Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på klockstapeln i Skillingaryd.

Tuppen och klockstapeln

Tuppen och klockstapeln, en natur- och kulturkrönika i 14 bilder, om
vår gamla historia men också om en märklig stöld.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, solförmörkelsefredagen
den 20 mars 2015

 

Den förlorade ”sonen” är återbördad till faders- och modershuset,
kyrktuppen är hemma igen om än något luggsliten men det ska det
rådas bot på innan den kommer upp på sin dryga tre meter höga pinne
igen, att vaka över människor, samhälle och hembygd.

Kyrktupp är en väderflöjel i form av en tupp som är placerad på ett
kyrktorns eller som här i Skillingaryd på en klockstapels, spira.

Den är antingen, som i Skillingaryd, en rundskulptur eller urklippt
som en silhuett av metall och tuppar som vindflöjel förekommer också
på majstänger och på profana byggnader.

Kyrktuppar pryder drygt 600 kyrkor i Sverige och för att dra
uppmärksamheten till den gamla symbolen grundades år 1979
Svenska Kyrktuppsfrämjandet.

Kyrktuppsfrämjandet är en förening som ägnar sig åt inspektion och
vård av kyrktuppar i Sverige. Man utnämner även ”Årets kyrktupp” i
samarbete med tidningen Land.

Den första kyrktuppen utsågs år 1979 och vinnare då blev kyrktuppen
på Årsunda kyrka i Gästrikland.

Jag förslår att någon i församlingen nominerar vår återbördade
kyrktupp till ”Årets kyrktupp 2015”.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrktuppsfr%C3%A4mjandet

En kyrktupp symboliserar förkunnaren av Kristi lära, det vill säga,
dagens gryning i högre mening, och manar församlingen till vakenhet
och vaksamhet i dess kristliga liv.

Att den kring en järnstång vridbara torntuppen alltid vänder huvudet
mot vinden, utgör dessutom en sinnebildlig maning till den kristtrogne
att modigt vända sig mot lärans fiender.

Uppkomsten av kyrktuppen är oklar, vare sig den hör ihop med
kyrklig symbolik eller möjligen går tillbaka på äldre föreställningar,
då tuppen i så fall närmast haft en skyddande betydelse.

Kyrktuppar blev vanliga i Europa under medeltiden och i Sverige är
de kända från och med 1500-talet, dock med ett undantag för ända sen
1100-talet sitter en tupp tillsammans med ett antal andra figurer på
Vänge kyrka på Gotland som ett av de bättre exemplen på romansk
stenkonst i Sverige.

På Vänge medeltida kyrka sitter nämligen ingen tupp på spirans topp,
i stället har den knipit sig en mask och ingår i en svit av reliefer från
1100-talet, som ibland sägs vara ett av de bättre exemplen på romansk
stenkonst som finns i hela Sverige.

Vänge kyrka är uppförd av sten under medeltiden och består av ett
rektangulärt långhus, ett smalare rakt avslutat kor i öster, ett kyrktorn i
väster samt en sakristia på norra sidan.

Tornet uppfördes ursprungligen till en romansk kärnkyrka omkring år
1200 och under 1200-talets senare hälft byggdes det befintliga
långhuset och koret.

Den äldre kyrkan var en så kallad ikonisk kyrka, det vill säga, dess
fasad hade, inmurade främst i korets sydfasad, bevarade reliefstenar
med figurscener där man bland annat hittar kyrktuppen som äter en
mask.

Dessa reliefstenar är tillskrivna en stenhuggare med namnet
Byzantios.

Byzantios var en gotländsk stenhuggare under andra hälften av 1100-
talet och hans egentliga namn är okänt, sitt nuvarande namn har han
fått genom sina tydliga influenser från bysantinsk konst.

Bland hans verk märks fasaddekorationerna i Vänge kyrka, där han
troligen även var arkitekt samt dopfuntarna i Atlingbo kyrka och
Fröjels kyrka.

Redan år 1922 då kyrkogården byggdes lyftes frågan om en
klockstapel på Skillingaryds kyrkogård, och lär ha diskuterats redan
vid kyrkogårdens invigning.

I ett gåvobrev, daterat 30 september år 1925, överlämnade fabrikör
Oscar Ljungberg i samband med sin 50-årsdag hela 1000 kronor till
Tofteryds församling som grundplåt för uppförandet av en klockstapel
med två klockor.

Dessa 1000 kronor år 1925 kunde köpa lika mycket varor och tjänster
som 26987 kronor år 2015 mätt med konsumentprisindex, i princip 27
gånger pengarna på dessa 90 år.

En byggnadskommitté på fem personer utsågs år 1929 och den bestod
av fabrikör Ljungberg, nämndemannen E. Åkerman, folkskollärare A
E Comstedt, kyrkvärden A Lindgren, Stora Hässlehult, samt
kommunalnämndsordföranden A. Bengtsson, Fåglabäck.

Efter diverse besvärligheter med fackorganisationerna kunde
uppförandet av klockstapeln påbörjas våren år 1930.

Grunden göts av Carl Jonsson och byggmästare Ernst Almqvist åtog
sig att bli byggmästare. Till sin hjälp hade han skickliga snickare från
trakten, såsom Herman Eriksson, Oskar Johansson, Långö, Herman
Jarl, Skillingaryd Erik Gustafsson, Vaggeryd, Ernst Jacobsson, Viktor
Björk, Johan Svensson i Båramo och Johan Eriksson, Marielund.

Per Persson i Fåglabäck körde dessutom allt virket till klockstapeln
och det blev åtskilliga lass. Han var för övrigt mycket stolt över detta
arbete.

I sitt invigningstal och hälsningstal vid klockstapelns invigning den 5
december år 1930 erinrade Oscar Ljungberg om arbetsföreningen
”Klockornas” arbete.

Han tackade även alla och envar som bidragit till att åstadkomma den
vackra klockstapeln och målet enligt sista klausulen i föreningens
arbetsordning var nått, det vill säga, ”en vacker och omgivningen
värdig klockstapel på samhällets vackra begravningsplats”.

Vidare lär han ha yttrat i sitt invigningstal, ”Så har vi nu tvingat
Lagans böljor att ringa klockorna i vår nya klockstapel”, han var
nämligen tveksam till elektrisk ringning.

Programmet vid invigningen den 5 december år 1930, var enligt
följande,

1. Ps 33
2. Körsång
3. Överlämning av gåvobrev och nycklar efter ett anförande av
   ordföranden
4. Biskopen inviger
5. Klockorna ringer. Vi önskar att biskopen måtte egenhändigt till-
   och frånkoppla strömmen första gången de vigda klockorna ringer.
6. Körsång: ”Nu tackar Gud allt folk” och psalm nr 272:1,3
7. Avslutningstal och bön
8. Psalm 500:5-7

Den större hackspetten har egenhändigt kommit på att akustiken i de
träbeklädda stålbalkarna är alldeles utmärkt att använda för att,
långväga och kraftfullt, få ut sitt budskap til honorna inför våren
parbildning.

Det var några damer i Skillingaryd, som den 24 april år 1927, tog
initiativet och bad kyrkoherde AW Rendahl att sammankalla ett möte
för bildandet av en syförening och vid ett konstituerande sammanträde
den 27 april år 1927 bildades arbetsföreningen ”Klockorna”.

Ett 20-tal personer var närvarande och till styrelse utsågs, fabrikör
Oscar Ljungberg ordförande, fru Ellen Åkerman vice ordförande,
fröken Lilly Svensson sekreterare, kamrer Karl Wahlström kassör och
fröken Ruth Österberg vice sekreterare och också kassör.

Enligt antagen arbetsordning skulle man samlas för handarbete minst
en gång per månad under tiden maj till september varvid det om
möjligt även borde förekomma uppläsning, föredrag, sång och musik.

Dessutom skulle man ta upp en frivillig kollekt och handarbeten och
eventuella gåvor skulle säljas på auktion till förmån för det uppställda
ändamålet, klockorna.

Varje sådan auktion, som hölls i Skillingaryds missionshus,
inbringade omkring 1000 kronor netto, cirka 27000 kronor i 2015-års
pengavärde.

År 1929 hade man samlat in tillräckliga medel för inköp av två
kyrkklockor och den 22 april år 1929 var det extra kyrkostämma med
Tofteryds församling.

Stämman besöktes av 500 röstberättigade personer, de flesta med
fullmakter och stämmans beslut blev en seger för
klockstapelalternativet.

Föreningen ”Klockornas” ordförande, fabrikör Oscar Ljungberg,
underströk att församlingen inte skulle behöva bidra ekonomiskt på
något sätt.

Arkitekt Öberg i Jönköping, upprättade detaljritningar samt
detaljbeskrivning på klockstapeln i maj 1929.

Byggmästare Henning Engvall gjorde en kostnadsberäkning på 18300
kronor och 10 öre, vilket i dagens penningvärde motsvarar 520311
kronor.

Man hade erhållit så mycket virke i gåva att kostnadsberäkningen
kunde bantas till 14611 kronor vilket i dagens penningvärde motsvarar
415424 kronor men då var inte monteringen av klockorna inberäknad.

På bildens Victoriaklocka kan man läsa följande, citat:

”Denna Victoria – Klockan göts på beställning av arbetsföreningen
”Klockorna” till Skillingaryds klockstapel hos Bergholtz Klockgjuteri
året ettusenniohundratrettio efter Kristi börd- Konung Gustaf V:s
tjugofjärde regeringsår – Högtsalig Drottning Victorias dödsår, då
Edgar Reuterskiöld var biskop och Carl Malmroth landshövding”.

”Till tacksam åminnelse av vår älskade DROTTNING VICTORIA
som jämväl i sitt mångåriga mänskliga lidande var en suverän
drottning – god och ädel – hög och låg till ett lysande föredöme, som
sökte och erhöllo vi Hans Maj:t Konungens nådiga tillstånd, att denna
klocka skall bära Hennes Majestäts namn välsignat för tid och
evighet”.

På Victoria klockans frånsida kan man läsa följande, citat:

”De klara stjärnor Herren satt att vakta himlarunden. De bringa ljus i
dunkel natt och glans åt aftonstunden. Men tusen gånger mer än glans
som ögat ser är Jesus – himlens stjärna klar, som gör Guds sanning
uppenbar”.

Kristusmonogrammet, ”Ring mänskors tankar ut ur sorgens häkten
och ring hugsvalelse till sargad barm. Ring hatet ut emellan rik och
arm och ring försoning in till jordens släkten. Soli Deo Gloria!”

”Soli Deo Gloria” eller förkortat ”SDG”, betyder ”Åt Gud all ära”.

Den 16 april 1930 hade herr Ljungberg i en skrivelse till Hans Maj:t
Konungen anhållit om att få kalla den större av de två klockorna i den
blivande klockstapeln för ”Victoria-klockan” efter vår samma år
avlidna drottning Victoria. Drottningen begravdes lördagen före
palmsöndagen 1930. Konungen gav sitt tillstånd och godkände
inskriptionen.

Herr Ljungberg hade kommit överens med medaljgravören Boberg,
Stockholm, att mot en ersättning av 150 kronor gravera en särskild
reliefbild av drottning Victoria, avsedd för Victoriaklockan. Han hade
också utverkat, att klockgjutare Bergholtz, kostnadsfritt skulle avgjuta
sex medaljonger av denna reliefbild, avsedda ”att genom försäljning
täcka den extra kostnaden för klockans säregna utsmyckning.”
Åtgärderna godkändes av kommitterade.

Enligt räkning per den 30 september år 1930 kostade bildens
Victoriaklocka 2590 kronor och 50 öre, idag cirka 76367 kronor, och
vägde 942 kilo, och lillklockan på bild 6 kostade 1460 kronor och 25
öre, idag cirka 43049 kronor och vägde 531 kilo.

För tillbehör och montering tog firman 850 kronor, idag cirka 25063
kronor, vilket innebar att slutsumman blev 4900 kronor och 75 öre,
idag cirka 144478 kronor.

Klockstapeln invigdes i Skillingaryd den 5 december 1930 och
förrättades av biskop Edgar Reuterskiöld.

Bilden visar Lillklockan och på dess framsida kan man läsa följande,
citat:

”Denna Lill-klocka göts till Skillingaryds klockstapel på beställning
av arbetsföreningen ”Klockorna” hos Bergholtz klockgjuteri samtidigt
med Victoriaklockan år 1930.

Under Smålands vapen, kan man läsa följande, citat:

”Loven Gud med klockors klang – Allt vad anda har love Herran!”

Davids psalm 150.

På Lillklockans frånsida kan man läa följande, citat:

”Människor från när och fjärran I, som hören mina ljud – Jag ringer
Eder bud från Herran min röst är eko utav Gud!”

Psalm 500:5-7.

Det är en märklig upplevelse att klättra upp de dryga 36 metrarna i
Skillingaryds klockstapel, doften av ättiksyra slår starkt och tydligt
emot mig och jag konstaterar att den kommer från den nya polska
ekveden som läggs på taken.

Det är inte vem som helst som kan ha detta som en arbetsplats, det är
dalkarlar som utför jobbet med den äran.

Varje enskild ekvedsbit har millimeterprecision och sågas på plats
uppe i klockstapeln, taklutningen är för övrigt inte att leka med. Här
syns även åskledarens kopparkabel.

Kyrkogården tallar är ordenligt välväxta och till antalet många trots att
stormarna Gudrun och Per tog bort ett stort antal av dem för cirka tio
år sedan.

Bilden är för övrigt tagen rakt söderut.

Den vackert förgyllda Betlehemsstjärnan med sitt kopparbeklädda
fundament pryder verkligen sin plats på Skillingaryds klockstapel,
kanske ska stjärnan putsas upp eller till och med omförgyllas.

Alldeles bredvid den förgyllda stjärnan står detta vackra kors med
förgyllda eldsflammor, kanske en upputsning eller omförgyllning även
här.

Bilden visar det kopparbeklädda fundamentet till spetsen där
kyrktuppen ska sitta, se bild 1 i min krönika.

Jag avslutar där jag började, nämligen hos tuppen i kyrkogårdskansliet
där jag samtidigt även vill passa på att tacka för kaffet och en trevlig
pratstund med Er alla, ingen nämnd men heller ingen glömd!

Apropå tupp som avslutning, tuppen, eller i äldre svenska hanen, har
haft en mångsidig funktion i folktron och dess vana att gala i
gryningen gav den makt över mörkrets makter och gjorde den till ett
skydd mot onda väsen, därav seden att placera en tuppbild på
tempeltak, vilket förekom i Orienten redan i förkristen tid och var
kyrktuppens ursprung.

Tuppen som ”lägger ägg” är dels en folktro, dels en symbol för flit i
ABC-böcker alltifrån 1500-talet.

I folklig bildkonst förekom också tuppen som riddjur för en ”hanrej”,
det vill säga, en bedragen äkta man, dock beroende på att man tolkat
ordet som ”hane+rida”, medan ”rej” i själva verket torde vara ett
dialektord för testiklar och ordet ”hanrej” i så fall ett skamnamn med
sexuell anspelning.

En i stora delar av Europa känd metod att finna drunknade har varit att
ro ut på vattnet med en tupp i båten och när båten befinner sig över
den döda kroppen skall tuppen börja gala.

Tuppblod var också en vanlig folklig medicin vid epilepsi, epileptiska
anfall.

Höns, tamhöns, är domesticerade varianter av djungelhöns där hanen
kallas tupp, honan höna och ungen kyckling.

Kapun och poulard är slaktprodukter av kastrerad tupp respektive
höna, men detta tillvägagångssätt förekommer inte i Sverige.

Många forskare anser att Charles Darwins hypotes att alla tamhöns
härstammar enbart från grå bankivahöna är kanske riktig, medan andra
anser det troligt att även andra arter av asiatiska djungelhöns ingår, se
nedan.

Grå djungelhöna eller grå bankivahöna, ”Gallus sonneratii”, är en
fågel i familjen fälthöns inom ordningen hönsfåglar och fågeln
förekommer på den indiska halvön och vars gener ingår i våra
tamhöns.

Röd djungelhöna, ”Gallus gallus”, är också en art av fälthöns från
vilken tamhönsen härstammar och ett äldre namn på fågeln var just
bankivahöna, se ovan.

Ceylondjungelhöna, ”Gallus lafayettii”, är ytterligare en fågel i
familjen fälthöns inom ordningen hönsfåglar, den är endemisk för ön
Sri Lanka där den förekommer relativt allmänt i skogar och buskage.

Hybrider mellan tamhöns och ”bankivahöns” är fullt fertila, dock har
hönorna sämre fruktsamhet än tupparna hos hybriderna mellan
tamhönsen och någon av de tre andra arterna av djungelhöns, se ovan.

De tidigaste fynden av domesticerade höns är från Induskulturen för
2500–2100 före Kristus. De omfattar bland annat skelettben som är
större än från vilda höns, vilket tyder på tidigare domesticering,
kanske redan före 3000 före Kristus.

Man tror att dessa fåglar hölls för tuppfäktningar och religiösa
ändamål och först senare för produktion av mat.

Möjligen domesticerades, förtamades, bankivahönan samtidigt eller
tidigare i Kina än i Induskulturen.

På 600-talet före Kristus fanns tamhöns i medelhavsområdet och
därifrån, men också via Ryssland, spreds de snabbt över hela Europa.
Till oss i Skandinavien hade de nått för cirka 2 000 år sedan.

Förekommande mutanter, hönsens benämningar samt den omfattning
som hönshållningen hade i Sydamerika redan på 1500-talet anses
kunna tyda på att höns fanns där redan före spanjorernas erövringar
och att de hade förts dit från Asien.

På återseende!