Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Västanå naturreservat.

Västanå naturreservat söder om Gränna i
vacker sommarskrud

Västanå naturreservat söder om Gränna i vacker sommarskrud, en
naturkrönika i 13 bilder om en del av Östra Vätterbranterna som i
september i år blir Sveriges femte biosfärområde.

Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i juni 2012.

OBS! Bilderna är klickbara.

Västanå naturreservat ligger i det område som kallas Östra
Vätterbranterna, ett unikt område som sträcker sig från Huskvarna i
söder upp till Omberg i Östergötland i norr. Detta unika område
kommer i september i år att bli Sveriges femte biosfärområde.

Ett biosfärreservat eller biosfärområde, är ett område som ingår i
Unescoprogrammet Man and Biosphere Programme, MAB.
Programmet inrättades redan 1970 för att skydda kulturlandskap som
har skapats av människor. År 2007 fanns det 529 reservat i 105 länder
och 2012 finns det 580 reservat i 114 länder.

Känner ni igen lappugglan på bilden, det var så här den satt när vi
hittade den, lugn och trygg jagandes sorkar och möss.

Biosfärområden är ett nytt verktyg i det svenska naturvårdsarbetet och
omfattar större landskapsavsnitt med höga naturvärden där man arbetar
med bevarande och utveckling. På så vis skall biosfärområden fungera
som modellområden för andra områden. I Sverige finns för närvarande
fyra biosfärområden, Torne Träsk, Vänerns skärgård, Blekinge
skärgård samt Kristianstads vattenrike och som redan sagts kommer i
september 2012 Sveriges femte biosfärsområde, Östra Vätterbranterna,
att invigas.

Väl värt ett besök, notera detta i Era kalendrar!

Bakom träden och vegetationen ligger den väldiga Vättern och de
avsatser som bildats i den mäktiga stigningen åt öster och som utgör
Vätterns gravsänka kallas ”raster” ett bättre beskrivande ord borde vara
just avsatser eller etage i betydelsen våningsplan.

Vättern uppstod när en del av berggrunden sjönk ner i förhållande till
den omgivande marknivån och det bildades då en så kallad gravsänka.
Sidorna i en sådan gravsänka kan vara mycket branta och Västanå
naturreservat ligger just i en sådan brant sida, men branten stupar inte
direkt ner i vattnet utan övergår i ett antal planare områden, de så
kallade rasterna.

Dessa raster är uppbyggda av 700-800 miljoner år gamla bergarter som
bildats av skalresterna efter oräkneliga små vattenlevande djur och tros
ha fått sitt namn på den tiden när Visingsöborna tog hit sina djur på
bete. När det var ont om bete på Visingsö ”rastade” man boskapen på
de smala landremsorna i stället.

Bilden visar hur kraftig stigningen är i Östra Vätterbranterna åt öster.

Man behöver inte vara rädd för att gå vilse för vandringslederna i
Västanå naturreservat är väl utmärkta med skyltar i terrängen dock bör,
eller skall, man ha ordentliga skor då det bitvis är både brant och halt.

Så här mitt i sommaren är marken, dit solen når under de skuggande
bokarna, täckt av en frodig örtvegetation som på bilden utgörs av
stinksyska, kirskål och nejlikrot.

Vid mitt besök var den vackra men illaluktande stinksyskan ännu bara
i knopp men de vackert mörkvioletta till brunröda blommorna var inte
många ”timmar” borta.

Stinksyskan, ”Stachys sylvatica”, är en flerårig, hårig, illaluktande ört
som kan bli upp till en meter hög. Själva blomkronan är tvåläppig och
underläppen har ofta vita teckningar, sällsynt förekommer exemplar
med nästan helt vitaktiga blommor.

Stinksyska kan för övrigt användas till växtfärgning och färgar då gult.

”LINDER räknar det til Färgegräs, och säger at ylle dermed färgas
Pomerantsgult, om det betadt i Alun, upkokas en gång i et starkt såd af
torra Örten, tagen innan den gått i blomma. VON LINNÉ har anmärkt,
at Paddor gerna hålla sig under denna så wäl som en del andra
stinkande wäxter.”

Ur ”Anwisning til Wäxt-Rikets Kännedom” av C. F. Hoffberg år 1792.

Hjälp, hjälp, släpp mig omedelbart! Med lite fantasi ser det faktiskt ut
som om den lilla fyrarmade flenörten säger något liknande till mig.

Som ni kan se ser flenörten ut att alltid ropa ut någon form av
uppmaning även när man inte håller den lilla blomman i handen.

Flenörten, ”Scrophularia nodosa”, är en flerårig, vanligen högväxt,
illaluktande ört som kan bli upp till en meter hög.

”Den har en nog stark och wederwärdig luckt, och ätes endast af
Geten, och Bien söka dess blommor. I Norrige dricker allmogen Thee
på bladen, såsom swettdrifwande i halssjuka; men Fläder Thee och
Mos äro både säkrare och angenämare.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

En annan marktäckande ört inom Västanå naturreservat, det vill säga
dit solen når, är stinknävan, ”Geranium robertianum”, som är en ettårig
ört med rosaröda blommor och starkt håriga stjälkar och blad. Hela
växten har en oangenäm, kvalmig doft.

I äldre tider användes stinknäva mot ohyra, såsom vägglöss, men den
ansågs också ha sårläkande egenskaper och såldes på apoteken. C. F.
Hoffberg skriver år 1792 bland annat följande om dess användning:
”Örten som Thee drucken, stillar mjölk hos ammor: då tillika af
decokten göres omslag på brösten; hwilken äfwen läker sprickor på
bröstwårtor och läppar, om dermed twättas, likaledes andra sår”.

”Naturen låter, anmärker LECOQ, somliga bland sina täcka skapelser
följa oss öfverallt. Vi mottaga dem såsom gamla bekanta, – mången
gång utan att känna ens deras namn. Få äro väl de, som icke
någonstädes märkt Stinknäbban med dess tunna, lätta bladverk och
ljusa, rosenstrimmiga blommor, hvilka visa sig redan temligen tidigt
och utvecklas under nästan hela sommaren, ehuru hvar blomma varar
endast helt kort. Men det är icke blott genom de täcka blommorna, som
växten gör sig bemärkt, utan också genom den mörka rodnad som m. e.
m. tillhör nästan alla dess delar.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år
1867.

Bilden visar en ännu ej utslagen liten kardborre, ”Arctium minus”, som
är en tvåårig ört som kan bli upp till en meter hög. Liten kardborre
förekommer huvudsakligen i södra och mellersta Sverige, men kan
påträffas tillfälligt ända upp till Norrbotten. Den är ganska vanlig på
olika typer av kulturpåverkad mark, vid gårdar och i vägkanter precis
som här.

Nässelklockan, ”Campanula trachelium”, på bilden är heller inte
utslagen ännu och är en ganska högväxt, flerårig ört som kan bli upp
till en meter hög. Nässelklocka blommar i juli-augusti med
kortskaftade blommor som sitter i toppställda, allsidiga klasar.
Blomkronan är klockformad, upp till tre och en halv centimeter lång
och violettblå eller ibland till och med vit med enlånghårig insida.

Nässelklockan är ganska ovanlig, men kan vara lokalt talrik, här fann
jag dock bara detta enda exemplar. I äldre tider användes
nässelklockan mot olika halssjukdomar.

För att lite åskådliggöra det oerhört vackra och trolska ljusspel som
kan förekomma i en bokskog avslutar jag för denna gång med denna
bild på fyra plattickor, ”Ganoderma applanatum”, på en björklåga inte
långt från vår vän lappugglan.

På återseende!