Vår naturkrönikör Dan Damberg har besökt Skillingaryds dämme.

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 6

Vinter vid Skillingaryds dämme, del 6, en naturkrönika i 5 bilder från
en frusen oas en kall men solig vinterdag.
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av januari 2012.

Det är inte vanligt med knölsvanar, ”Cygnus olor”, (vilket för övrigt
betyder ”svan, svan”), i våra trakter och i synnerhet inte övervintrande
juvenila fåglar som den som just nu och sedan några veckor tillbaka
har valt Skillingaryds dämme som vinterplats. Den ser ut att gå bra ihop
med de som mest elva adulta sångsvanarna som också har dämmet som
övervintringsplats men den ligger lite för sig själv trots allt. Här finns
gott om växter och mollusker samt annat ätbart i vattnet men mata dem
gärna ändå för kylan tär på dem som tillbringar dygnet utomhus.

De första uppgifterna om vildlevande bestånd av knölsvan i Sverige
härstammar från 1700-talets Skåne. Arten var genom sin storlek och
oförmåga av att flyga under ruggningen länge ett viktigt jaktbyte och
under början av 1800-talet infångades stora mängder av knölsvan, vid
något tillfälle mer än 600 individer. En del av dessa infångade fåglar
spreds därefter ofta som tamfåglar till godsen runt om i södra och
mellersta Sverige.

När hösten kommer och isarna börjar lägga sig på sjöarna flyttar
knölsvanarna söderut mot Danmark eller ut mot kusterna i södra
Sverige.

Under 1980- och 1990-talet märkte man en viss tillbakagång av
knölsvanen i Götaland och Svealands inland, till stor del beroende på
att den nära släktingen sångsvanen ökade. Däremot verkar knölsvanen
numera öka längs med Norrlandskusten och det häckande beståndet
beräknas idag till mellan 4 000-7 000 par.

Namnet ”knölsvan” användes första gången av Smitt år 1844 och är
sannolikt ett översättningslån från det tyska namnet ”Höckerschwan”.

”Knöl” syftar på artens typiska näbbknöl men arten har även kallats
tamsvan och hemtamd svan.

Tänk er för alla ni som tänker räkna sträckande svanar då en gammal
småländsk vidskepelse sade att om man räknade svanarna i en plog så
skulle de råka i oordning, bilden visar för övrigt en sångsvan.

Fru Violetta Al, med andra ord klibbalen, blommar på bar kvist och
hanblommorna sitter i långa hängen, medan honblommorna sitter i
korta axlika hängen vilka efter fruktmognaden utvecklas till de så
kallade alkottarna.

Alar lever i symbios med så kallade actinomyceter av släktet ”Frankia”
vilka bildar noduler i alens rötter. ”Frankia” är kvävefixerande
bakterier som omvandlar kväve från luften till en form som alen kan
använda. Därför behöver inte bildens klibbal snåla med kväverika
ämnen och fäller därför sina blad gröna på hösten.

Actinomyceter är en mycket stor grupp bakterier med ett trådformigt,
grenat växtsätt som påminner om svamparnas hyfer. På grund av
växtsättet kallades actinomyceterna tidigare för strålsvampar. De flesta
actinomyceter bildar spridnings- och vilstadier, så kallade
konidiesporer, med mycket varierande utseende. Flertalet
actinomyceter lever i jordmiljöer och släktet ”streptomyceter” orsakar
genom sin produktion av ämnet geosmin den typiska jordlukten.

Actinomyceter kan bryta ned ett synnerligen stort antal olika organiska
föreningar i sina oorganiska beståndsdelar och har därför mycket stor
betydelse för mineraliseringen av organiskt material i naturen och
många av våra viktigaste antibiotika, såsom streptomycin och
tetracyklin, bildas av arter i släktet ”streptomyceter”.

Noduler är sfäriska eller ojämnt rundade strukturer som finns bland
annat i klibbalens rotsystem där luftens kväve, med hjälp av ovan
beskrivna kvävefixerande bakterier, enkelt uttryckt, omvandlas till
nitriter, nitrater och ammonium (NO2, NO3 och NH4).