Vår natur- och kulturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.
Våren vid Skillingaryds dämme, del 22
Våren vid Skillingaryds dämme, del 22, en natur- och kulturkrönika i
13 bilder om våren som började tidigt och om den unga knölsvanens
öden och äventyr i sin ensamhet i dämmets dammar.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd på februari månads sista
dag 2015. Bilderna är som vanligt klickbara.
Så här såg naturen ut vid Skillingaryds dämme redan den 28 februari i
år, ingen snö och ingen kyla, bilden är tagen från utsikttornet och rakt
västerut.
Bilden är tagen från utsikttornet och rakt norrut och i fjärran syns
utfodringsplatsen där det under vintern varit mängder med talgoxar
och blåmesar samt en och annan talltita.
Bilden är tagen från utsikttornet och nästan rakt österut, dammen som
ni ser har normalt sett inget vatten utan det vatten som finns där när
bilden togs är Lagans vatten och likt principen för ett
kommunicerande kärl tränger detta upp i dammen.
Bilden är tagen från utsikttornet och åt sydost ner emot grillplatsen där
Lagan gör en kraftig sväng i nästan 45 grader, eller om ni så vill, i 135
grader, beroende på om man mäter innervinkeln eller yttervinkeln.
Ytterligare en bild tagen åt västsydväst över Skillingaryds dämme
med motorvägen och avfarten till Skillingaryd södra i bakgrunden.
Det är i denna damm, den första, som de flesta fåglarna bukar finnas.
Ännu en bild tagen åt norr över Skillingaryds dämme, i bakgrunden,
längst åt norr, på den vänstra dammen växer de märkliga
jätteröksvamparna, ”Calvatia gigantea” som definitivt är värda ett
besök.
Så till den unga, juvenila, knölsvanen som av många påstås inte kunna
flyga, när jag frågade om detta var sant så skakade den intensivt på
huvudet vilket jag tolkade som, visst kan jag flyga!
Den föddes sommaren år 2014 och är då till denna sommar ett år
gammal och har nu sin första vinterdräkt.
Knölsvanen anlägger sin vita fjäderdräkt under det första levnadsårets
sommar, med andra ord till sommaren, eller under det andra
levnadsårets höst, med andra ord nu till hösten, då den också får sin
vackert röda näbb.
Man har funnit 13 000 år gamla subfossil av knölsvan i ett område
som sträcker sig från Irland till Portugal, Italien och Frankrike.
Man har också funnit 6 000 år gamla subfossil av knölsvan i
postglaciala torvmossar i East Anglia i Storbritannien.
Subfossil är ben och växtdelar som bara delvis har blivit förvandlade
till fossil. Ibland kan det vara lämningar efter organismer som finns än
idag, men det kan också vara helt utdöda arter och exempel på
svenska subfossil är mammut och skalbanksfaunan i västra Sverige.
Den paleolitiska underarten av knölsvan, ”Cygnus olor bergmanni”,
som bara skiljer sig i storlek från dagens knölsvanar är känd från fossil
funna i Azerbajdzjan.
Fossil av svanarter som är förfäder till knölsvanen har återfunnits i de
fyra amerikanska staterna Kalifornien, Arizona, Idaho och Oregon.
Dessa fossil härstammar från miocen till sen pleistocen, vilket är
ungefär 10 000 år före nutid.
Det har under en del av vintern rastat tio sothönor vid Skillingaryds
dämme men dessa har sedan en tid tillbaka tyvärr lämnat dammarna.
Sothöna, ”Fulica atra”, är en art i fågelfamiljen rallar och är mellan
35–40 centimeter lång och helt sotsvart med ljus näbb och vit
pannplåt.
Benen är gröna men har inte simhud mellan tårna utan hudflikar på
tårna, så kallade årfötter.
Sothönan häckar i vegetationsrika sjöar och havsvikar i Eurasien,
Nordafrika och Australasien och är vanlig i södra och mellersta
Sverige och förekommer tillfälligt i Norrlands kustland.
Vintertid samlas ofta stora mängder där det finns öppet vatten, som
här vid Skillingaryds dämme, och när sothönan lyfter springer den
trippande på vattenytan med slående vingar innan den kommer upp i
luften.
Under våren försvarar hanen aggressivt sitt revir mot såväl artfränder
som mindre änder och födan består av sjögräs och andra vattenväxter,
insekter och deras larver samt snäckor vilket det finns rikligt vid
Skillingaryds dämme.
På återseende!