Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Våren vid Skillingaryds dämme, del 20

Våren vid Skillingaryds dämme del 20, en naturkrönika i 11 bilder från
vår tätortsnära och biologiskt rika våtmark när våren sedan länge
egentligen blivit sommar.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd, i slutet av april 2012.

Enligt mitt förmenande tillhör en av vårt områdes allra vackraste
sångröster svarthättan, ”Sylvia atricapilla”. Här sitter den och sjunger
sina vackra och något vemodiga, silverklara toner, i björkskogen i
södra delen av Skillingaryds dämme.

Lyssna på svarthättans sång

Bilden visar en hane av svarthätta med sin just svarta hätta, honans är
rödbrun. Dess sång börjar småtjattrande likt en trädgårdssångare men
blir sedan klart flöjtande melodisk, lyssna gärna under förra bilden.

En trana var för ovanlighetens skull på besök vid dämmet denna afton
men den lämnade efter en stund med riktning åt söder.

Den flög ganska nära mig åt söder och det är en imponerande storlek
och siluett som tranan har.

Kanadagåsen ruvar sina ägg som vanligt på den första ön, den är varsk
och håller hela tiden mycket noga reda på mig trots att jag står
40 meter ifrån den på vägen i väster.

Även buskskvättan, ”Saxicola rubetra”, har återkommit till dämmet
som en av de senaste fåglarna och jag säger som vanligt välkommen
tillbaka från Afrika.

Lyssna på buskskvättans sång

Sävsparvshanen sjöng ivrigt sittande i kaveldunet och förmodligen
häckar han också i närheten. Vanligtvis bygger sävsparvarna sitt bo på
marken i en tuva.

Lyssna på sävsparvens sång

Den vackert gula sommargyllen, ”Barbarea vulgaris”, blommar just nu
som vackrast, nedanför blommar mängder med styvmorsviol och hela
sceneriet avspeglar de svenska färgerna så här dagen efter segern i
Baku.

Käringtanden, ”Lotus corniculatus”, är mycket variabel och delas upp i
flera olika varieteter, i Sverige förekommer tre, vanlig käringtand,
fjällkäringtand och foderkäringtand.

”Käringtanden är en bland våra vanligaste örter
(”vulgatissima planta” L.), men pryder rätt väl de temligen olikartade
ställen, der man råkar den, och efter hvilka den varierar icke så litet.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år
1868.

Tiggarranunkeln, ”Ranunculus sceleratus”, kan knappast förväxlas
med någon av de andra arterna i sitt släkte smörblommor.

Det latinska artnamnet ”sceleratus” kommer av ordet ”scelerare” som
betyder ”begå brott” och det svenska artnamnet tiggarranunkel av att
dess giftighet förr skall ha utnyttjats av tiggare.

C. F. Nyman ger år 1867 en målande beskrivning av artens otäcka
egenskaper och han skriver att;

”Om bladen tuggas tillräckligt länge bränna de på tungan, göra den
hudlös och borttaga smaken, hvarvid tänderna domna och tandköttet
blöder. Sedan de endast en timma legat på huden, uppkomma
gulvätskiga blåsor, hvilka sedan bilda variga och mycket svårläkta sår.
På detta sätt lära fordom tiggare, för att väcka medlidande, skaffat sig
otäcka sårnader, hvadan växtens svenska namn”.

Bildens backtrav, ”Arabidopsis thaliana”, blommar tidigt efter
snösmältningen, ofta redan i april och blommorna är små med vita
eller gulvita, smala kronblad som ofta är uppåtriktade.

Det latinska artnamnet ”thaliana” hedrar den tyske läkaren Johannes
Thal som levde mellan åren 1542-1583.

Notera gärna den lilla flugan som jag faktiskt inte såg när jag tog
bilden.

Bildens hundkex, ”Anthriscus sylvestris”, tillhör de flockblommiga
växterna inom familjen ”Apiaceae”, som förr hette ”Umbelliferae”.
Dessa är ett- till fleråriga örter som ibland vatten- eller sumpväxter.
Deras stjälkar är släta eller räfflade och har vanligen ihåliga
ledstycken. Bladen är strödda och oftast djupt samt upprepat flikiga,
sällan enkla eller handflikiga. De har dessutom vanligen en
välutvecklad bladslida.

Blommorna sitter i sammansatta flockar och kronbladen är fem till
antalet. Dessa är vanligtvis vita, rödlätta, gula eller gulgröna.
Fruktämnet är undersittande och frukten är en tvådelad klyvfrukt på en
vanligtvis tvådelad axel.

Hundkäx kan användas som färgväxt, varvid bladen ger en vackert
grön färg, alunbetad ger den dock gul färg. Enligt C. F. Nyman, år
1867, kan man också använda en dekokt på hundkäx och kalk för att
gulbetsa trä.

Bilden visar en hane av svarthätta med sin just svarta hätta, honans är
rödbrun. Dess sång börjar småtjattrande likt en trädgårdssångare men
blir sedan klart flöjtande melodisk, lyssna gärna under förra bilden.