutit ett förbund med Frankrike i april 1672.

I övrigt hade de dock försummat Sveriges finanser och försvarsmakt
som vid krigets start var i ett uselt skick.

Sverige fick förvisso penningbidrag från Frankrike, men blev tyvärr
även indragna i krig med Frankrikes fiender.

I juni 1675 förklarade därför Nederländernas ståthållare, William III,
krig mot Sverige och månaden efter gör även den tysk-romerska
kejsaren, Leopold I, samma sak.

Under sommaren år 1675 ansluter sig även furstarna av Lüneburg,
furstebiskopen av Münster, Brandenburgs kurfurste Fredrik
Wilhelm, och Spaniens kung, Karl II till Sveriges fiender, och i
september även Danmarks kung, Kristian V.

Karl XI satte sitt hopp till flottan, men den var så illa underhållen så
den gick inte att använda och tvungen att rustas upp, och året därpå
var den redo för slag.

Under befäl av Lorentz Creutz förlorade svenskarna, den 1 juni år
1676, ett stort sjöslag vid Ölands södra udde då hela amiralskeppet
Kronan flög i luften.

Året därpå blev det också nederlag vid slaget vid Lolland och efter
danskarnas segrar till sjöss var de nu herrar på Östersjön, och de
härjade och brände längs smålandskusten och gick över Öresund och
erövrade Skåne.

Den 4 december år 1676 drabbade de svenska och danska härarna
samman vid Lund och detta slag blev ett av de blodigaste i Sveriges
historia, och många anser att det var en ren slakt.

När det var slut hade minst hälften av de stridande på vardera sidan
stupat.

Efter slaget vid Lund återtog svenskarna Skåne steg för steg, och i
freden år 1679 fick Sverige behålla de erövrade landskapen.

Det var i själva verket den franske kungen, Ludvig XIV av Bourbon,
kallad solkungen, som bestämde fredsvillkoren och han stod då på
höjden av sin makt i Europa.

Följande händelser inträffade:

Fältslaget vid Fehrbellin i Tyskland den 18/6 år 1675, Brandenburg
segrade.

Sjöslaget vid Ölands södra udde den 1/6 år 1676, Danmark segrade.

Fältslaget vid Halmstad den 17/8 år 1676, Sverige segrade.

Fältslaget vid Lund den 4/12 år 1676, Sverige segrade.

Sjöslaget vid Lolland den 31/5 år 1677, Danmark segrade.

Sjöslaget vid Köge bukt den 1/7 år 1677, Danmark segrade.

Fältslaget vid Landskrona den 14/7 år 1677, Sverige segrade.

Fältslaget vid Warksow i Tyskland den 8/1 år 1678, Sverige segrade.

Fältslaget vid Uddevalla 28/8 1678, Danmark segrade.

Fred slöts enligt följande.

Första freden i Nijmegen år 1679, fred med tysk-romerska riket.

Freden i Celle år 1679.

Andra freden i Nijmegen år 1679, fred med Münster.

Freden i S:t Germain år 1679, fred med Brandenburg.

Freden i Fontainebleau år 1679, fred med Danmark.

Tredje freden i Nijmegen år 1679, fred med Nederländerna.

Stora nordiska kriget den 11 februari år 1700 till den 30 augusti år
1721.

Bakgrunden till det stora nordiska kriget var bland annat att
Rysslands tsar, Peter I, ville nå fram till Östersjön, Polens kung,
August II, ville återerövra Livland och Danmark-Norges kung,
Fredrik IV, ville ta tillbaka de landområden som landet förlorat
genom frederna i Brömsebro 1645 och Roskilde 1658.

Dessa områden var Jämtland, Härjedalen, Gotland, och Halland och
Ösel på 30 år, freden i Brömsebro, och Skåne, Halland som varit
pantad på 30 år, Blekinge, Bohuslän, Bornholm och Trondheims län
i Norge, freden i Roskilde.

Peter I eller Peter den store, August II eller August den starke och
Fredrik IV slöt därför ett hemligt förbund mot Karl XII.

August II lät sedan sina trupper anfalla Livland och staden Riga i
mars år 1700, ungefär samtidigt anföll Fredrik IV furstendömet
Holstein-Gottorp som stod i förbund med Sverige och några månader
senare gick Peter I till anfall mot Ingermanland och Estland.

Det här kriget kom att pågå i dryga 21 år och har gått till historien
som det Stora nordiska kriget.

Sveriges mål var i stort sett att försvara landet och slå tillbaka alla
anfall, och dessutom försöka avsätta Peter I och August II.

När kriget väl var slut var Sveriges kung, Karl XII, död, hans syster
Ulrika Eleonora hade varit drottning i ett år, och hennes man Fredrik
I blivit kung, dessutom var Sverige inte längre någon stormakt.

Karl XII beslöt att först göra upp med den Dansk-Norska kungen,
Fredrik IV och därför landsteg Karl XII med sina trupper på Själland
vid Humlebæk norr om Köpenhamn.

Efter en mindre strid vid stranden är snart hela Själland i svenska
händer. Fredrik hade inte förväntat sig några anfall där och var
därför oförberedd.

Ett fredsavtal slöts i augusti år 1700 i Traventhal, och Fredrik lovade
att inte längre stödja Sveriges fiender.

Efter segern mot Danmark-Norge vände sig Karl XII mot Ryssland
och Peter I och han seglade till Östersjöns östra strand.

Peter hade omringat Narva med en armé på 35 000 soldater och lika
många beväpnade bönder. Karl XII kom till Narva den
20 september, i spetsen för 10 000 man.

Han beslutar sig för att anfalla med en gång, och precis när de skall
gå till attack, börjar det snöa så kraftigt att den svenska truppen inte
syns förrän de är nästan helt framme i lägret vilket överraskade
ryssarna totalt.

Ryssarna blev snabbt slagna och de som inte lyckades fly eller blev
dödade, togs till fånga. Ingermanland var nu befriat, men ryssarna
var dock inte besegrade, utan angreppen var bara avstyrt tills vidare.

Färden gick sedan mot August II:s trupper som var i Livland och
efter en hård kamp besegrade Karl XII Augusts här i Riga.

Karls mål var att avsätta August från tronen och få en ny kung upp
på Polens tron men det tog lång tid och först efter flera års strider i
Polen lyckades han få August avsatt, och den 4 oktober år 1705
kröntes Stanislaus I Leszczynski till polsk kung.

I november samma år sluter Sverige fred med Polen i Warszawa.

Under de åren som Karl XII tillbringade i Polen, passade Peter I på
att göra erövringar i de svenska östersjöprovinserna.

Vid Nevas utlopp anlade han en rysk örlogshamn och grundade
staden Petersburg och på hösten år 1707 tågade Karl XII in i
Ryssland med 40 000 man.

Meningen var att han skulle tåga mot Moskva, men eftersom
ryssarna brände sina egna städer, byar, gårdar, grödor och allt som
Karl behövde på vägen, var han till slut tvungen att ändra sin plan
och gå mot sydlig riktning istället.

Krigslyckan började vända och motgångarna startade med att general
Adam Lewenhaupt blev slagen när han var på väg från Livland med
förstärkning till huvudstyrkan.

I Ukraina gjorde Ivan Stepanovitj Mazepa uppror mot Peter I och
erbjöd Karl XII ett förbund mot Ryssland.

När den svenska hären nådde fram till Ukraina hade dock upproret
kuvats och Mazepa var på flykt.

Vintern år 1708-1709 var dessutom en sådan otroligt hård vinter att
många frös ihjäl, både människor och hästar.

Sommaren år 1709 belägrade svenskarna staden Poltava och där
skedde ett fältslag mellan Karl XII:s och Peter I:s soldater.

Karl XII hade dock blivit skjuten i foten och kunde därför inte själv
delta och efter en hård kamp tvingades den svenska hären till reträtt.

Upp emot 7000 karoliner stupade i slaget och Karl tog sin här och
tågade iväg till Turkiet, som var motståndare till Ryssland och där
slog han läger vid staden Bender.

Under tiden kapitulerade Adam Ludvig Lewenhaupt, som var på väg
hemåt med sin 15 000 man starka armé i kapitulationen vid Dnjepr
och fördes därefter till fångenskap i Moskva.

Efter svenskarnas fall kunde Peter I på nytt försöka inta Sveriges
Östersjöprovinser, vilket han lyckades med.

Finland blev ockuperat och plundrat, och August II återerövrade
Polens krona, med rysk hjälp år 1709.

Några månader efter slaget vid Poltava, landsteg en dansk här i
Skåne och vid Helsingborg möttes år 1710 den svenska truppen,
under ledning av Magnus Stenbock, och den danska truppen i en
avgörande drabbning där Sverige segrade.

År 1713 var Karl XII fortfarande kvar i Bender men den turkiske
sultanen började dock tröttna på honom och försökte med våld
tvinga honom att ge sig av, men eftersom han gjorde motstånd blev
han tillfångatagen och förd till ett slott nära Adrianopel och
händelsen kallas för kalabaliken i Bender.

Eftersom Sveriges kung Karl XII nu satt inspärrad, kallade de
svenska rådsherrarna till en riksdag där de ville sluta fred, vilket de
skrev till Karl, men det gick inte han med på.

Därför bestämde sig Karl för att resa hem, vilket inte turkarna hade
något emot och i november år 1714 kom han till Stralsund i Svenska
Pommern.

Han hade då ridit 200 mil på 14 dagar och ungefär samtidigt fick
Sverige två nya fiender, de tyska staterna Preussen och Hannover.

De hade ingått ett förbund med Danmark, och kommit överens om
att dela Sveriges tyska landområden, därefter intog de Stralsund, som
Karl XII lämnat bara dagen innan.

År 1718 ryckte Karl in i Norge för att tvinga Danmark-Norges kung
till fred och svenskarna belägrade fästningen vid Fredrikshald och på
kvällen den 30 november år 1718 sköts Karl XII ihjäl när han var ute
och kontrollerade in löpgravarna.

Den svenska hären tågade omedelbart hem till Sverige igen och det
svenska folket var trött på kriget som nu hållit på i arton år.

Ryssarna fortsatte att härja runt kusterna och brände städer och
Sverige sökte hjälp hos främmande makter, men ingen var
intresserad att hjälpa.

Därför måste Sverige mellan åren 1719-1721 söka få fred på de
villkor som bjöds.

Fredsvillkoren blev enligt följande:

Freden i Traventhal år 1700, fred med Danmark & Holstein-Gottorp.

Freden i Warszawa år 1705, fred med Polen.

Freden i Altranstädt år 1706, fred med Sachsen.

Freden i Stockholm år 1719, fred med Hannover.

Freden i Stockholm år 1720, fred med Preussen.

Freden i Stockholm år 1720, fred med Danmark.

Freden i Nystad år 1721, fred med Ryssland.

Hattarnas ryska krig från den 28 juli år 1741 till den 7 augusti år
1743.

Det svenska hattpartiet startade år 1741 ett krig med Ryssland där
det svenska krigsmålet var att göra ett snabbt infall på ryskt område
och försöka ta tillbaka de landsdelar som man förlorat i freden i
Nystad år 1721.

Dessa var bland annat södra delen av Kexholms län och Viborgs län
i Finland, Ingermanland, Estland med Ösel och Dagö samt Livland.

Dessutom ville man hämnas mordet på den svenska diplomaten och
majoren Malcolm Sinclair, som år 1739 blivit överfallen och mördad
av ryska militärer i Schlesien, idag södra Polen.

Den svenska armén var emellertid mycket dåligt rustad och illa
förberedd och de kom inte ens över till den ryska sidan.

Ryssarna försvarade sig med att anfalla Villmanstrand och innan
kriget var slut hade ryssarna ockuperat nästan hela Finland.

Ett stort svenskt nederlag och de som fick skulden och även miste
livet på grund av detta stora fiasko var de svenska generalerna
Charles Emil Lewenhaupt och Henrik Magnus von Buddenbrock.

Följande händelser inträffade.

Fältslaget vid Villmanstrand den 23/8 år 1741, Ryssland segrade.

Sjöslaget vid Korpo ström den 20/5 år 1743, Ryssland segrade.

Söndagen den 7 augusti år 1743 slöts freden i Åbo, Finland, mellan
Sverige och Ryssland och dess regent kejsarinnan Elisabet Petrovna,
dotter till Peter I.

Freden satte stopp för hattarnas ryska krig som pågått i drygt två år
där Sverige var angripare i kriget och krigsmålen var att ta tillbaka
de områden som man förlorade i freden i Nystad tjugotvå år tidigare,
år 1721.

Den 16 juni år 1743 slöts en preliminärfred med Ryssland där kravet
var att Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp skall väljas till svensk
kung efter att Fredrik I avlidit.

Kravet fastslogs efter sju dagar och åtta år senare blev Adolf Fredrik
svensk kung.

Hattarnas ryska krig anses vara ett stort fiasko och den svenska
armén var dåligt rustad och illa förberedd.

De som fick bära skulden för det svenska nederlaget var generalen
Charles Emil Lewenhaupt och generallöjtnant Henrik Magnus von
Buddenbrock som bägge avrättades för sitt misslyckande.

Fredsvillkoren blev enligt följande.

Sverige skall lämna ifrån sig Kymmenegårds län till den västligaste
grenen av Kymmene älv och Nyslott med angränsande område av
Savolax, öster om sjön Saimen.

Adolf Fredrik skall bli svensk kung efter Fredrik I.

Svenska ombud i Åbo var riksrådet Herman Cedercreutz och Eric
Matthias von Nolcken.

Pommerska kriget från år 1756 till år 1763, Sverige var med från den
13 september år 1757 till den 22 maj år 1762.

Pommerska kriget brukar räknas som en del av det så kallade
”Sjuårskriget”, ett krig som startade år 1756 med att England-
Hannover anfaller Sachsen.

Sverige går dock inte med förrän den 13 september år 1757 och
Sveriges allierade är Frankrike, Ryssland, Sachsen, Spanien och
Österrike.

Svenska krigsmål är att ta tillbaka de delarna av Pommern som
förlorats till Brandenburg-Preussen i frederna i St: Germain år 1679
och i Stockholm år 1720.

Sverige deltar i 4 år och åtta månader innan de sluter fred den 22 maj
år 1762 medan de övriga deltagande länderna krigar i nio månader
till.

Följande händelser inträffade.

Fältslaget vid Tarnow den 26/9 år 1758, Preussen segrade.

Fältslaget vid Fehrbellin den 28/9 år 1758, Sverige segrade.

Sjöslaget vid Frisches Haff den 10/9 år 1759, Sverige segrade.

Fältslaget vid Neu Kahlen den 2/1 år 1762, Sverige segrade.

Lördagen den 22 maj år 1762 slöts freden i Hamburg, Tyskland,
mellan Sverige och Fredrik II av Preussen.

Pommerska kriget pågick mellan åren 1756-1763 och Sverige deltog
i kriget från september år 1757 tills freden med Preussen slöts den
22 maj år 1762, det vill säga, i fyra år och åtta månader.

De svenska krigsmålen var att ta tillbaka de delar av Pommern som
förlorats i frederna i S:t Germain år 1679 och i Stockholm år 1720.

Fredsvillkoren blev enligt följande.

Freden mellan Sverige och Preussen från år 1720 skall bekräftas.

Sverige skall utrymma alla preussiska områden senast fyra veckor
efter att villkoren skrivits under.

Sverige förbinder sig att inte delta i några fientligheter mot Preussen,
varken som garant för Westfaliska freden eller av något annat skäl.

Fredsavtalet skall utväxlas inom fyra veckor.

Kriget kostade Sverige tusentals människoliv och 20 miljoner daler
silvermynt till ingen nytta.

Gustav III:s ryska krig under åren 1788-1790, mot Ryssland från den
28/6 år 1788 till den 14/8 år 1790 och mot Danmark från den 24/9 år
1788 till den 9/7 år 1789.

Sedan länge hade Gustav III haft planer på ett krig, antingen mot
Danmark-Norge eller mot Ryssland.

När han förstod att han förlorat sitt folks uppskattning och anseende
beslöt han att sätta sina krigsplaner i verket.

Han var övertygad om att han skulle hälsas med tacksamhet och
jubel ifall han återvände som segrare efter ett segerrikt fälttåg.

Dessutom ville man få ett slut på ryssarnas inblandning i den
svenska politiken.

När krig bröt ut mellan Ryssland och Turkiet, tyckte Gustav III att
det var ett gyllene tillfälle att slå till mot Rysslands dåvarande
huvudstad, Petersburg och Rysslands allierade i det här kriget var
Danmark.

Enligt den svenska grundlagen fick kungen inte börja ett anfallskrig
utan ständernas samtycke och detta visste Gustav att han inte skulle
få.

Därför gällde det att se till ”att få ryssarna att ställa till krakel vid
gränsen”, som han skrev till en av sina medhjälpare.

Medan Gustav III var på väg till Finland för att ta befälet över
trupperna, förekom det också en obetydlig gränsstrid i juni år 1788,
men både i Sverige och utomlands trodde man att det var Gustav III
själv som låtit anordna gränsstriden för att ge sitt anfallskrig sken av
att vara ett försvarskrig.

Man tror att han låtit klä ut sina egna soldater till ryssar, och sedan
låtit dem anfalla på svenskt område och på det sättet skulle det se ut
som om det var ryssarna som anföll Sverige.

Knappt hade kriget startat förrän många officerare gjorde uppror då
de var övertygade om att det var Gustav III som olagligt börjat
kriget, och de började därför på egen hand inleda fredsförhandlingar
med Rysslands kejsarinna, Katarina II.

På Anjala gård vid Kymmene älv, träffades över hundra officerare
och slöt ett förbund mot kungen.

En av de ledande i gruppen var Johan Henrik Hästesko, som efter
kriget var slut avrättades för sitt landsförräderi och detta har gått till
historien som Anjalaförbundet.

De flesta av officerarna tillhörde adeln och de hade börjat känna sig
försummade och åsidosatta, och ville begränsa kungens makt.

När Gustav fick höra om Anjalaförbundet funderade han alvarligt på
att abdikera och ungefär vid samma tidpunkt förklarade Danmark-
Norge krig mot Sverige.

Enligt en pakt mellan Danmark och Ryssland från år 1773, skulle
danskarna ställa upp med både flotta och trupper om Ryssland skulle
bli anfallna.

Även om det var tråkigt med krig, var det ganska välkommet för
Gustav III just då kan man föreställa sig.

Kriget gick ju dåligt i Ryssland och officerarna strejkade och det
sägs till och med att Gustav III skall ha utropat ”Jag är räddad!”.

Det här kriget kunde ju ingen heller beskylla honom för att ha startat
där för kallas det ibland för ”Teaterkriget”.

För att samla ihop krigsfolk reste han till Dalarna för att tala till
folket precis som Gustav Vasa en gång gjorde, och en allmän
folkbeväpning kom till stånd.

Genom andra länders förmedling slöts dock en fredlig
överenskommelse mellan Sverige och Danmark-Norge redan efter
drygt 9 månader.

Följande händelser inträffade:

Sjöslaget vid Hogland den 17/7 år 1788, oavgjort.

Fältslaget vid Porosalmi den 13/6 år 1789, Sverige segrade.

Fältslaget vid Porosalmi den 19/6 år 1789, Sverige segrade.

Fältslaget vid Uttismalm den 28/6 år 178, Sverige segrade.

Fältslaget vid Kaipias den 15/7 år 1789, Ryssland segrade.

Fältslaget vid Parkumäki den 21/7 år 1789, Sverige segrade.

Sjöslaget vid Ölands södra udde den 26/7 år 1789, oavgjort.

Första sjöslaget vid Svensksund den 24-25/8 år 1789, Ryssland
segrade.

Fältslaget vid Valkeala den 29/4 år 1790, Sverige segrade.

Fältslaget vid Korhois år 1790, Ryssland segrade.

Sjöslaget vid Reval den 13/5 år 1790, Ryssland segrade.

Sjöslaget vid Fredrikshamn den 15/5 år 1790, Sverige segrade.

Fältslaget vid Keltis baracker den 19-20/5 år 1790, Sverige segrade.

Fältslaget vid Savitaipale den 4/6 år 1790, Ryssland segrade.

Andra sjöslaget vid Svensksund den 9-10/7 år 1790, Sverige segrade.

Lördagen den 14 augusti år 1790 slöts freden i Värälä, som ligger i
den finska kommunen Elimäki i landskapet Kymmenedalen i Södra
Finland, mellan Sverige och Ryssland och dess kejsarinna Katarina
den store, och som därmed avslutade Gustav III:s ryska krig.

Det var Sverige som startade kriget och krigsmålen skall ha varit att
ta tillbaka de områden man förlorat till Ryssland och att hejda den
ryska inblandningen i den svenska politiken.

Ett stillestånd på åtta dagar slöts med Danmark redan den 9 oktober
år 1788 och detta stillestånd förlängdes sedan två gånger, första
gången fjorton dagar senare och sedan till den 1 maj år 1789.

Den 9 juli år 1789 skrevs en neutralitetsdeklaration under där det
beslutades att Danmark skulle vara neutralt i Sveriges konflikter med
Ryssland.

Svensk fredsmäklare i Värälä var Gustav III:s gunstling, Gustaf
Mauritz Armfelt.

Fredsvillkoren blev enligt följande:

Inga gränsförändringar skall göras

Alla fångar skall friges utan lösen

Sverige skall varje år få föra ut spannmål ur ryska hamnar för ett
värde av 50 000 rubler.

Första Napoleonkriget från maj år 1803 till den 18 juni år 1815,
Sverige deltog från oktober år 1805 till januari år 1810.

I början av kriget, som startade redan år 1803, höll sig Sverige
neutralt, dock blev Sverige mer och mer indragen i konflikterna
eftersom Gustav IV Adolf var fanatisk motståndare till Frankrike och
mot sina militära rådgivares önskan förklarade han krig mot
Frankrike den 31 oktober år 1805.

Sveriges mål med kriget var att försöka hjälpa till att besegra
Napoleon Bonaparte och Sveriges allierade i det här kriget var
England, och under vissa perioder också Preussen, Ryssland och
Österrike.

Innan kriget var slut var Gustav IV Adolf avsatt som svensk kung,
det skedde i mars år 1809, och hans farbror, Karl XIII, hade tagit
över regentskapet.

Följande händelser inträffade.

Fältslaget vid Ückermunde den 17/4 år 1807, Frankrike segrade.

Ett stillestånd ingicks i Schlatkow den 18 april år 1807.

Den slutliga freden mellan Frankrike och Sverige slöts i Paris den 6
januari år 1810 och Sverige måste inte ge ifrån sig några
landområden, utan tvingas istället in i Napoleons handelsblockad
mot England.

Detta var dock allvarligt för den svenska ekonomin eftersom
England är en av Sveriges viktigaste handelspartner vid den här
tiden.

Finska kriget åren 1808-1809, mot Ryssland den 21/2 1808 till den
17/9 år 1809 och mot Danmark den 14/3 år 1808 till den 10/12 år
1809.

I juni-juli år 1807 slöt den ryske tsaren, Alexander I, och den franske
kejsaren Napoleon Bonaparte fred i Tilsit.

Därefter ingick de en allians, där ett av målen var att få Sverige att
delta i handelsblockaden mot England, som Napoleon startat.

Alexander I var även intresserad av att erövra Finland som han ville
förena med Ryssland och om Sverige inte gick med på att delta i
blockaden, tänkte de lösa konflikten med vapen, och samtidigt ta
med Danmark i kriget mot Sverige.

Ryssland krävde därefter att Sverige skulle stödja dem med att hålla
England ute från Östersjön vilket Gustav IV Adolf vägrade gå med
på, varpå kriget startade.

Sveriges krigsmål blev därför att försvara sig mot Ryssland och
samtidigt försöka se till att de inte tog Finland, men man skulle även
försöka förhindra att bli indragna i Napoleons handelsblockad mot
England.

Det hela börjar med att Kurt von Stedingk i slutet av år 1807 kom
med varningar om att ryssarna samlat stora styrkor i finska Ryssland
runt S:t Petersburg.

I februari år 1808 ryckte sedan ryska trupper in över Finlands
sydöstra gräns och den finska armén drog sig tillbaka ända upp till
trakten av Uleåborg men där hejdade general Adlercreutz ryssarna.

Den 21 april år 1808 seglar den ryske konteramiralen Bodisco från
Riga mot Gotland, som han erövrar utan problem.

Han förklarar sedan Gotland som ryskt område för all evig framtid
men den svenske överstelöjtnanten Carl Johan Fleetwood kommer
till Gotland den 14 maj samma år och två dagar senare kapitulerar
Bodisco och Gotland är återigen svenskt.

Sveriges starka fästning Sveaborg, som försvarade inloppet till
Helsingfors, föll dock i ryssarnas händer i maj år 1808, när Carl Olof
Cronstedt kapitulerar.

Hoppet var dock inte ute att försöka återvinna det förlorade bara
hjälp kunde komma ifrån Sverige. Carl Johan Adlercreutz och
general Georg Carl von Döbeln drev trots utebliven hjälp ryssarna
söderut efter kusten och i det inre landet utförde Johan August
Sandels betydande prestationer.

Hjälpen från Sverige dröjde emellertid och då den verkligen kom
misslyckades landstigningen och när sedan Adlercreutz lidit nederlag
vid Oravais föll Finland i ryssarnas händer, därmed förlorade
Sverige Finland.

Sedan den brittiska flottan anfallit Köpenhamn i september år 1807
sluter Danmark ett förbund med Frankrike.

I förbundet fastställs det att Danmark skall anfalla Sverige så snart
Ryssland inlett sina krigshandlingar mot Sverige.

Danmark skall då landstiga med en dansk-fransk trupp i Skåne och
man planerar även att göra ett danskt angrepp från Norge.

Den 14 mars år 1808 överlämnades krigsförklaringen i Stockholm av
den danske ministern och därmed kom även Danmark med i kriget.

Sveriges mål i kriget mot Danmark var att försöka avvärja
angreppen, om det gick kriget bra kunde de ju alltid försöka att
erövra Norge också.

Sveriges allierade var England och Sverige anses som vinnare i det
danska kriget, men som förlorare i det ryska kriget.

Missnöjet mot Gustav IV Adolf var så stort i Sverige att den
allmänna övertygelsen var att om landet skulle kunna räddas, måste
han avsättas.

I mars år 1809 skedde också detta, och hans farbror, Karl XIII, tog
över regerandet.

Följande händelser inträffade.

Fältslaget vid Siikajoki i Finland den 18/4 år 1808, Sverige segrade.

Fältslaget vid Revolax i Finland den 27/4 år 1808, Sverige segrade.

Sjöslaget vid Strömstad den 28/4 år 1808, Sverige segrade.

Fältslaget vid Pulkkila i Finland den 1/5 år 1808, Sverige segrade.

Fältslaget vid Prestebakke i Norge den 10/6 år 1808, Danmark
segrade.

Fältslaget vid Nykarleby i Finland den 24/6 år 1808, Sverige
segrade.

Fältslaget vid Lappo i Finland den 14/7 år 1808, Sverige segrade.

Sjöslaget vid Sandöström den 2/8 år 1808, Ryssland segrade.

Fältslaget vid Kauhajoki i Finland den 10/8 år 1808, Sverige
segrade.

Fältslaget vid Alavo i Finland den 17/8 år 1808, Sverige segrade.

Fältslaget vid Karstula i Finland den 21/8 år 1808, Ryssland segrade.

Sjöslaget vid Grönvikssund den 30/8 år 1808, Sverige segrade.

Fältslaget vid Ruona i Finland den 1/9 år 1808, Ryssland segrade.

Fältslaget vid Jutas i Finland den 13/9 år 1808, Sverige segrade.

Fältslaget vid Oravais i Finland den 14/9 år 1808, Ryssland segrade.

Sjöslaget vid Palva sund den 18/9 år 1808, Ryssland segrade.

Fältslaget vid Virta bro i Finland den 27/10 år 1808, Sverige segrade.

Fältslaget vid Hörnefors i Sverige den 2/7 år 1809, Ryssland
segrade.

Fältslaget vid Sävar i Sverige den 19/8 år 1809, Ryssland segrade.

Fältslaget vid Ratan i Sverige den 20/8 år 1809, Sverige segrade.

Kriget mot Danmark, Sverige segrade.

Fredsvillkoren blev enligt följande.

Söndagen den 17 september år 1809 slöts freden i dåvarande ryska
Fredrikshamn mellan Sverige och Ryssland och dess regent tsar
Alexander I.

Freden satte stopp för finska kriget som Ryssland startat ett år och
sju månader tidigare.

De svenska krigsmålen mot Ryssland var att förhindra att ryssarna
erövrade Finland och att inte tvingas delta i Napoleons
handelsblockad mot England och svensk fredsförhandlare i
Fredrikshamn var Curt von Stedingk.

Sverige skall avstå hela Finland och en del av det egentliga Sverige.

Nya gränsen mellan Sverige och Ryssland blir Torneå och Muonio
älvar.

Sverige skall avstå från Åland.

Sverige skall bistå kontinentalsystemet med de jämkningar som kan
uppnås i senare förhandlingar mellan Sverige, Danmark och
Frankrike.

Svenska hamnar skall omedelbart stängas för engelska krigs- och
handelsfartyg, dock får nödvändiga varor som salt och liknande
tillsvidare föras in till svenskarna.

Ryssland skall hjälpa Sverige med lämpliga modifieringar i
kontinentalsystemet.

Alla ryska trupper skall inom fyra veckor vara ute ur Sverige och
dessutom skall de under dessa veckor livnära sig ur egna förråd.

Bägge länders krigsfångar skall friges omedelbart samt av respektive
land få resekostnader och underhåll fram till gränsen.

Svenskar och finnar får lov att återvända hem och där förfoga över
sin fasta och lösa egendom.

Efter att fredvillkoren ratificerats skall svenskar och finnar under tre
år fritt få byta land om de önskar, på villkor att de säljer sin fasta
egendom till en medborgare i det land som de lämnar.

Amnesti skall ges för dem som under kriget har begått brott

Sista punkten syftar troligen på de officerare som gav upp fästningar
på svensk sida, som till exempel Carl Olof Cronstedt som många
tyckte hade kapitulerat alldeles för lätt när han gav upp Sveaborgs
fästning till ryssarna den 3 maj år 1808.

Trots sista punkten om amnesti dömdes Carl Olof Cronstedt till
döden men benådades emellertid efter påtryckningar från den ryska
tsaren, Alexander I.

Fredsvillkoren godkändes i Stockholm den 3 oktober år 1809 och i
S:t Petersburg den 13 oktober samma år.

Den nya gränsen fastställdes sedan i gränsregleringstraktaten med
Ryssland den 20 november år 1810.

Söndagen den 10 december år 1809 slöts freden i Jönköping mellan
Sverige och Danmark som därmed avslutade finska kriget som
pågått mellan länderna i ett år och nio månader.

Svenska krigsmål var att förhindra det danska angreppet och
möjligen erövra Norge från Danmark.

Fredsvillkoren blev enligt följande.

Inget av länderna skall avstå från något landområde.

Sverige åtar sig att så långt det är möjligt, och så mycket som
England tillåter, att ”hålla engelska krigsskepp på kanonskotts
avstånd från svenska kuster”.

Överlöpare och brottslingar från bägge länderna skall utlämnas

Fredsförhandlare för Sverige var den svenska ministern i London,
Carl Gustaf Adlerberg och för Danmark den norskfödda danska
ministern i S:t Petersburg, Nils Rosenkrantz.

Engelska kriget från den 17 november år 1810 till den 18 juli år
1812.

I freden som ingicks mellan Frankrike och Sverige i Paris den 6
januari år 1810, det första Napoleonkriget, tvingades Sverige gå med
på Napoleon Bonapartes handelsblockad mot England och George
III.

Detta är en stor olycka för Sverige, eftersom England då var
Sveriges största handelspartner och man börjar därför med
”smyghandel” som går ut på att England för in sina varor under falsk
flagg, som till exempel den neutrala amerikanska flaggan, som
används ofta.

Napoleon tröttnar emellertid snart och den 13 november år 1810 är
den franske ministern i Stockholm där han överlämnar ett ultimatum
till den svenska regeringen.

Kraven går ut på att Sverige inom fem dagar skall, förklara krig mot
England, lägga beslag på alla brittiska produkter och kolonialvaror i
Sverige och erövra alla engelska fartyg som befinner sig i svenska
hamnar, oavsett vilken flagga skeppet har och om Sverige inte går
med på detta kommer Frankrike att förklara Sverige krig

Regeringen, som är oenig, beslutar sig ändå till sist för att gå med på
kraven. Detta är den enda anledningen att Sverige förklarar England
krig.

Man vill alltså inte kriga mot England men är så illa tvungna
eftersom Frankrike pressar Sverige till detta.

När man nu ändå måste kriga, så blir Sveriges krigsmål att försöka
att inte försämra ländernas goda relation, hur konstigt det än nu låter.

Kriget blev nog det mest händelsefattiga krig som utspelat sig då inte
ett enda skott avlossades, istället hälsades engelsmännen nästan som
vänner då den brittiske amiralen Sir James Saumarez kom till
Östersjön med sin flotta.

I januari år 1812 invaderar fransmännen svenska Pommern, vilket
gör att Sverige ansluter sig allt mer till Frankrikes fiender och det
blir då naturligt att avsluta det märkliga kriget mot England.

Fredsvillkoren blev enligt följande:

Lördagen den 18 juli år 1812 slöts freden i Örebro mellan Sverige
och England som därmed avslutade det engelska kriget som då
pågått i ett år och åtta månader.

Enda orsaken till att Sverige förklarar krig mot England var att
Frankrike ställde detta som krav. Den 13 november år 1810 lämnade
nämligen Frankrikes minister i Stockholm, baron Charles Jean Marie
d´Alquier ett ultimatum till den svenska regeringen där Frankrike
krävde att Sverige inom fem dagar skulle förklara krig mot England.

Om Sverige inte gick med på detta skulle Frankrike och dess
allierade förklara krig mot Sverige. En oenig regering beslutade sig
dock till slut för att göra som fransmännen begärde och de förklarar
krig mot England fyra dagar senare.

Det blir emellertid ett odramatiskt krig där inte ett enda skott
avlossades och det enda som hände var att handeln mellan länderna
blev något mindre.

De svenska krigsmålen kan därför sägas ha varit att försöka
förhindra att den goda relationen med England förstörs.

Vänskaps- och handelsförbindelserna skall återupptas mellan
länderna som de var innan kriget och länderna garanterar varandras
säkerhet och självständighet.

Andra Napoleonkriget från den 18 maj år 1803 till den 18 juni år
1815, där Sverige deltog från den 24 mars år 1813 till den 30 maj år
1814.

Kriget startade redan i maj år 1803 då Storbritannien proklamerade
krig mot Frankrike men Sverige gick med i kriget först tio år senare.

Sveriges allierade i kriget var England, Ryssland, Österrike och
dessutom ett flertal tyska stater.

Eftersom Sverige 3,5 år tidigare förlorat Finland till ryssarna var ett
av Sveriges krigsmål att försöka kompensera detta genom att erövra
Norge.

Man vill dessutom försöka att störta Napoleon men eftersom
Danmark var sammansvurna med Frankrike kom svenskarna även i
krig med danskarna.

I mars år 1813 började svenskarna att skeppas över till Stralsund och
Wismar och två månader senare kom den nya svenska kronprinsen,
Karl Johan, till Stralsund för att ta befälet över trupperna.

Fältmarskalk var Kurt von Stedingk och i oktober år 1813 förde Karl
Johan trupperna i ett fältslag vid Leipzig där fransmännen förlorar
stort, därefter tvingas de dra sig ur Tyskland.

Efter Leipzig för Karl Johan sina trupper från Tyskland till Danmark
då han var angelägen om att försäkra sig om Norge som han fått löfte
om för sin medverkan i kampen mot Napoleon Bonaparte.

Endast obetydliga strider förekom, och därefter var Danmark-Norges
kung, Fredrik VI, tvungen att avstå Norge till Sverige i freden i Kiel.

För Sveriges del avslutas kriget sju månader senare, den 30 maj år
1814, med freden i Kiel. Kriget fortsätter dock i drygt ett år till, tills
Napoleon blir besegrad vid slaget vid Waterloo den 18 juni år 1815.

Följande händelser inträffade.

Fältslaget vid Gross Beeren den 23/8 år 1813, Sveriges allierade
segrade.

Fältslaget vid Dennewitz den 6/9 år 1813, Sveriges allierade segrade.

Fältslaget vid Leipzig den 18-19/10 år 1813, Sveriges allierade
segrade.

Fältslaget vid Bornhöft den 7/12 år 1813, Sverige segrade.

Fredagen den 14 januari 1814 slöts freden i Kiel mellan Sverige och
Danmark vilket för Sveriges del avslutade det fjorton månader långa
kriget som i Sverige kallas för ”Det andra Napoleonkriget”, enbart
för att det var andra gången som Sverige gick med i Napoleonkriget
som pågått sedan år 1803 ute i Europa.

Svenska krigsmål var att erövra Norge från Danmark och bidra till
Napoleons fall.

Fredsvillkoren blev enligt följande.

Danmark skall för all framtid avsäga sig sina krav på Norge som
fortsättningsvis skall tillhöra Sverige.

Danmark skall så snabbt som möjligt sluta fred med Ryssland och
Preussen.

Danmark skall ställa en 10 000 man stark armé till Karl XIV Johans
tjänst för strid mot Frankrike.

Norges befolkning skall få ha kvar sina lagar, friheter, rättigheter och
privilegier.

Sverige skall ta över en del av den danska statsskulden i proportion
till Norges folkmängd och tillgångar.

Sverige förbinder sig att i den kommande allmänna freden medverka
till att Danmark får lämplig ersättning för förlusten av Norge.

Samtidigt som svenska trupper rycker in i Norge och befästningarna
där skall Nordarmén lämna Schleswig och Holstein.

Svenska Pommern och Rügen skal utrymmas av svenskarna när
svenska trupper intagit fästningarna Fredrikshall, Kongsvinger,
Fredriksstad och Akershus.

Båda länderna skall frige sina krigsfångar, oavsett om antalet inte
balanserar.

Sverige skall avstå från kravet på ersättning för skepp och laster som
tagits av danska kapare efter freden i Jönköping.

En handelstraktat skall omedelbart slutas mellan Sverige och
Danmark.

Karl XIV Johan lovar i ett hemligt tillägg att betala en miljon
riksdaler för att rusta de trupper som danskarna enligt fredsfördraget
skall ställa till hans tjänst.

Fälttåget mot Norge från den 26 juli år 1814 till den 14 augusti år
1814.

Detta blev Sveriges ”sista krig”, även om man kanske inte kan kalla
det för ett krig eftersom inte så mycket stridigheter förekom.

Orsaken till kriget var att Sverige ville, med så lite våld som möjligt,
få norrmännen att acceptera unionen med Sverige som hade beslutats
sex månader tidigare i freden i Kiel i januari år 1814.

Norrmännen ville emellertid inte gå med på att deras öde skulle
avgöras av Sveriges kung utan fordrade att själva få bestämma över
sitt land.

Ombud för Norges folk samlades därför i Eidsvold där de förklarade
sig självständiga och antog den 17 maj år 1814 en grundlag.

Därefter valde de en dansk prins, Kristian VIII till Norges kung men
stormakterna godkände inte Norges självständighet och därför
beslutade den svenska kronprinsen, Karl Johan, att han skulle
försöka få norrmännen att gå med på Kiels fredsavtal.

Därför tågade han in i Norge den 26 juli år 1814 med en svensk
krigshär för att försöka ta en avdelning av den norska
skärgårdsflottan vid Hvalöarna söder om Fredrikstad.

Norrmännen lyckades komma undan men svenskarna ockuperande
då istället öarna.

Den 30 juli år 1814 gick en annan svensk arméstyrka in över norska
gränsen med siktet inställt på Fredrikshald och Fredrikstens fästning.

Befälhavare över armén var Hans Henrik von Essen och tre dagar
senare, den 2 augusti år 1814, gick andra svenska trupper in över
gränsen vid Svinesund och dagen efter erövrades Kragerön.

Den 3 augusti år 1814 inleddes nya förhandlingar, under tiden som
svenskarna fortsatte att erövra, och den 4 augusti gav Fredrikstens
fästning upp.

Vid Midskog vann Norge ett mindre fältslag den 5 augusti och ett
stilleståndsavtal skrevs sedan i Moss den 14 augusti och den
4 november slöts unionen mellan Norge och Sverige efter en del
hårda förhandlingar i Oslo.

Samma dag valdes också Karl XIII till Norges kung där han fick
namnet Karl II, och den danske prinsen Kristian VIII fick samtidigt
avsäga sig den norska kronan.

Följande händelser inträffade.

Fältslaget vid Midskog den 5/8 år 1814, Norge segrade.

Fältslaget vid Kjölbergs bro den 14/8 år 1814, Sverige segrade.

Stillestånd sluts i Moss torsdagen den 14 augusti år 1814 och det
beslutas att Norge skall få ha sin egen grundlag och i stor
utsträckning få sköta sig själv, men skall vara i union med Sverige.

Den norska riksdagen, stortinget, beslutar att Norge skall vara ett
fritt självständigt rike under en kung.

Den norska nationaldagen firas till minne av den 17 maj år 1814 då
Norges första grundlag antogs.

Centralt i händelserna år 1814 står Sveriges ”sista krig”, ett krig som
utkämpades i Norge med norrmän som motståndare.