Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Våren vid Skillingaryds dämme, del 14

Våren vid Skillingaryds dämme, del 14, en naturkrönika i 12 bilder om
härliga vårtecken och ringmärkning av fåglar.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i april 2011.

Skrattmåsarna är tillbaka och som mest har jag räknat till 42 individer,
de flesta i sommardräkt men en och annan fortfarande kvar i
vinterdräkt. De samlas gärna invid utloppsröret i nordöstra delen av
den första dammen för på stenarna bara någon decimeter under vattnet
sitter tusentals sötvattenssnäckor av, för mig, okänd art.

Skrattmåsen häckar i kolonier ofta med flera tusen par, i vassjöar och
träsk, ibland också på holmar vid kusten eller i stadsparksdammar. Den
är generalist i födovalet, det vill säga, den äter ”allt”, och söker ofta
mask på åkrar efter plöjande traktorer, tar flygmyror eller som här
plockar snäckor under vattnet. Arten häckar i Europa och Asien, bort
till Japan, i hela Sverige utom i fjällen och i Norrlands inland. I
Sverige ökade den kraftigt i antal under större delen av 1900-talet, men
gick tillbaka under 1980-talet. Skrattmåskolonin vid Kävsjön innehöll i
början av 1980-talet mer än 3 600 häckande par, efter en räkning av
Lars Högström. Några få år senare var de i princip borta och tystnad
rådde. Undrar om de skall till och häcka vid Skillingaryds dämme
någon gång?

Den underbara vårblomman hästhov, hästhovsört eller numera
tussilago, ”Tussilágo fárfara”, är en art i familjen korgblommiga
växter. Den är flerårig med rikt förgrenade, tjocka, vita och
fjällbeklädda underjordiska utlöpare, som kan bli 2 meter långa. Från
jordstammen växer under senvåren upp skott som har basala
bladrosetter av långskaftade, hjärtlika blad med vitfiltad ovan- och
undersida. I bladvecken bildas knoppar, som tidigt nästkommande vår
utvecklar 10–20 centimeter höga, upprätta och ogrenade blommande
stjälkar. Dessa har rödaktiga, fjällika blad och bär i sina toppar en enda
gulblommig korg och blomningen inträffar vanligtvis i mars och april.
Korgarnas kantblommor med tunglika kronor är honliga, medan de
rörlika diskblommorna i mitten är hanliga och frukten är en nöt.

Tussilago hör hemma i Europa, Asien och norra Afrika och har även
införts till Nordamerika. Den växer på lerig mark, längs bäckar och
diken, på stränder och i fuktig skog, på kulturmark kan den dessutom
vara ett besvärligt ogräs. I Sverige är den allmän norrut till Jämtland
och mindre allmän norr därom, i fjällen når den ända upp i det
lågalpina bältet.

Arten är sedan gammalt använd inom folkmedicinen som
hostdämpande medel, därav det vetenskapliga släktnamnet tussilago,
som kommer av latinets ”tússis” för hosta och ”ágo” för ”fördriva”. I
svenska dialekter har den även namnet ”hosthäv”, dock har man på
senare år upptäckt cancerframkallande ämnen, så kallade
”pyrrolizidinalkaloider”, i den och den innehåller även slem- och
garvämnen. Tussilago har fordom även använts mot brännskador och
hudåkommor.

Pyrrolizidinalkaloider är en grupp mycket giftiga alkaloider som
förekommer i växter tillhörande familjerna korgblommiga växter,
strävbladiga växter och ärtväxter. Särskilt släktet ”Senecio” med bland
annat de svenska arterna korsört och stånds är rikt på
pyrrolizidinalkaloider. Växter som innehåller dessa alkaloider, som för
övrigt inte förstörs vid torkning eller ensilering, förorsakar ofta
förgiftningar hos betande boskap, till exempel hästar. Skadorna
drabbar främst levern men alkaloiderna är också tumörframkallande.

Monarkfjärilen och andra närbesläktade arter suger som fullbildade på
växter som innehåller pyrrolizidinalkaloider. De utnyttjar den giftiga
substansen som skydd mot predatorer, och hanarna använder den också
för att tillverka parningsstimulerande feromon.

Känner Ni igen vår ärrade kämpe, jätteröksvampen, efter en
vargavinter under snön, om inte så kan jag berätta att den ”överlevt”.

När försommarvärmen plötsligt och glädjande kom till oss hände allt
väldigt fort, knoppar formligen ”exploderade” och man nästan såg hur
de svällde och växte. Med den tillväxthastigheten som våren i april
2011 innebar måste det verkligen ”gjort ont när knoppar brast” för
”visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren
tveka”. De brustna knopparna tillhör släktet ”Ríbes” i familjen
stenbräckeväxter, med andra ord vinbär, färgbestämningen får vänta.

Uppåt mot den livgivande solens strålar strävar växterna på jorden så
även denna sälg, men var försiktig för solens strålar på våren kan vara
förrädiska bland annat på grund av det tunna ozonlagret.

Ozonlagret är ett lager av ozon i jordens stratosfär. Halterna av ozon är
särskilt höga i stratosfärens nedre skikt, det vill säga, 15-30 kilometer
över markytan. Ozonlagret absorberar effektivt skadlig UV-strålning
från solen, främst strålningen med en våglängd under 300 nanometer.
Utsläpp av ozonnedbrytande gaser, speciellt freon, har tunnat ut
ozonlagret, vilket ökat risken för hudcancer i områden nära Nord- och
Sydpolen. Ozonlagret lagar dock långsamt sig självt, syre (O2) övergår
nämligen till ozon (O3) när det utsätts för UV-strålning så med
minskande utsläpp finns det gott hopp om att skadan repareras på sikt.

Freoner skadar ozonlagret allvarligt eftersom när de bryts ned frisläpps
kloratomer och en enda kloratom kan förstöra av mellan tiotusen och
hundratusen ozonmolekyler. Denna mekanism har klarlagts av bland
andra Crutzen, Rowland och Molina, som år 1995 därför tilldelades
nobelpriset i kemi.

Ozonets tjocklek mäts i enheten DU som är en förkortning av Dobson
Units och ozon är en gas som finns högt uppe i atmosfären och som är
nödvändig för att vi ska kunna överleva. Den viktiga gasen är
samtidigt skadlig om den kommer i kontakt med något levande, till
exempel en växt, nere vid markytan. Ozon finns i atmosfären på en
höjd mellan 15-55 kilometer. En ozonmolekyl består av tre syreatomer
till skillnad från en vanlig syrgasmolekyl, som bara består av två
syreatomer.

Om vi inte hade haft ett ozonlager runt jorden så skulle de ultravioletta
strålarna, UV-strålarna, vara för starka för oss. Ozonlagret fungerar
som jordens ”solglasögon” och skyddar oss från de starka och
energirika UV-strålarna.

Dobsonenheten, förkortat DU, är alltså en enhet som används till att
ange ozonlagrets tjocklek och en Dobsonenhet motsvarar ”2.69 gånger
10 upphöjt till 20 ozonmolekyler per kvadratmeter”. Ett ozonlager på
0,01 millimeter har vid ett tryck på 1 atmosfärer, det vill säga trycket
vid havsytan, och vid temperaturen 0°C en Dobsonenhet på 1.
Normalvärdet uppe i atmosfären ska, bör ligga på drygt 300 DU.

Enheten är uppkallad efter den brittiska fysikern Gordon Dobson.

Druvfläder, ”Sambucus racemosa”, är en växtart i familjen
desmeknoppsväxter vilket är svårt att tro om man sett den lilla väna
desmeknoppen, se min krönika ”Från Gamla Åminne” från den 10 juni
2010.

Druvfläder är en buske eller ett litet träd, som mest blir 4 meter högt.
Blommorna har fem gulgröna kronblad och dessa sitter i en
oregelbunden blomställning som tenderar till äggformig i formen.
Frukten är röd och giftig och får absolut inte förväxlas med vanlig
fläder.

Det är skönt att se att den lilla sädesärlan har hittat tillbaka till våra
nordliga trakter igen, från fjärran afrikanska vinterkvarter.

Är det en karta över engelska kanalen eller är det mängder med
grönalger, svaret är mängder med grönalger.

Grönalger, tillhör divisionen alger, ”Chloróphyta”, som har uppemot
20 000 arter över hela världen. De visar mycket stor variation bland
annat i fråga om storlek, utseende och levnadssätt. Vissa arter
grönalger är encelliga med eller utan gisseltrådar, andra är
kolonibildande och andra åter flercelliga och grenigt eller ogrenigt
trådformiga. En del flercelliga är storväxta, somliga faktiskt mer än 50
centimeter höga. Ett stort antal grönalger lever i stillastående eller
rörligt sötvatten, något färre arter hör hemma i saltvatten, och vissa
arter lever till och med på land. En del lever som parasiter eller
epifyter på högre växter och vissa i symbios med svampar eller djur.
De vattenlevande arterna kan vara fastsittande eller fritt kringsvävande
som plankton.

Flertalet grönalger är gröna, men det finns arter som är mer gula eller
orange, medan en del är rödaktiga. Grönalgernas cellväggar visar stor
variation i fråga om kemisk uppbyggnad men består av cellulosa eller
andra polysackarider. Cellernas pigment är klorofyll a och b jämte gula
eller orange karotenoider. Cellernas näringsintag sker genom
fotosyntes och genom upptag av närsalter i vattnet, vilket är vitsen med
Skillingaryds dämme. Cellernas näringsupplag är som stärkelse men
hos många arter också som proteiner och i sällsynta fall som fetter eller
oljor. Genom att grönalgerna har samma typer av klorofyll och
upplagrad stärkelse samt att vissa former har arkegon anses de vara
föregångare till landväxterna, det vill säga till mossorna,
ormbunksväxterna och fröväxterna.

Arkegon är honorganet hos stamväxterna, det vill säga, hos mossorna,
ormbunksväxterna och fanerogamerna. Det är en flaskliknande
bildning, som i sin nedre, tjockare del innehåller en äggcell. Den övre,
smalare delen består av så kallade kanalceller. Ytterst på arkegonet
finns ett lager sterila halsceller. Hos de nakenfröiga växterna och i än
högre grad hos de gömfröiga växterna är arkegonen starkt reducerad.

Om Ni undrar vad det är för skräp som ligger vid det lilla fågeltornet
så kan jag upplysa om att det är material för kommande ringmärkning
vid Skillingaryds dämme.

Om man ser sig omkring i dammarna ser man de ramar varpå slöjnäten
ska fästas för att förhoppningsvis försiktigt fånga områdets flyttande
och häckande fåglar.

Hoppas att ringmärkarna bjuder in till guidade ringmärkarturer, för det
är mycket sevärt och lärorikt. Ska jag vara lite petig så skulle det vara
bra om man använde annan färg på staglinorna än vita för att
anordningen bättre ska smälta in i miljön.

Skrivet av Dan Damberg