Vi har fått en insändare om hur det kan vara att jobba i vården i Värnamo kommun.

Det är ”trött undersköterska” som berättar så här:

Att ta hand om våra gamla år 2014… det anser jag att vi INTE gör. Varför det undrar ni säkert, jo, för verkligheten ser ut så här:

Varje morgon ska 8–12 brukare ha hjälp med sin personliga hygien, vilket innebär tvätt, tandborstning, rakning, blöjbyte samt påklädning. Vissa dagar dusch (i regel en gång i veckan), nej, en del önskar inte dusch oftare, en del gör det…men sällan får de sin önskan uppfylld, just på grund av personal- och tidsbrist.

Jodå, en del klarar en hel del själva, men faktum är och kommer så fortsätta vara, att de äldre är sjukare och i sämre skick nu när de flyttar in på ”hemmet” än vad de var för cirka 15–20 år sedan. De bor hemma längre och ”klarar” sig med hemtjänst.

En del kanske vill ha hjälp att fixa till håret, lite färg på läpparna, lite lukta gott och lite smörja in sig…tja, vi försöker tillgodose allt vi kan, men ibland bara går det inte och vi ber om ursäkt för det… Det är ju en mänsklig rättighet att få detta tillgodosett, även om man inte klarar av att göra det själv. Sedan är det dags för frukost…ibland har gröten varit färdig sedan strax efter 7 på morgonen och sen stått på värme i ett par timmar innan siste man får äta den. Smörgåsarna kan ibland legat färdiga i kylen sedan dagen innan. Hur gott är det?

Medicin ska ges och en del behöver assistans för att få i sig maten över huvud taget. Ofta har då de första vid frukostbordet ätit klart och vill kanske på toaletten eller gå och lägga sig en stund. Då får de höra att du måste vänta tills vi matat klart, eller i värsta fall så sägs det, att du har ju blöja på dig….undrar då…hur många av oss vill göra våra behov i en blöja? Inte jag i alla fall.

Några ska iväg till terapin för att få tidningen uppläst för sig eller spela bingo, lite olika varje dag. Då ska ju en personal följa med dem dit. Sedan återstår ju disk, tvätt och städning av såväl brukarnas rum som allmänna utrymmen. Tvätt (handdukar, sängkläder med mera) ska beställas, mat ska beställas till brukarna, vilket ska föregås av att alla ska tillfrågas om de vill äta alternativ ett eller två….jättebra att de får välja, men tar ju också en personal i anspråk.

Sen ska ju tvätten strykas och bäras ut till brukarnas garderober, ibland blir det fel, kläder som krymper eller hamnar fel och då får man kanske lite skäll av en anhörig. Skit man kan ta, förstår dem ju, det kostar pengar att köpa nytt.

De som då är multisjuka till exempel, som sitter i rullstol och inte längre har något språk eller för den del ingen kontakt med omvärlden på grund av eventuell demens, eller för att de helt enkelt ”stängt av”, de kan bli sittande i sin rullstol rätt upp och ner i princip hela dagarna, ingen som egentligen PRATAR med dem, utan tiden går mer till de brukare som vet vad de vill och fortfarande har sin verbala förmåga kvar, så de kan tala om för oss vad de vill…och att de vill ha det gjort NU!

Sen finns det brukare som sitter och trycker på sin larmknap..måååååånga gånger om dagen. När man så kommer dit så: nä, jag har inte ringt… man hinner bara utanför dörren så ringer det på larmet igen. Undrar då…är det för att de är rädda att ingen ska komma när de larmar, så de bara vill kolla att det fungerar, eller är de gamla så understimulerade så att de trycker bara för att de inte har något vettigare för sig? Tror det kan vara en kombination av de båda.

Ibland när man svarar på larmet så säger man ju: du får vänta lite, vi är lite upptagna just nu. Å hemska tanke, men ibland glömmer vi faktiskt bort att en brukare har larmat, det händer ju även (dock väldigt sällan) att brukare blivit glömd på toaletten och inte har förmågan att larma. Detta beror inte på att vi är mer förvirrade än nån annan, eller att vi skiter i vilket, utan beror på stress. Medicin glöms bort och mycket annat glöms också.

Trots allt detta är de flesta nöjda säger de…men ibland undrar man…de kanske inte vågar säga vad de tycker, de kanske tror att de blir straffade och får sämre vård om de säger sin mening.

Vi får fler och fler ickesvensktalande brukare….fungerar ju jättebra de dagar det finns personal som kan det språket brukaren talar… MEN de gånger vi är personal som inte behärskar bosniska/kinesiska/turkiska med mera, då står vi som frågetecken när denne brukare försöker få sina behov tillfredsställda… Väldigt frustrerande för vårdpersonal, men förmodligen ännu värre för brukaren. Ibland kan vi hämta personal från annan avdelning, ibland inte…när ingen finns…då blir det ju inte alls bra för denne brukare.

Ibland har vi också väldigt oroliga brukare, det blandas dementa, friska äldre samt psykiskt sjuka brukare hej vilt på avdelningarna. Det blir då väldigt oroligt, en del ropar, en del kanske blir våldsamma och ger sig på annan brukare….andra blir då rädda, eller arga för att det är sånt levande.

Hur ska vi kunna undvika det då vi ibland måste vara två för att hjälpa en brukare vid toabesök och läggning. Det kan hinna hända massor vid dessa tillfällen. Vi har krav på oss att ändra vårat arbetssätt vid sådana tillfällen…MEN hur gör vi det då? Det får vi försöka lista ut själva…funderar på att klona oss…för då kan vi ju ta med oss vår klon till jobbet och på det sättet öka bemanningen. Har sedan 80-talet arbetat i vården på olika sätt, då var det roligt, vi hade tid med våra gamla, att sitta och prata och ta en kopp kaffe ihop, idag känns det som om man jobbar på fabrik, löpande band. Känns så sorgligt, ingen tillfredsställelse i jobbet, vi springer fortare och fortare, det glöms bort att det är människor vi jobbar med….tandborstning och hygien slarvas det med på grund att det är många som ska isäng på bara ett par timmar, det förekommer att människor ligger i sina sängar från cirka 18–08… det är många timmar.

Jodå, våra nattarbetare går ju och tittar till dem, vänder dem och byter blöja på dem… men ändå… så många timmar i sängen. Jag är ledbruten efter mina 6–8 timmar i sängläge och jag är minst 30 år yngre än de flesta.

Ja just det, jag glömde ju guldkant och egentid… som infördes för några år sedan, kontaktpersonen ska ha egentid med ”sin” brukare och göra saker som denne brukare tycker om. Guldkant innebär ju att brukarna ska få just guldkant på sin tillvaro och kanske få komma ut på något denne uppskattar och så vidare… I mån av tid så får de flesta komma ut, efter frukost och sånt så lugnar det sig lite på våra särbon i kommunen, så då finns ibland möjlighet till detta också.
I hemtjänsten är det ungefär likadant, med vissa undantag… ett morgonschema där kan se ut ungefär så här 7–7:15 Svea, 7:15–7:45 Erik, 7:45–8:15 Tage… hmmm…man får ju hoppas de bor grannar med varandra… för än så länge kan vi inte teleportera oss. (Men det kanske kommer det med).

Dessutom kan man numer få ”social samvaro” biståndsbedömt… så, det kanske räcker med en morgontillsyn på tre minuter, bara så vi ser att gamla ”Agda” fortfarande lever. Faktum är att vi lever mycket längre nu på grund av eller tack vare alla mediciner som finns, men varför ska vi låta människorna leva så länge om vi inte kan ge dem ett drägligt liv. För det är inget drägligt liv att sitta i sin rullstol dag ut och dag in och se personalen springa förbi i jakt på att spara timmar…

Snart törs vi inte bli sjuka eller ta ut semester för återigen är det sparkrav på oss… minns inte exakta summan, men det rör sig om rätt många miljoner. Vi ska korta ner turerna… om ”Eva” blir sjuk så bör vi korta hennes 7–16-tur till en 7–14 och så vidare.

Vem blir lidande? Jo, i första hand brukarna, men även vi som redan nu är underbemannade på många ställen, vi som bryr oss om brukarna, som vill deras bästa. Faktum är att många är sjukskrivna, många tar semester när det drar ihop sig till helgarbete, på grund av att man jobbar så långa dagar.

Man fick ju välja… typ pest eller kolera… jobba varannan helg eller 12–12,5 timmarspass… En del föredrog varannan, en del föredrog maratonhelgerna. Majoriteten på ställena fick ju avgöra i demokratisk anda. Och apropå demokrati, vissa av våra politiker var ju faktiskt och hälsade på i våra särskilda boenden, vid cirka 9:30–11:00. Träffade dessa ett par gånger och de hade faktiskt mage att kläcka ur sig: ”jamen här verkar det ju lugnt”. Varför i jössenamn kommer de inte klockan 7:30 eller klockan 19:30??? Nej just det, det är ju inte under deras arbetstid… När vi påtalar detta för våra chefer får vi ständigt höra: så får ni inte tänka, ni måste ändra ert sätt att arbeta. En chef har till och med sagt, med handen pekad mot ytterdörren ”är det så att ni inte klarar detta så finns dörren där, ni ska veta att det finns många som knackar på och vill in och jobba”.

Detta är bara några exempel på hur det ser ut i äldreomsorgen i Värnamo kommun idag 2014, dock inte överallt, men det beror ofta på vilken vårdtyngd som finns just för tillfället och det svänger ju fort…nån blir sämre eller så flyttar någon lite piggare in.

Tyvärr följer inte personaltätheten med och vi är uppmanade att springa mellan avdelningar för att hjälpa till om vi kan. Men när vi inte kan då?

Snälla politiker hjälp oss! Vi gör så gott vi kan, tro mig, men ibland är inte det tillräckligt. Vi går hem från jobbet otillfredsställda och känner inte att vi gjort ett bra jobb alla dagar, arbetsglädjen försvinner och det blir ofta osämja i arbetslagen på grund av att frustrationen går ut över våra kollegor. Man tycker inte att andra gör det de ska, vilket de säkerligen gör, men någonstans känner vi oss hjälplösa trots vår kunskap och vår empati.

Låt oss utföra det vi är bäst på, omvårdnad på ett sätt som ger de gamla sin värdighet och sitt människovärde tillbaka och oss arbetsglädjen tillbaka. Människor måste få kosta.

Trött undersköterska från Värnamo