Vår naturkrönikör Dan Damberg har vandrat utmed Lagan.

Uppströms floden, del 1

Uppströms floden, del 1, en naturkrönika i 10 bilder, om livet kring Lagans
snötäckta stränder och mörka vatten, en stark kontrast.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i december 2012, när andra
advent står för dörren.

Att sakta vandra uppströms floden Lagan från Åbron i söder via Östra
lägret till Fågelforsdammen i norr innebär en tätortsnära
naturupplevelse som alltid bjuder på något nytt och spännande.

Vintern utmed Lagan är oftast tyst och lugn med sångsvan, gräsand
och knipa i det mörka, kalla vattnet och mesar samt strömstare utmed
stränderna. Till och med en och annan kungsfiskare kan förgylla
promenaden, med det gäller förstås att hålla ögon och öron på
helspänn samt att inte föra för mycket oväsen.

Bildens sångsvanar är mycket svåra att komma nära men att sätta sig
tyst en stund väl dold bakom träd eller sly innebär att man kan komma
dem relativt nära.

Dessa vackra djur har fullt upp med att äta under vintern för att hålla
värmen samt för att överleva och vad de äter kan ni se ett ”smakprov”
på i mungipan, eller heter det kanske näbbgipan, på bildens sångsvan,
där ett ”gräs” av något slag tittar fram.

Nu är jag ganska nära sångsvanen men som ni kanske kan se har jag
ett antal tunna björk- och aspslystammar mellan mig och svanen som
irriterande suddiga fläckar, likt en dåligt putsad kameralins, ett pris jag
fick betala för att vara ”osynlig” och för att komma så här nära.

De två kniphanarna vet precis vad jag är, och fortfarande är jag
uppenbarligen så långt ifrån dem att de bedömer sig säkra och
följaktligen inte ännu behöver ta till vingarna.

Jag sätter tyst och mycket försiktigt dit extendern på X 1.4 mellan
objektivet och kamerahuset vilket gör att jag kan komma ytterligare
lite ”närmre” de vackra kniporna men ögonblicket efter denna bild är
tagen lyfter de och flyger snabbt och lågt över det mörka vattnet,
uppströms floden.

En bit längre fram uppströms floden blir det plötsligt ett myller av liv,
rörelse och fågelljud i de kala träden. Det är ett meståg med bildens
stjärtmesar men också med tofsmes, kungsfågel och en och annan
svartmes. Tystnaden försvann för ett ögonblick och vintern blixtrade
till av biologisk mångfald.

I det dunkla vinterljuset utmed floden är det inte alltid lätt att
fotografera. Dessa små vackra och näpna stjärtmesar är dessutom
aldrig stilla, lägg därtill att de för det mesta uppehåller sig högt upp i
trädens kronor. Men så ibland har man tur, någon individ kommer ner
nästan i ögonhöjd och då gäller det att vara snabb på avtryckaren.

Här på de snötyngda och kala björkslygrenarna hittar stjärtmesen föda
i form av spindlar och insekter, man ser riktigt hur den plockar och
pickar bland den kommande vårens knoppar.

När jag några sekunder senare inspekterar några liknande grenar
alldeles i närheten hittar jag ingenting ”att äta”.

Och som vanligt, höll jag på att säga, sitter den lilla vackra
strömstaren några tiotals meter uppströms floden vid Abbottens bro.
Denna gång avslöjade den sig redan utom syn håll genom sin vackra
sång, bestående av en lugn ramsa av lågmälda toner som är skrovliga
och gnisslande. Det korta och sträva locklätet, när den flyger sin väg
lågt över flodens vatten, är annars det man oftast hör av bäckaprästen.

Lyssna på strömstarens sång.

Här, i det relativt grunda och svagt strömmande vattnet, springer
strömstaren på bottnen, med hjälp av sina starka vingar, i sin jakt på
föda bestående av nattsländelarver och andra småkryp som lever i
bottensedimentet. Då gäller det att samtidigt vara noga med att putsa
fjäderdräkten för att kunna hålla det kalla vattnet ute från kroppen.