Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Våren vid Skillingaryds dämme, del 13

Våren vid Skillingaryds dämme, del 13, en naturkrönika i 8 bilder om
att vargavintern är över för denna gång men också om att kylan envist
biter sig kvar.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av mars 2011, dagen
då tiden blev vriden.

Bofinken, ”Fringilla coelebs”, denna lilla tätting som tillhör familjen
finkar, ”Fringillidae” och som är mycket talrik i Europa ingår i det lilla
släktet ”Fringilla” tillsammans med de två arterna blå bofink,
”Fringilla teydea”, och bergfink, ”Fringilla montifringilla”.

Bofinken delas upp i ett stort antal underarter, ofta mellan 15 och 20
stycken och dessa underarter delas i sin tur sedan in i tre distinkta
grupper.

Den europeiska underartsgruppen ”coelebs”-gruppen:

”Fringilla coelebs coelebs”, vår bofink, samt ”F. c. schiebeli”, häckar
från kontinentala
Europa till Sibirien och mindre Asien och övervintrar så långt söderut
som i norra Afrika.
”Fringilla coelebs gengleri”, häckar på Brittiska öarna, yttre
Hebriderna och Orkneyöarna.
”Fringilla coelebs solomkoi”, samt ”F. c. caucasica”, häckar på
Krimhalvön och Kaukasus.
”Fringilla coelebs alexandrovi”, häckar i norra Iran.
”Fringilla coelebs transcaspia”, häckar i nordöstra Iran.
”Fringilla coelebs syriaca”, häckar på Cypern och i Levanten.
”Fringilla coelebs balearica”, häckar på Iberiska halvön och Balearerna.
”Fringilla coelebs tyrrhenica”, häckar på Korsika.
”Fringilla coelebs sarda”, häckar på Sardinien.

Den nordafrikanska underartsgruppen ”africana”-gruppen:

”Fringilla coelebs africana”, häckar i nordvästra Afrika, från Marocko
till Tunisien.
”Fringilla coelebs spodiogenys”, häckar i södra sydöstra Tunisien och
nordvästra Libyen.

Underartsgruppen ”canariensis”-gruppen, återfinns på Kanarieöarna,
Madeira och Azorerna.

”Fringilla coelebs canariensis”, häckar på Gran Canaria, Teneriffa och
på Gomera.
”Fringilla coelebs ombriosa”, häckar på ön Hierro på Kanarieöarna.
”Fringilla coelebs palmae”, häckar på La Palma på Kanarieöarna.
”Fringilla coelebs maderensis”, häckar på Madeira.
”Fringilla coelebs moreletti”, häckar på Azorerna.

Bofinkens latinska namn ”Fringilla coelebs” betyder, ogift bofink och
syftar till att bofinkshanarna oftast anländer först på våren medan
honorna anländer först någon vecka senare. Jag har faktiskt inte sett
någon hona ännu, läs 16 april, 2011, men de har kommit det har många
talat om för mig.

Bofinkhonan häckar faktiskt två gånger om året och lägger mellan 3-6
ljusbruna eller blåaktigt vita ägg, som kan vara rätt olika färgade från
bo till bo, dock är de alltid tecknade med röd- till mörkbruna fläckar
samt fina streck.

Om man inte håller efter tallarna vid Skillingaryds dämme kommer
denna vackra plats om några årtionden att vara en tallmo likt de
tallmoar som idag omger platsen. Bitvis är det som bilden visar på
gång att bildas små öar av tallskog ety på dessa sandiga och
näringsfattiga marker trivs nämligen Pínus sylvéstris.

Tallen har ytliga rötter och trivs på nära nog all slags mark, men som
högstammig skog företrädesvis på varm, torr och mager jordmån som
till exempel här vid Skillingaryds dämme. Om Skillingaryds dämme
lämnas åt en så kallad fri utveckling kommer här att bildas en
glesstammig tallskog precis som de tallmoar som är så vanliga i våra
trakter där lingon och renlavar är karaktärsväxter för denna högväxta,
ljusa skogsbiotop. På myrar blir dock tallen dvärgartat liten, en så
kallad martall, som vid en ålder av 50 år kan vara endast manshög och
ha en stam som inte är grövre än en vanlig spatserkäpp. I folktron
tänkte man sig att maran hade ridit trädet, därav namnet.

Tallens kåda är antiseptisk, antibakteriell och är även effektiv mot
vissa svampinfektioner. Torkad tallkåda maldes då till ett pulver som
blandades med alkohol varvid de aktiva ämnena i kådan löstes upp i
alkoholen och lösningen kunde silas efter ett par veckor och användas.
Tallkåda var förr också en av de aktiva ingredienserna i deodorant och
tallbarrsolja kan utvinnas igenom ångdestillering av tallbarr och har
liknande egenskaper som tallkådan.

Tallens nya årsskott kan för övrigt ätas under maj-juni och ett avkok,
rikt på vitamin C, kan göras av barren och den gröna innerbarken.
Mjuka rötter ifrån unga tallar, som är mindre än 50 centimeter höga,
kan ätas efter kokning. Tall betraktas som en av de fjorton viktigaste
vildväxterna i en överlevnadssituation och förr användes även
innerbarken till det klassiska barkbrödet.

Tallen kan bli mycket gammal. De äldsta påträffas vanligen i skyddade
områden såsom nationalparker, naturreservat och olika andra
biotopskyddade områden genom att tallen i övriga skogsområden
normalt avverkas vid en ålder av mellan 90-150 år för att utnyttjas som
träråvara. Den äldsta tall som påträffats i Sverige var en tall på
Hornslandet som år 2004 var 757 år gammal, det vill säga idag 764 år.
En tall i Norra Österbotten i Finland var 1029 år när den föll år 1879.
Tallar kan nå en höjd av drygt 40 meter och få en stamomkrets på över
fyra meter.

Bärnsten är ett samlingsnamn för flera fossila hartser avsöndrade som
kåda av träd, främst barrträd såsom bildens tallar, med det
gemensamma namnet ”Pinus succinifera”. Den förekommer i
oregelbundna klumpar eller i form av droppar och kan innehålla fossila
rester av växter eller insekter. Färgen är vanligen gul, brun eller
rödaktig och fettglänsande samt genomskinlig eller nästan
genomskinlig, men förekommer även som svart, grön, violett, mjölkigt
vit eller blåsvart. Bärnsten är känd från nästan hela norra och mellersta
Europa och förekommer även i Spanien, Italien, Rumänien, Japan och
Burma med flera länder. Den förnämsta bärnstensförekomsten är kring
södra Östersjön, där det viktigaste hartset är succinit. Det är så lätt att
det enbart av vågornas kraft kan kastas upp på stranden från
havsbotten. I Nordisk familjebok står det följande om succinit, citat;

”Succinit är den vanligaste och mest kända af Östersjöområdets
bärnstenar och är den, som i allmänhet afses, när man talar om
bärnsten; den är i förhållande till de öfriga af så öfvervägande
betydelse, att vi i det följande skola uppehålla oss endast vid den. Den
är vanligen genomskinlig eller genomlysande, men visar dock alla
öfvergångar från klara till mjölkiga eller rent af ogenomskinliga
varieteter. Färgen är företrädesvis gul, men kan stundom vara blåaktig,
grön, röd, hvit eller svart, så att nästan alla färgtoner äro hos
densamma representerade. Förvittringsskorpan är mörkfärgad och fast.
Succinitens hårdhetsgrad är större än hårdheten hos öfriga slag af
Östersjöbärnsten, mellan 2 och 3; ehuru något spröd, låter den väl
arbeta sig, brottet är mussligt och fettglänsande. Som dess egentliga
vikt endast är l, 050-l, 096, är den så lätt, att den af böljrörelsen kan
uppkastas från hafsbottnen på stranden. När den brännes, utvecklar den
en angenäm aromatisk lukt, som dock verkar mycket retande på
munnens och näsans slemhinnor. Den smälter, utan att förut svälla upp,
först vid 250°- 300°C., afger vid destillering 3-8 procent bärnstenssyra,
en egendomlig, grönbrun, brändt luktande olja (bärnstensolja), kolsyra,
vatten och vätgas, medan bärnstenskolofonium återstår. Den höga
procenthalten af bärnstenssyra är för succiniten särskildt utmärkande,
ty sådan saknas i den blåa jordens öfriga hartser, medan bärnsten
från andra lokaler i allmänhet innehåller mindre än 3 procent däraf och
endast från Rumänien visar samma sammansättning som succiniten.”

Bärnstenen kan brinna och utvecklar då en angenäm och aromatisk
doft. Namnet bärnsten härstammar från plattyskans ”börnsteen”, som
kommer av ”börnen” för att brinna. I Skåne kallades den förr ”rav”
vilket är det fornnordiska ordet för bärnsten och än idag är det danska
ordet för bärnsten, ett ord som bland annat återfinns i ortnamnet
Ravlunda. Bärnstenen blev ett tidigt betalningsmedel i Europa och har
samlats sen stenåldern och smycken av bärnsten ansågs skydda mot
trolldom och onda makter. Det var också bra mot allehanda sjukdomar
som gikt, hysteri och magont. De två största svenska stenarna kommer
från Falsterbohalvön i Skåne och väger 1,8 kilo per styck. Världens
största bärnsten sägs väga hela 9,8 kilo.

Bärnstens hårdhetsgrad är mellan 2 och 3 och stenen kan sålunda
lätt bearbetas. Den betraktas som en ädelsten och används till
prydnadsföremål och smycken. För att få kallas bärnsten måste stenen
vara äldre än 20 miljoner år. Stenen är oftast i sin naturliga form matt
på grund av sina otaliga små blåsor eller sprickor men genom kokning
i olja kan man få bort luftblåsor och inneslutna vätskor i bärnstenen
och förbättra kvaliteten. Många av stenarna i affären är kokade stenar
och alltså inte äkta i sin färg. Man kan även på liknande sätt pressa
ihop mindre oanvändbara bitar till större mer säljbara bitar bärnsten.

Bärnsten har genom sitt grekiska namn, elektron, givit upphov till
benämningen elektricitet och elektron från de elektrostatiska
egenskaperna som bärnsten efter gnidning brukar ha genom att
attrahera lätta kroppar till exempel hårstrån. Det var den grekiska
filosofen Thales från Miletos, 632 före Kristus till 543 före Kristus,
som upptäckte detta fenomen.

Precis som pärlor mår bärnsten bra av att användas men utsöndringen
från huden kan med tiden missfärga bärnstenen. Man kan dock rengöra
bärnstenen i ljumt vatten, dock inte hett, med lite diskmedel. Därefter
ska man smörja in bärnstenen i vegetabilisk olja. Att tänka på är också
att parfym och hårspray innehåller alkohol, vilket kan få bärnstenen att
tappa sin lyster.

Mo är enligt äldre svensk terminologi en jordart som har en
partikelstorlek på mellan 0,02-0,2 millimeter och ligger
storleksmässigt mellan sand och mjäla. Mo indelas ibland i finmo,
0,02-0,06 millimeter, och grovmo, 0,06-0,2 millimeter. Finmo ingår
tillsammans med mjäla i den nyare beteckningen silt, medan grovmo
räknas som sand i den nyare kornstorleksskalan från SIG, Statens
Geotekniska Institut, där sand och silt ersätter sand, mo och mjäla. Mo
eller moar är, som sagt, en torr slättmark ofta bevuxen med tall, renlav
och ljung, precis som ett framtida Skillingaryds dämme i fri
utveckling.

Morän är en jordart bildad av en glaciär eller inlandsis, genom en
osorterad avlagring av bergmaterial direkt från en glaciäris. Jordarten
kännetecknas av en osorterad blandning av olika partikelstorlekar, från
lerpartiklar med en kornstorlek på mer än 0,002 millimeter till block
med en kornstorlek på mer än 20 centimeter. Moränerna klassificeras
efter sitt bildningssätt varför morän även kan vara relativt ensorterad,
de brukar då kunna särskiljas från strömningsavlagrat material genom
sin kantighet. Beroende på bildningssätt talas det om
utsmältningsmorän, flytmorän eller bottenmorän. De mindre
partiklarna som ”bäddar in” de större partiklarna kallas för matrix och
de större partiklarna kallas för block.

Moräner indelas efter sin sammansättning i lermoräner, även
betecknad moränlera, siltmoräner, sandmoräner, grusmoräner,
stenmoräner och blockmoräner samt blandkorniga moräner.
Kornstorlekssammansättningen är till stor del beroende av de bergarter
som inlandsisen eller glaciären eroderat. Grova moräner finns
framförallt i urbergsområden som här hos oss, medan finkorniga
moräner återfinns i områden med skiffrar och kalksten.

Morän täcker större delen av Sveriges yta, men är inom låglänta
områden ofta överlagrade av sedimentjordarter eller torv. Många av
Sveriges jordarter har bildats under och efter den senaste istiden
Weichsel. Den hade sin början för cirka 115 000 år sedan och hade sin
största utbredning för cirka 20 000 år sedan då den täckte
Skandinaviska halvön, stora delar av Danmark, Finland, västra
Ryssland, Baltikum och norra Tyskland. För 20 000 år sedan började
klimatet bli mildare igen och isen började sakta att dra sig tillbaka, till
en början med ungefär 50 meter per år med sedan allt snabbare. För
11 000 år sedan var iskanten i höjd med Uppland och för cirka 8500 år
sedan var all is bortsmält från Skandinavien. De glaciärer som finns
idag i Norge och Sverige är alltså inte en rest av den senaste Weichsel-
istiden.

Under isens framryckning ryckte den med sig allt löst material som
äldre jordarter, växter och lösa bergarter. Den slipade också urberget
genom grus och sten som låg i dess bottenskikt. När isen smälte och
drog sig tillbaka norrut lämnades det material den fört med sig. Den
jordart som bildades var då morän som är en osorterad blandning av
fint och grovt material, allt från stora stenblock, över sten, grus, sand
till lerpartiklar. Morän är den vanligaste jordarten och täcker hela 75 %
av Sveriges yta.

Isen lämnade också material efter sig som var mer sorterat.
Smältvatten från isen skapade isälvar som gick i tunnlar genom isen. I
dessa byggdes bottenbäddar av renspolat grus och rundslipade block
upp och skapade så småningom rullstensåsar. Det finkorniga material
som också följde med isälvarna avsattes i sjöar och hav. De lösa
jordlager som skapades på det här sättet kallas glaciala sediment och
de avlagringar som skapats efter inlandsisens avsmältning kallas
således postglaciala sediment.

Tänk vad en bild på några små tallar kan berätta!

Här har någon hittat mat, trädgårdssnäckans skal har krossats och det
proteinrika djuret har givit energi och värme till en sork, mus, råtta
eller fågel.

Proteiner är komplexa organiska ämnen med hög molekylvikt och
tillsammans med polysackarider, fetter och nukleinsyror utgör
proteinerna huvudbeståndsdelen i allt levande. Ett äldre namn på
proteiner är äggviteämnen.

Kemiskt består proteinerna av långa kedjor av aminosyror hopbundna
genom peptidbindningar. Om kedjan består av mindre än
50 aminosyror använder man oftast benämningen peptid eller
peptidkedja istället för protein. Det finns exempel på proteiner med
upp till 27 000 aminosyror. Aminosyrorna är tjugo (20) till antalet och
heter i bokstavsordning;

alanin, cystein, asparaginsyra, glutaminsyra, fenylalanin, glycin,
histidin, isoleucin, lysin, leucin, metionin, asparagin, prolin (egentligen
en iminosyra men räknas ändå till aminosyrorna), glutamin, arginin,
serin, treonin, valin, tryptofan och tyrosin.

Essentiella aminosyror är de livsnödvändiga aminosyror som
människokroppen inte själv kan tillverka, och som således måste intas
med födan. Dessa aminosyror får vi i oss genom att äta proteinrika
produkter så som baljväxter, kött, nötter, fisk, skaldjur, ägg och
mjölkprodukter.

Dessa aminosyror är fenylalanin, isoleucin, leucin, lysin, metionin,
treonin, tryptofan, valin, arginin och histidin

Som två händer som sträcker sig mot solen, solenergi och
fotosyntesens magiska formel som är den yttersta nyckeln till syre och
näring, bara det ”gröna” producerar, alla vi andra konsumerar.

En flyguppvisning av en sångsvan är en mäktig syn.

Sångsvanen gjorde en ”raggarrunda” över dämmets dammar och
återvände till ”sin” första damm där hans första dam låg.

Här är polisen, som mitt i gatan står.
Han visar hur man kör,
han visar hur man går.
Ibland blir det stopp och då är gatan fri.
Då kilar alla fåglarna så kvickt förbi.

Skrivet av Dan Damberg