Vår naturkrönikör Dan Damberg har tittat närmare på skogens konung.

Vägen fram till ett älghägn vid bergets fot

Vägen fram till ett älghägn vid bergets fot, en naturkrönika i 19 bilder,
om vår svenska fauna med älgen som den så kallade skogens konung.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i mars månads sista dagar
året 2014.

 

Mitt emellan det mäktiga och vackra Isaberg och de likaledes mäktiga
och vackra naturreservaten Ettö och Värö i Algutstorpasjön utmed
Nissastigen norr om Gislaved.

Isaberg är en urbergskulle utmed Nissastigen i Hestra och är ett
naturreservat till förmån för friluftslivet sedan år 1968. Berget är 160
meter högt över området och består av urberg och det finns ett system
av markerade stigar och vandringsleder.

Skogen sköts med hänsyn till friluftslivet och naturvårdsintresset. Den
dominerande naturtypen är barrskog, med dess typiska växt- och
djurliv. Reservatet är 149 hektar stort.

Vid Isabergs fot och omgiven av Algutstorpasjön ligger ett av
Nissadalens skönaste naturreservat Ettö.

Halvön Ettö är uppbyggd av sand som både Nissan och forntidens
isälvar spolat ut i Algutstorpasjön och naturreservatet bildades år
1970. De tidigare slåtterängarna betas numera och den norra delen
utgörs av strandängar och en björkhage med många enbuskar.

I den välbetade grässvålen trivs många växter såsom kattfot,
slåttergubbe och backtimjan samt klockgentiana och stagg. Markerna
används också av rastande sjöfåglar på jakt efter föda.

I västra delen av Algutstorpasjön reser sig en barrskogsbevuxen kulle,
uppbyggd av isälvsmaterial. Det är den natursköna ön Värö, skyddad
som naturreservat sedan år 1979. Med sin blandning av svenska och
utländska träslag är ön ett lockande utflyktsmål för livsnjutare.

Värö är en kraftigt kuperad ö som till största delen består av grus och
sand och vissa av öns sluttningar är mycket branta. Skogen på ön har
under det senaste halvseklet skötts genom försiktig gallring, vilket har
resulterat i en variation av äldre, grov tall, äldre gran och yngre
barrblandskog.

På öns södra del växer en mäktig tallskog med höga, mer än 100-åriga
träd. Rådjuren har dock snaskat i sig många av de 1000 rödekar som
planterades här på 1950-talet. Men några står kvar och har nått sådan
höjd att de kan bli fullvuxna.

Lövskogsbacken går under blomningstid i rosa, översållad av
landskapsblomman linnéa. Fler växter som finns att se på Värö är
bland annat mossippa, tallört, knärot och mängder av ormbunkar. På
en av öns högsta punkter finns ett udda inslag av lärkträd, som
planterades här på 1920-talet.

Mellan ön och fastlandet bildas en liten lagun, där sjön oftast är lugn.
Vår och sommar finns där gott om häckande sjöfågel. Mitt emot ligger
den barrskogsbevuxna Storö och naturreservatet Isaberg, vars branta
sluttningar ger ett mäktigt intryck.

Nåväl, åter till vägen fram till älghägnet och den första
informationsskylten.

Räv eller rödräv, ”Vulpes vulpes”, är en art i familjen hunddjur. Den
är mellan 46–90 centimeter lång plus svans och rödbrun med vit
undersida och svanstipp. Rödräven jagar små och medelstora djur och
den förekommer främst i skogsmark i hela Europa utom på Island
samt i norra Asien och i Nordamerika.

Varg eller ulv, ”Canis lupus”, är en art i familjen hunddjur. Den är
mellan 82–160 centimeter lång plus svans och oftast grå med ljusa ben
och ljus undersida. Hanarna är större än honorna.

Vargen jagar i grupp och tar stora bytesdjur som hjortar, älg,
myskoxe, bison och får. Arten lever i familjegrupper med stark social
hierarki, där vanligtvis bara det dominerande paret, de så kallade
alfadjuren, får ungar.

Vargen lever på tundra, i skogar och i halvöknar i nästan hela
Eurasien och Nordamerika men är utrotad i större delen av Västeuropa
och USA utom Alaska. Den har näst människan störst naturlig
utbredning av landdäggdjuren men i Sverige är arten rödlistad som
”Starkt hotad”.

Vargen är ensam stamform för hund och vissa hundraser är mycket
lika vargen, framför allt vissa polarhundar.

Vargen liknar även schäfern men har högre korsrygg, sneda ögon,
bredare huvud, större tassar och rakt nedhängande svans.

Utter, ”Lutra lutra”, är en art i familjen mårddjur. Den är mellan 57–
100 centimeter lång plus svans. Pälsen är brun med gråvit haklapp.

Öronen är små, nosen bred och svansen kraftig vid basen och därefter
jämnt avsmalnande. Uttern lever vid vatten av olika slag, ofta åar och
sjöar, i nästan hela Eurasien och Nordafrika. Den äter främst fisk men
även kräftdjur, groddjur, smådäggdjur och fåglar.

Ekorre, röd ekorre, ”Sciurus vulgaris”, är en art i gnagarfamiljen
ekorrar. Den blir mellan 20–25 centimeter lång och har en yvig,
mellan 15–20 centimeter lång svans.

Ekorren äter främst frön, men också knoppar, rötter, svamp, insekter,
fågelägg och fågelungar. På hösten samlar den föda inför vintern. Den
bygger klotformiga bon eller tar över gamla fågelbon och finns i hela
Sverige.

Björn eller brunbjörn, ”Ursus arctos”, är en art i familjen björnar som
finns i Europa, Nordamerika och Asien. De nordamerikanska
underarterna ses dock ibland som egna arter.

Brunbjörnen blir mellan 130–280 centimeter lång och väger mellan
60–780 kilo, hanarna betydligt mer än honorna, och vissa underarter
är betydligt större än andra.

Brunbjörnen är främst vegetarian men slår ibland stora djur som ren
och älg. I Sverige består födan främst av bär, myror och älgar.

Under vintern går den i ide och ungarna, som föds i idet, är vid
födseln små, ungefär som marsvin, och väger bara mellan 250–600
gram. I Sverige beräknas björnstammen bestå av drygt 3 000 djur.

Fälthare, tyskhare, ”Lepus europaeus”, är en art i familjen harar och
kaniner och är införd till Sverige på 1880-talet. Den är grågul till
gulbrun med vit buk, ljusgul iris och svans med svart ovansida.
Fältharen äter gräs och örtblad, på vintern även knoppar och bark.

Skogshare, svenskhare, ”Lepus timidus”, är en art i familjen harar och
kaniner. Den är mellan 45–60 centimeter lång och gråbrun med vit
svans och svarta öronspetsar.

Vintertid är den i norr helvit utom på öronspetsarna, i söder bara
gråvit. Den lever i skogsmark, helst med rikliga inslag av lövträd, och
äter tunna kvistar, bark av lövträd samt örter och ris. Där fältharen
saknas kan skogsharen finnas också på öppna marker.

Lodjur, lo, göpe eller göpa, ”Lynx lynx”, är en art i familjen kattdjur.
Lodjuret är mellan 70–140 centimeter lång plus svans och väger
mellan 8–30 kilo.

Den är ljusbrun med mörka fläckar och svart svansspets och har långa
ben, stora tassar och tofsar på öronen.

Lodjuret äter gnagare, hare, skogsfågel och rådjur som den jagar
smygande. Den dödar även rödräv som konkurrerar om födan.

Arten förekommer från Skandinavien och Centraleuropa till östra
Sibirien och i Canada och norra USA finns en mindre art som heter
kanadensisk lodjur.

Grävling, ”Meles meles”, är en art i rovdjursfamiljen mårddjur. Den är
cirka 80 cm lång plus svans. Pälsen är gråspräcklig och svart med vita
ränder längs med kinderna och nosryggen.

Grävlingen förekommer i Sverige norrut till södra Norrland, främst i
lövskog med gräsmarker och den bor i gryt med många ingångar och
äter smådjur, ägg, bär och frukt.

Rådjur, ”Capreolus capreolus”, är en art i familjen hjortdjur. Den är
mellan 65–75 centimeter i mankhöjd, rödbrun sommartid och brungrå
vintertid. Undersidan och spegeln eller bakdelen på rådjuret är vita.

Rådjuret är växtätare och finns i alla typer av skogsmark i Europa och
Mindre Asien. En närbesläktad större art finns i norra Asien och heter
sibiriskt rådjur, ”Capreolus pygargus”.

Älg, ”Alces alces”, är en art i familjen hjortdjur. Den är mellan 240–
310 centimeter lång, med en mankhöjd på upp till 235 centimeter, och
tillsammans med amerikansk älg, ”Alces americanus”, därmed det
största hjortdjuret.

Pälsen är brun till gråsvart och de långa underbenen är gråvita.
Huvudets form är karakteristisk med bred och hårbeklädd, litet
hängande och något hästmulelik mule och kort hakskägg. Svansen hos
älgen är mycket kort.

Amerikansk älg är något större än europeisk älg, särskilt vad gäller
hornen, den största uppmätta kronbredd drygt 200 centimeter mot 140
centimeter hos europeisk älg, båda arterna kan dock som fullt utvuxna
väga över 700 kilo.

Älgen föredrar fuktiga marker med viden och asp och äter örter och ris
samt blad från buskar och småträd. Den vadar också ut i sjöar och
betar växter under vattenytan, den simmar för övrigt alldeles utmärkt.
På vintern utgörs födan mest av skott från tall samt från björkar och
andra lövträd.

Europeisk älg lever i boreala skogar i Eurasien från Norge till Jenisej i
Sibirien och i östra Sibirien och Nordamerika ersätts den av
amerikansk älg.

Älgar blir könsmogna redan under sitt andra levnadsår, men brukar
inte få chansen att para sig förrän något senare, detta gäller speciellt hanarna. Honorna föder kalvar framför allt från fyra till tolv års ålder,
men ibland tills de är 18 år gamla.

Detta är också en relativt normal livslängd för en älg, om den lyckas
undgå att bli skjuten. Rekordet i livslängd för en älg är 27 år, men det
är inte många som blir mycket äldre än 20 år.

Under parningstiden på hösten kämpar tjurarna inbördes om korna. På
försommaren, efter cirka 8 månaders dräktighet, föder kon mellan 1–2
ungar.

Ett par veckor före nästa kalvning stöter honan bort ettårskalvarna.
Sådana kalvar vandrar ibland långt från sin naturliga miljö, då och då
in i bebyggda områden.

Sverige har en av världens tätaste älgpopulationer med drygt 200 000
djur efter den årliga jakten.

Hornen, som finns bara hos hanar, är stora och hos fullvuxna djur
skovelformiga, palmata, eller grenade, cervina.

Detta är utfodringsplatsen i det relativt stora älghägnet men där fanns
inget djur just när jag gick förbi, klockan 08:00 samt 17:00 är de två
utfodringstiderna och då är chansen att få se de mäktiga djuren som
störst.

Spår av älg var dock inte svårt att hitta och som ni kan se har fötterna
långa klövar samt lättklövar som hindrar dem från att sjunka ned för
djupt på sank mark.

Den svenska älgstammen har ett i stort sett gott hälsoläge och under
senare år har intensiv forskning runt älgstammens hälsotillstånd
bedrivits, bland annat med fokus på den sjukdom som benämns
Älvsborgssjukan.

Forskningen har visat att dödligheten i infektioner eller andra
sjukdomar i älgstammen i Sverige ligger runt 3 %. Infektioner
orsakade av virus eller bakterier är dock relativt ovanliga bland vilda
älgar. Däremot är parasitinfektioner vanligare, varav hjärnhinnemask,
ur släktet ”Elaphostrongylus”, är en parasit som vissa år kan orsaka
förhöjd dödlighet bland framför allt yngre älgar.

Jakt efter älg får ske endast inom ett område som länsstyrelsen har
registrerat men detta gäller dock inte om jakten endast avser älgkalv.
Jakttidens början ska vara densamma för all älgjakt inom ett område.

I norra Sverige inleds älgjakten under september månad och i övriga
delar av landet under oktober och jakt efter älg får inte pågå efter
februari månads utgång.

Älgstammen i Sverige har från 1940-talet ökat kraftigt och en
synnerligen kraftig ökning kan noteras från och med år 1977, då
avskjutningen uppgick till cirka 70 000 djur, och fram till 1982, då
174 741 djur fälldes.

Avskjutningen har därefter minskat, och jaktåret 2008–09 fälldes 83
554 djur. Det bör dock framhållas att minskningen av stammen i delar
av landet varit avsiktlig. Anledningen har då främst varit att
älgstammarna inom många områden har varit så stora att de
skogsskador älgarna orsakade nådde en oacceptabel omfattning.
Under senare år har i vissa län också björn- och vargstammarnas
utveckling inneburit ett ökat tryck på älgstammarna.

Älg förekom under senaste istiden över hela Europa och avbildades
till exempel i spanska grottmålningar.

En mytisk roll antyds av bland annat nordeuropeiska
älghuvudsskulpturer och hällmålningar från stenåldern, och älg
figurerar även i finskugriska myter.

Under karolingisk tid, Karl den store, cirka 768 – 911 efter Kristus,
var älgen i stort sett utrotad utanför sitt nuvarande utbredningsområde,
i Danmark dock redan under förhistorisk tid.

Om dess rika förekomst och om jaktens betydelse i Skandinavien
under medeltiden vittnar de över 27 000 fångstgropar som har
registrerats och i stor utsträckning använts vid älgjakt, i Nordsverige
var älg det viktigaste jaktviltet.

Den jagades även med giller eller älgspjut, snaror, under hetsjakt på
skidor och vid älgstupor. Uppfödning och domesticering av älg har
förekommit, men de flesta berättelser om älgar som drag- eller riddjur
hör till sägnernas värld.

Älgar var under medeltiden uppskattade kuriositeter i västeuropeiska
djurparker och menagerier. Till älgens folklore hör tron att älgar har
stela benleder och därför sover stående, lutade mot träd, och att man
därför preparerade så kallade ”sovträd” genom att delvis såga genom
dem. När älgen lutade sig mot ett sådant träd gick stammen av, älgen
föll till marken och kunde sedan inte resa sig igen. Detta berättades
redan av Plinius den äldre och var en levande tradition i Sverige ända
in på 1900-talet.