Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Våren vid Skillingaryds dämme del 19

Våren vid Skillingaryds dämme del 19, en naturkrönika i 17 bilder om
en tätortsnära våtmark med en ovanligt rik biologisk mångfald, väl
värd ett besök.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av april 2012.

Den grå hägern lämnade Skillingaryds dämme utan ett ljud. Jag undrar
vad den hittar att äta. Kanske finns det fisk i dammarna eller så äter
den bara de grodor och paddor som jag vet att det finns i området.

Uppemot fem olika individer av rörhöns finns det rapporterat från
Skillingaryds dämme i år varav en syns på bilden. Hur många av dessa
som sedan bildar par och häckar vet jag inte, ännu.

Om vi gör ett hopp framåt i tiden så kan jag konstatera att den 25 maj
rapporterdes 6 nykläckta rörhöns från Skillingaryds dämme.

Rörhönan, ”Gallinula chloropus”, visar här tydligt de grönaktiga benen
och fötterna, tidigare kallades den därför grönfotad sumphöna.
Artnamnet ”chloropus” betyder för övrigt ”grönfotad”.

Fågeln är svår att få syn på då den oftast är inne i vegetationen längs
sjö- och dammkanterna. Den uppmärksammas därför oftast på det
korta bubblande ”kjorrrrl”-lätet. Den finns i vegetationsrika dammar
och småsjöar i södra Sverige och man hittar den ibland även i
parkdammar.

Rörhönan är en nattflyttare som i september- november flyger åt
sydväst till Västeuropa och Medelhavsländerna. Den brukar återvända
i april, men kan anlända tidigare. Den högsta kända åldern är 18 år och
7 månader.

Lyssna på rörhönans läte

Den här dagen låg det även ett par viggar i första dammen, hanen till
vänster och honan till höger. Viggen latinska namn är ”Aythya
fuligula” vilket betyder ”sotig”. Namnet vigg nämns först av Aron
Forsius år 1611 och ”Vigg” betyder kil och syftar troligen på hanens
hjässtofs.

Sigfridus Aronus Forsius eller Sigfrid Aron Forsius, föddes troligtvis
efter 1550 och dog år 1624. Han var präst i Stockholm och Finland
samt naturfilosof, matematiker, astronom och astrolog, översättare och
almanacks- samt psalmförfattare. Uppenbarligen en man med många
strängar på sin lyra.

Fiskmåsar är väl inte alltid ”roliga” men icke desto mindre vackra, i
synnerhet när de glider fram genom lufthavet under en klarblå himmel.

Det stod ett par skrattmåsar på ön i den första dammen och funderade
om detta var den ultimata häckningsplatsen men se det var det inte för
en vecka senare såg jag dem ivrigt bygga bo på den andra ön, i söder, i
den första dammen.

Visst de den lite fundersam ut, skrattmåsen, och undra på det den står
på fel ö, de valde istället ön i söder för sin häckning.

Äntligen fick jag en hyfsat skarp bild på ladusvalan, de är sådana
snabbflygare att jag nästan alltid får mer eller mindre suddiga bilder.
Denna kväll var Skillingaryds dämme fullt med ladusvalor vilket
betyder över hundra exemplar som alla jagade insekter tätt över
vattenytorna, ett härligt skådespel att se.

Grönsiskehanen ser lite besviken ut, talgbollen är uppäten, bara det
gröna plastnätet finns kvar men så här års får han faktiskt hitta mat
själv.

Namnet sädesärla nämns första gången år 1538 och förstavelsen
”Sädes” kommer av ”säd och sådd”. Detta har säkert applicerats på
sädesärlan eftersom den anländer vid tiden för vårbruket och för dess
vana att följa lantbrukaren vid plöjning och harvning för att söka föda i
den omrörda jorden.

Förr i tiden när man såg en sädesärla för första gången på året gällde
det att tänka sig för. Höll man en stör eller något annat långt föremål i
handen kunde man räkna med ett långt liv. Satt den första sädesärlan
stilla på gårdsplanen fick man stanna kvar det året, flög hon genast sin
kos måste man räkna med att flytta.

En annan historia om sädesärlan berättades för mig av en god vän, han
sa att när man ser sädesärlan första gången för året då ska man tälja sig
en liten pinne, en ärlepinne, som man sedan ska förvara i plånboken
för då blir man inte utan pengar det året.

Enligt gammal folktro hörde sädesärlan till de fåglar som det var farligt
att döda för på den tiden när djuren kunde tala sa hon: ”Den som rör
mig, han skall mista sig”.

Ett stort och kraftigt kanadagåsägg låg ensamt och krossat, ingen unge
så långt ögat kunde se, förmodligen har korpen eller kråkan varit
framme och fått sig ett mål mat.

Så här är det lättare att få bilder på ladusvalor, det vill säga när de sitter
still på nattkvist, men de vara verkligen inte lätta att komma nära.
Ladusvalans latinska namn är, ”Hirundo rustica”, vilket betyder ”den
lantliga svalan”.

Under 1600- och 1700-talen trodde man att när svalorna försvann på
hösten så gick de i ide bland stenar och slam på sjöbottnarna och dök
upp igen på våren när isen smält och solen tinat upp dem.

Långa avhandlingar har skrivits om detta fenomen och först omkring
år 1850, då Svenska Vetenskapsakademin utsatt ett pris på 30 riksdaler
till den som bevisligen fiskat upp en levande svala, gick man över till
att tro att de faktiskt flyttade söderut.

Ladusvalan flyttar i september ner till mellersta och södra Afrika och
under senare hälften av april eller början av maj återkommer den till
Sverige. Den brukar då vara den tidigaste av våra svalor som anländer,
hussvalan och backsvalan kommer vanligtvis något senare. Tornsvalan
är ingen svala utan en seglare och heter därför numera tornseglare.

Bildens pillerstarr, ”Carex pilulifera”, är en hårt tuvad starr med skilda
han- och honax. Tuvorna kan bli ganska stora och stråna är bågböjda
så att hela tuvan ser tillplattad ut.

Pillerstarren är vanlig i stora delar av södra och mellersta Sverige. Den
är en av de få starrarter som växer på torra solexponerade platser, som
berghällar, torrbackar och hedmarker samt naturligtvis vid
Skillingaryds dämme.

Pillerstarrens latinska artnamn ”pilulifera” kommer av latinets ”pilula”
för ”liten kula, piller” och ”ferre” för ”bära”. Namnet betyder sålunda
pillerbärande och syftar på de små runda honaxen. På bilden har dessa
ännu ej mognat.

Så här vackert blommade krypvidet, ”Salix repens”, på sluttningen ner
emot första dammens västra sida. Arten blommar i april-maj,
vanligtvis samtidigt med lövsprickningen.

Ur det till synes livlöst bruna spirar livet på nytt igen varje vår, här
representerat av vresrosens, ”Rosa rugosa”, nyspruckna knoppar.
Artnamnet ”rugosa” kommer av latinets ”rugosus” för ”rynkig” och
syftar på bladens rynkiga yta. Sitt latinska namn har vresrosen fått av
Linnélärjungen och Jönköpingssonen Carl Peter Thunberg, 1743–
1828, som var botanist och läkare samt efterträdare till Carl von Linné
på professuren i Uppsala från och med år 1784.

Den avslutande bilden för denna gång blir på det lilla vackra
backskärvfröet, Thlaspi caerulescens”, som i år blommade rikligt vid
Skillingaryds dämme. Backskärvfrö har kommit till Sverige i sen tid
men trots detta förekommer arten i nästan hela landet utom i de allra
nordligast landskapen.