Vår naturkrönikör har gått två varv runt huset.

Två varv runt huset, del 2

Två varv runt huset, del 2, en naturkrönika i 11 bilder om just två varv
runt huset i maklig takt en härlig försommarkväll i juni.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd den 1 juni 2011.

Blygrå äggsvamp, ”Bovista plumbea”, växer i gräsmattan framför
garaget med ett fåtal fruktkroppar varje år i maj-juni. Fruktkropparna
är upp till golfbollstora, vanligen rundade, först vita sedan blottande en
mer blygrå innervägg, vilket händer efter någon halvtimma. Svampens
sporer är ovala och arten är typisk på naturlig, ogödslad ängsmark men
uppenbarligen också framför vårt garage.

Innandömet på den blygrå äggsvampen, ”Bovista plumbea”, kommer
att omvandlas till miljontals sporer som sprids och till en mycket liten
del blir nya äggsvampar

Det finns ungefär 20 ätliga röksvampar och äggsvampar i Sverige, alla
dessa är ätliga när de är ljusa i köttet precis som på bilden, dock flå
svampen innan du äter den, annars är det som att äta varma
tuggummin.

Klyv svamparna och förvissa dig om att de inte är små flugsvampar.
Flugsvamparnas skivlingsanlag syns i så fall och deras hatthud kan ses
som en tunn färgad linje vid skalet. Kasta dessa omedelbart!

Mörk rödskivling, ”Entoloma clypeatum”, har urnupna skivor som
först är blekt gråvita men som sedan blir rosa. Hatten är klocklik till
utbredd ofta med puckel medan svampens lukt är mjölartad. Mörk
rödskivling växer i lövskog och trädgårdar och är till synes knuten till
träd i familjen ”Rosaceae”, till exempel hagtorn och äppelträd. På
bilden växer den i anknytning till en Gyllenkroks astrakan.

Mörk rödskivling, ”Entoloma clypeatum”, växer under våren till
sommaren och räknas som mindre allmän och är för övrigt
Östergötlands landskapssvamp.

Rosettmossan, ”Riccia sorocarpa”, är en levermossa som växer på
öppna och soliga platser där jorden ligger bar, till exempel på åkrar och
vid kanten till diken eller som på bilden under en av mina
rhododendronbuskar. Rosettmossan har blågrönaktiga bålflikar som
bildar en cirka en centimeter stor rosett. På bålflikarnas ovansida finns
en mittfåra, som löper längs hela bålen, från basen till bålgrenarnas
yttre spetsar. Dess sporer bildas inuti bålen och sporerna mognar sent
på hösten och sprids då den ettåriga bålen spricker upp.

Rosettmossan, ”Riccia sorocarpa”, är den vanligaste av de arter i
släktet rosettmossor som förekommer i Sverige och den förekommer
från Skåne till södra Norrland, inklusive på Öland och Gotland. På
bilden växer den under en rhododendronbuske.

Häggspinnmal, ”Yponomeuta evonymella”, är en vanlig fjäril som
finns i nästan hela landet och redan i maj månad kan man se
häggspinnmalens nykläckta larver. De är lätta att se då häggbladen är
sammanspunna till ett litet bo av ljusa spinntrådar som innehåller ett
50-tal larver. Varje larvkull håller samman i ett gemensamt spinn och
när bladen i boet är avätna flyttar sig kolonin och gör ett nytt spinn.

I juni har många häggar kalätits och/eller helt spunnits in av
häggspinnmalens larver och när larverna är fullvuxna spinner de en
kokong i anslutning till spinnet, och hundratals kokonger kan sitta
tillsammans.

Häggspinnmalen kläcks sedan och blir en vit liten fjäril, med mörka till
svarta små fläckar på vingarna, under högsommaren. Fjärilarna parar
sig och honan lägger sina ägg i klumpar om ett drygt 50-tal på
häggarnas yngre kvistar. Någon gång under hösten kläcks sedan äggen
men larverna kryper då inte ut ur äggskalen utan övervintrar inuti
dessa. Larverna lever enbart av häggblad och när de kalätit en buske
eller ett träd måste de hitta ett nytt häggbestånd.

Trots att häggspinnmalarna kan äta upp i princip alla blad överlever
träden denna kalätning flera år i rad och angreppen brukar vanligtvis
upphöra efter några år då parasitsteklarna som angriper
häggspinnmalens larver blivit tillräckligt talrika så att de konkurrerar
ut fjärilarna. Ofta växer bladen ut igen på sensommaren, men
bladskruden brukar dock se lite blek och gles ut resten av
växtsäsongen. För trädens skull behöver de egentligen inte behandlas
med kemikalier, men det finns biologisk bekämpning att köpa i bland
annat plantskolor när larverna dyker upp, exempelvis ”Bacillus
thuringiensis var. kurstaki” som dödar de flesta fjärilsarter i larvstadiet.
”Bacillus thuringiensis” är en stavformig bakterie som bland annat är
vanligt förekommande i jord.

Bilden visar två exemplar av veckad bläcksvamp, ”Coprinus
plicatilis”, som har en tunn och klocklik, radiärt veckad, kal gulbrun
hatt med gulbrun mitt och dess glesa skivor är gråvita till svarta.

Den veckade bläcksvampen, ”Coprinus plicatilis”, växer i gräsmattor
och på betesmark från försommaren till hösten och räknas som allmän.

Dubbelfotingar, ”Diplopoda”, är en klass mångfotingar, tusenfotingar,
som har världsvid utbredning och indelas i 15 ordningar samt omfattar
mer än 10 000 beskrivna arter, varav 44 arter har påträffats i Sverige.
Hit förs bland annat familjerna kejsardubbelfotingar,
pärlbandsfotingar, klotdubbelfotingar och plattdubbelfotingar.

Dubbelfotingar karakteriseras av att flertalet segment är parvis
sammansmälta, så att dessa dubbelsegment vardera bär två benpar,
samt av att mundelarna utgörs av ett par överkäkar och ett så kallat
”gnathochilarium”, som består av de sammansmälta underkäkarna.

Dubbelfotingar varierar i kroppslängd från 2 millimeter till
39 centimeter och antalet benpar från 13, hos penselfotingen till 375
hos den största arten i världen, svenska arter har dock högst 55 benpar.
Rekordinnehavaren, som alltså har 750 ben, är en kalifornisk art som
dock endast är 36 millimeter lång. Den längsta arten är en afrikansk
kejsardubbelfoting av släktet och denna art ser ni i min krönika
”Exotiska djur” från i vintras.

Kroppstvärsnittet är runt hos många grupper, och djuren rör sig relativt
långsamt. Flertalet arter kan rulla ihop sig till en spiral, precis som
bilden visar, eller till en kula när de störs. Många arter har på kroppen
stinkporer, genom vilka ett giftigt sekret kan utsöndras till skydd mot
predatorer.

Alla dubbelfotingar är skildkönade, men hos vissa arter förekommer
partenogenes eller jungfrufödsel. Hos vissa arter bygger honan ett litet
iglooliknande bo för äggen, hos andra ett bo av silke, medan flertalet
lägger dem fritt i till exempel jord eller under bark. Ur äggen kläcks
först en så kallad puppoid, vilken i sin tur snart kläcks till en larv med
oftast tre benpar. Tillväxten sker genom hudömsningar till nästa
stadium. Antalet larvstadier varierar mellan olika arter men kan vara
upp till 15, där varje nytt stadium får allt fler segment och benpar samt
ett ökat antal enkla punktögon, vissa arter saknar dock helt ögon.

Dubbelfotingar förekommer i alla typer av landmiljöer, och de lever
huvudsakligen av multnande växter, men vissa arter äter också levande
växter. De flesta lever på eller nära markytan, medan andra lever under
bark på döda träd. Inte minst i tropikerna där det är ont om daggmaskar
är dubbelfotingarna viktiga för nedbrytningen av döda blad och andra
växter. Kroppsväggen är vanligtvis förstärkt med kalciumkarbonat,
vilket sannolikt innebär att de är känsliga för markförsurning, så kalka
era gräsmattor.

Arttillhörigheten för den på bilderna visade dubbelfotingen vet jag
egentligen inte men några förslag från min sida är att det är en
tigerkejsarfoting, ”Cylindroiulus caeruleocinctus” eller kanske en
skedkejsarfoting, ”Julus scandinavius”.

Skrivet av Dan Damberg