Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Långasand.

Tången om kvällen i blixtljusets sken

Tången om kvällen i blixtljusets sken,  en naturkrönika i 7 bilder från
Långasand när solen nästan gått ner.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i början av augusti, tvåtusen
tretton år, åtta månader och två dagar efter Kristi födelse.

Det var nästan så mörkt det blir så här i månadsskiftet juli-augusti, en
sommarkväll vid 22-tiden vid västkusten. Jag tänkte mest på prov testa hur
det skulle bli att fotografera ner i vattnet på ett par decimeters djup utanför
Fårön mellan Boabjer och Garnbjär, vid Långasand. Det visade sig bli några
spännande bilder på dessa alger som vi kallar för tång.

Tarmtång eller tarmalg, ”Ulva intestinalis” är en grönalg i klassen
”Ulvophyceae”. Tidigare gick tarmtången under det vetenskapliga namnet,
”Enteromorpha intestinalis”, men de klassiska släktena ”Ulva” och
”Enteromorpha” var inte monofyletiska, de hade inte en gemensam
”förfader”, varför släktena numera slagits ihop under det av Carl von Linné
givna, äldsta namnet ”Ulva”. Således heter tarmtången idag ”Ulva
intestinalis”.

Tarmtångens gröna bål kan bli upp till 5 centimeter bred, ibland mer, vilket
är smalare än havssallat, ”Ulva lactuca”, men bredare än fingrenig tarmalg,
”Ulva procera” och spretig tarmalg, Ulva prolifera”. Bålen kan bli upp mot
40 centimeter hög eller lång och är sällan förgrenad och arten är ettårig och
kan ha flera generationer varje år.

Tarmtången trivs i näringsrikt vatten och finns längs stora delar av
Nordamerikas och Europas kuster och den kan till och med bli
bältesbildande vid vattenlinjen.

Hjärtmussla, ”Cerastoderma edule”, är en art i klassen musslor som ingår i
gruppen blötdjur med en längd på upp till 5 centimeter. Musslan har ett
blekgult eller ljusbrunt skal med regelbunden form, insidans radieränder är
korta och sträcker sig inte långt innanför mantellinjen.

Djuret gräver sig ner i sediment och den kan gräva ner sig i sand på cirka 10
minuter och överleva en månad i en frusen sandbotten. Musslan
förekommer från 0 till 20 meter under vattenytan.

Hjärtmusslan lever av mikroskopiska vattenorganismer som filtreras,
därefter pumpas resterande vatten ut genom en utströmningsöppning.
Genom den stora inströmningsöppningen får musslan ett diffust insug med
låg strömhastighet medan den lilla riktade utströmningsöppningen ger en
hög strömhastighet och därmed filtreras inte samma vatten flera gånger.

Blåstång, ”Fucus vesiculosus”, växer runt Sveriges kuster, både på
västkusten och i Östersjön upp i Bottenviken. Den är en brunalg med
gaffelgreniga skott och tydlig mittnerv och ofta bildas luftblåsor i
förgreningarna.

I lugnt vatten blir skotten långa och breda med många luftblåsor men på
vågexponerade platser minskar antalet blåsor och algerna blir aldrig större
än några decimeter. Blåstången är skildkönad, det vill säga, han- och
honorganen sitter på olika individer. Dessa han- och honorgan är samlade i
receptakler i spetsen av vissa skott och dessa receptakler är vårtiga och ofta
gaffelgrenade.

På västkusten växer den framför allt i ett några decimeter brett bälte i
tidvattenszonen. Djupare ned kan man dock hitta enstaka förkrympta
exemplar. I Östersjön däremot förekommer blåstång från lågvattenlinjen
och nedåt mot det saltare bottenvattnet, ibland ner till tio meters djup.

Blåstången har haft många användningsområden och Carl von Linné
berättar i sin gotländska resa om hur bönderna kokade algen, blandade den
med grovt mjöl och gav den som föda till sina grisar. Tång samlades också in
från strändernas tångvallar och användes för att gödsla åkrarna och till att
täcka taken. Aska från bränd tång kunde fungera som ersättning för salt och
på Hebriderna torkade man ostar i blåstångsaska för att ge dem sälta.

Sedan gammalt har blåstång använts inom medicinen och Robert Fredrik
Fristedt beskriver i ”Svenska Pharmaceutiska Växter” från år 1872 blåstång
som ett medel mot skrofler. Den har också använts för att behandla struma.

Det första skriftliga belägget för det finns i ”De Materia medica” som skrevs
av greken Dioskorides under det första århundradet efter Kristus. Det är
nämligen den höga jodhalten i tången som gör den verksam mot dessa
sjukdomar. Tången har också använts för utvinning av jod och på sista tiden
har blåstång figurerat som ingrediens i olika bantningsmedel och
hudkrämer.

Robert Fredrik Fristedt levde mellan åren 1832-1893, han föddes i
Stockholm och dog i Uppsala. Han var läkare och professor i farmakologi.

Pedanius Dioscorides, eller Pedakios Dioskorides Anazarbaios, född omkring
40 efter Kristus i Anazarbos i landskapet Kilikien i östra Anatolien i
nuvarande Turkiet, död omkring 90 efter Kristus, plats ej känd. Dioscorides
var en grekisk naturforskare, särskilt botaniker samt läkare.

Mitt i detta virrvarr av blåstång och tarmtång ser man en grön bred
bladliknande organism som är av arten havssallat, ”Ulva lactuca”.

Havssallat är en grönalg som växer i grunda vatten längs havsstränder och
är vanlig världen över. Havssallat är ljust grön och bladliknade och växer
ofta fastsittande på klippor eller stenar och i lugna vatten men finns även
fritt flytande vid ytan.

Havssallat är ätlig och kan användas i sallad eller soppa och troligtvis syftar
dock dess namn främst på grönalgens utseende, dess tunna och flikiga blad
har ansetts påminna om sallatsblad. Havssallatens blad är ljust gröna och
blir 8-15 centimeter långa, detta avser storleken i svenska vatten.

Havssallat växer i grunda vatten, på cirka 1-2 meters djup, vilket avser
djupet i svenska vatten, eftersom den är beroende av solljus för fotosyntes.
Grönalgen trivs med näringsrika förhållanden och är näringstillgången god
kan den förekomma i större mängd och ibland bilda sjok eller mattor. Att
den trivs särskilt bra med näringsrika förhållanden gör att den kan indikera
övergödning.

Grönalgens förökning innefattar två olika faser, en sporofyt fas och en
gametofyt fas. Den första sorten, sporofytplantor, har en dubbel
kromosomuppsättning och bildar sporer. Sporerna ger då de gror upphov
till den andra sorten, gametofytplantor. Gametofyterna har enkel
kromosomuppsättning och är skildkönade och bildar gameter eller
könsceller. Gameterna släpps ut i vattnet och befruktas och ger upphov till
nya sporofyter, sålunda är cirkeln sluten.

Refraktion, av latinets ”refractus” för ”sönderbruten”, ”återkastad”, i sin tur
av ”refringo” för ”bryta sönder”, ”återkasta” ljusstråle, brytning, ändring av
riktning för en ljusstråle eller annan vågrörelse som passerar gränsytan
mellan två medier, i detta fall vatten till luft.

Inom astronomin är refraktion avböjningen i jordatmosfären av ljus från
himlakropparna. Atmosfären verkar som ett svagt brytande medium, vilket
skenbart ökar himlakroppens höjd över horisonten.

Refraktionen beror på atmosfärens temperatur och densitet, varför en
exakt korrektion är svår att göra. Dessutom är den våglängdsberoende, så
att en stjärna observerad på låg höjd blir utdragen till ett kort spektrum.

Ögats refraktion kan bestämmas bland annat genom refraktometri eller
med hjälp av en synprövningstavla och glasögonlinser med olika
ljusbrytande förmåga.

Hursomhelst, vackert är det, vackert blir det, när ljuset bryts av Långasands
vatten.

Avlutningsvis för denna gång i skenet av den vackra ljusbrytningen i
blixtljusets sken i Långasand denna tidiga augustikväll 2013…

Beräkningar av ljusets brytning görs med hjälp av Snells lag som är den
enkla formeln som används för att beräkna vinklarna vid refraktion,
ljusbrytning, då ljus färdas mellan två medier med olika brytningsindex. Den
är uppkallad efter dess holländske upptäckare Willebrord Snell som levde
mellan åren 1580-1626.